Idag kretsar tankarna mest kring min gamle arbetskamrat som hastigt gick bort i helgen, några få år efter sin pension. Vi hade jobbat ihop i åtta år, några somrar vid skrivborden mittemot varandra. För 25 år sedan efterträdde jag honom på mitt förra jobb, men det visste jag inte då, först senare.
Man vänjer sig vid en människa. Arbetskamraterna blir nästan som en familj, men ändå inte. En del lär man känna utan och innan under årens lopp, andra förblir hemliga. Han var en sådan som man lärde känna, som var tydlig i sitt sätt gentemot världen, men ändå med stor integritet. Bitsk ibland, och skarpsinnad, men med ett starkt rättspatos och ett gott hjärta. Det tog sig till exempel uttryck i att han tog sig an de unga, vikarierna och praktikanterna, och såg till att de kom med in i gemenskapen.
Han kunde säga ifrån när det behövdes, han var en briljant talare på personalfesterna och vid födelsedagsfirande på jobbet, och en rolig historieberättare. Nu kommer vi att berätta hans gamla historier, som ett sätt att minnas.
En död som kommer så fort, från att ha varit en pigg och frisk människa ena dagen till en bortgången nästa, det går inte att förstå. Men just så skör är livets tråd ibland.