Månad: december 2006

Inte bara jul

Nej, inte är bloggen nedlagd bara för att jag inte bloggat på några dagar. Orsaken är att dygnet bara har 24 timmar. De timmarna räcker liksom inte till.

Tisdag och onsdag var jag på webbmöte på koncernkontoret i Norrköping och diskuterade med övriga som jobbar med webben på koncernens andra tidningar. Vi fick också information om nyheter. Mycket handlade om hur vi ska fortsätta vårt arbete. Det finns mycket att göra, och att diskutera det med andra som gör samma saker är viktigt. Inte minst för att man byter idéer med varandra.

Hemma igen i förrgår kväll och torsdag och fredag har gått åt till julförberedelser, utöver jobbet. Imorgon är det dan före dopparedan och det betyder tid i köket. Det är kul. Jag brukar göra efterrrätterna till julafton. Vi brukar ha paj eller kaka, två olika. I år blir det en med bär och en med choklad, på begäran.

Idag bakade jag lussekatter innan barna kom och fikade, och bakdoften sitter kvar i lägenheten hela dagen. Jag får nog gå och ta mig en sen lussekatt nu, känner jag.

Alla julklapparna är inslagna, rekordtidigt i år för att vara jag.  

 

Sömn

Tio timmars sömn under natten till lördagen gjorde mig inte pigg, utan snarare trött, liksom drygt åtta timmars sömn natten därpå. Förmodligen har jag en stor sömnskuld att ta igen, inte minst efter natten till idag.

Det gick inte att somna igår. Sist jag tittade på klockan var den närmare tre på natten, och sedan ringde den vid kvart i sju som vanligt. Nu faller ögonlocken snart ner av sig själv men är jag inte i säng inom en kvart kommer sömnen att ha farit sin kos igen. Det gäller att hoppa på första sovtåget, för sedan dröjer det länge till nästa.

Jag tror att jag skulle behöva en hel vecka bara till att sova.

12 359 steg idag, en hel del i butikerna i jakten på julklappar. 

Tungt

Idag har vi begravt vår förre arbetskamrat. En fin ceremoni men oerhört sorglig, och främst för familjen. Det är bra med ceremonier och ritualer i sådana här lägen, det blir en kanal för sorgen och som kan förstås och accepteras av alla. 

Men det tar på krafterna, så det blir en tidig kväll ikväll, för att vara fredag.

Vad är värst?

Morden på prostituerade i Ipswich är det stora nyhetsämnet för dagen. i BBC:s nyhetssummering i morse sa någon på hög nivå, kanske inrikesministern eller kanske Scotland Yards chef (jag minns inte) att de fem morden är en nationell tragedi och det värsta man varit med om någonsin. Ja, det är förståeligt och vi vet ju att seriemördare är betydligt mindre förekommande i verkliga livet än i alla dessa deckare.

Men det fick mig att fundera på varför morden på fem personer graderas som värre än när människor dör i massor i krig, så som till exempel sker i Irak idag. För de drabbade anhöriga måste det ju vara en lika stor tragedi oavsett om det är en enskild eller krigsmakten eller gerillan som dödar. Kan man tillmäta människoliv olika värde? 

Ja, det gör vi förstås, eftersom vi inte berörs lika illa av krigsdåd långt borta som i närheten. Och Ipswich i England känns nog ganska nära för oss svenskar, inte bara för mig som varit där. Det mänskliga psyket klarar förstås inte av att engagera sig lika mycket i allt, men ändå känns det som lite fel proportioner att mäta människoliv på så olika sätt.

—

10 195 steg hittills. 

Lucia

Jullunch på jobbet idag, med en traditionell jultallrik. Men det var långt ifrån den bästa jullunchen vi haft på jobbet så jag ska inte berätta var vi åt den. Trevlig lokal i alla fall, bortsett från att det var alldeles för kallt. Till och med jag frös, som aldrig fryser annars.

Vi åt i alla fall julmat till lunch, och julmaten är ju fet och salt som vanligt (vilket är gott om det inte blir för ofta). Och inte hann jag med någon lunchpromenad så motionen har blivit minimal idag, trots att den behövdes mer än vanligt. Inte minst efter förmiddagens luciatårta. Den högg vi in på redan innan luciaföljet skred in på redaktionen.

Vi får alltid besök av luciorna och i år var det en anmärkningsvärt skönsjungande skara tonårsflickor. Det brukar gå ganska bra eftersom lucia och tärnor alltid är förstärkta med ett par tomtar från kyrkokören (jag tror att det är kyrkokören i alla fall), men årets lucia kunde sjunga själv också.

I övrigt tycker jag att det vore dags att lägga ner den skönhetstävling som luciaomröstningen innebär. Visst är lucia en fin tradition som lyser upp i vintermörkret men det går väl att utse ett gäng utan att ha omröstning om vem som är snyggast eller har mest kompisar som röstar. Kanske håller killarna i det alternativa luciatåget med mig, de som kom upp på redaktionen en timme senare.

På vägen hem lyssnade jag på gårdagens BBC-sändning i min iPod och hörde bland annat ett inslag om förklaringen till att män tittar mer på blondiner (om de nu gör det?), nämligen att det beror på att de tittar på det som är ljusast i ett rum. Själv har jag nog svårt att tro på sådan generaliserande påståenden, men vad vet jag?

Stegräknaren fick stanna hemma idag eftersom jag visste att jag inte skulle hinna gå så många steg som jag brukar. Bättre att inte se eländet då. 

Vardagssysslor

Årets lussekattbak är avklarat ikväll, och avsmakat. Det blev godkänt av maken. Kanske blir det en laddning till före jul, om jag får lust. En grovlimpa åkte in i ugnen också, när den ändå var varm.

Att baka är en lisa för själen. Man tänker så bra när man bakar, och får göra något med händerna. Och så är det trevligt med hembakt att stoppa i magen. Bröd till frukost bakar vi så gott som varje helg, det känns viktigt för välbefinnandet.

12 278 steg blev det idag.

Warshawski

Sara Paretskys senaste deckare heter "Fire Sale" och kom ut förra året. Jag antar att den snart kommer på svenska, som den förra gjorde.

Hon förnekar sig inte, utan håller sin stil, att skriva spännande och engagerande deckare om livet i samhället idag. Denna handlar om en stor varuhuskedja, By-Smart, ägd av en mäktig familj. By-Smart kan man nog ganska lätt likna vid WalMart och förhållandena är i stort sett desamma för de anställda: hårt jobb för lite betalt, fackföreningar är förbjudna, och ägarfamiljen lever i överdådig rikedeom medan de anställda snuvas på så mycket de kan. T ex sjukförsäkringen, som nästan ingen kommer i åtnjutande av på grund av det finstilta i avtalet.  

Hennes deckarhjälte V. I. Warshawski får i uppdrag att bli tränare i sin gamla skolas basketbolllag för högstadieflickor, i det fattiga södra Chicago. Genom det uppdraget dras hon in i en serie händelser som slutar med döden för några inblandade och så när också  för henne själv. En välskriven deckare med ett angeläget budskap.

Hemma igen

Nyss hemkommen från två dagar i Stockholm och fullproppad med nya tankar ska jag bara kort berätta om tågresan. Jag åkte tåg för att slippa åka buss och bli åksjuk, men givetvis blev det buss som ersättning från Västervik till Linköping. Som tur var kunde jag slumra till lite.

Hem ikväll fick jag åka första klass, för det fanns ingen andraklassbiljett kvar när jag bokade i söndags. Och tyvärr blev det X2000, vilket också framkallar åksjuka. Men det blev ändå en intressant upplevelse eftersom det nog är 30 år sedan ungefär som jag åkte första klass förra gången, då för att åka och mönstra på en båt i Göteborg.

Alla förutfattade meningar om förstaklassapassagerare besannades: slipsklädda herrar i kavaj och med laptop och damer med klass, det vill säga inte jeans men blankputsade skor med hög klack och diskret parfym (alltså inte som jag i blåjeans och gympaskor, visserligen dyra i mocka, men ändå…). 

I förstklassbiljetten, som kostade cirka 400 kronor mer än en andraklassbiljett, ingår en måltid. Visst är det så, en högst frugal förrätt kanske man kan kalla det. Gott, men minimalistiskt. Vi serverades två tunna skivor rökt renstek, cirka fem bitar syltad svamp och en matsked äggcreme. Till detta en hel burk mineralvatten och en kopp kaffe. På det medföljande menykortet kan jag läsa vilket rött vin man rekommenderar till rensteken.

Tja, intressant som sagt. Men halva resan var jag alltför illamående med huvudvärk för att kunna uppskatta den förfinade atmosfären som självklart följer med en vistelse i förstaklassvagnen. Till råga på allt kunde jag inte avstå från att besöka tågvagnens toalett efter mineralvattendrickandet. Så mycket urinstank har jag aldrig varit med om i en andraklssvagn….

Det bästa med resan i sin helhet var förstås kvällen och morgonen med barna. 

Bloggforskning

En forskare som bloggar och forskar om bloggande är Scott Eric Kaufman i Kalifornien, som jag läser om i Gustav Holmbergs blogg Det perfekta tomrummet. Kaufman undersöker hur snabbt meddelanden rör sig i cyberspace.

Gå till Kaufmans inlägg och läs, länka sedan till det, be dina läsare göra detsamma, och pinga sedan Technorati. Jag tycker att det är ett intressant experiment och som säkert kan generera ny och värdefull kunskap.