Livet är fint! Maken har bakat underbart doftande frallor ikväll som vi strax ska hugga in på. Få saker i livet är så behagliga och trevliga som nybakat bröd. Då behövs inte mycket mer. Jo, en het kopp te och en uppdaterad ipod inför morgonens promenad till jobbet.
Jag är också glad för de besök jag hittills fått på min nya boksajt, och de kommentarer som skrivits där. Det vore kul om andra också är intresserade av att diskutera böcker.
Nu är min nya boksajt uppe: http://www.evagun.se/bokhyllan/index.php
Läs! Och skriv gärna kommentarer!
Hur gick det till när nationalstaten Sverige skapades på 1200-talet? Det försöker bröderna Henrik och Fredrik Lindström svara på i sin första gemensamma bok "Svitjods undergång och Sveriges födelse". Här resonerar de kring de storpolitiska händelserna i 1200-talets Sverige och det som föregått dessa.
Varför det blev som det blev, det vill säga ett rike och inte två av det som är ett. Deras slutsats är att om inte vissa saker hänt så hade Sverige i dag lika väl kunnat vara delat i två länder, Svitjod och Götrike eller Svealand (troligen med Norrland) och Götaland.
Framför allt handlar det om vilken sida som vann i flera avgörande strider under 1200-talets folkungauppror. Folkungarna var de konservativa stormännen som förlorat makt när det gamla Svitjod och göternas rike kristnades under de första seklerna på förra millenniet.
Brödernas resonemang bygger en hel del på antaganden utifrån det lilla vi vet från ett magert källmaterial, och vilka politiska och samhälleliga konsekvenser vi i dag kan se av liknande handlande. Det blir både intressant och fantasieggande men också ganska pratigt och många hypoteser som det är svårt för en ickehistoriker att bedöma trovärdigheten hos.
Men det står förstås var och en fritt att spekulera i historiens gång. Boken är onekligen underhållande och väcker tankar men en del korrekturfel gör att jag undrar om även faktakontrollen har brister.
Det de dock lyckas med är att göra historien levande. Vi kan se framför oss hur det kan ha varit i det förmedeltida Sverige, hur man då kanske har levt och resonerat och under vilka villkor, även om vi aldrig får veta hur det egentligen var. Men ibland blir de omtalade personerna alltför många för att kunna hållas isär, vilket inte underlättas av att många av dåtidens herremän bar lika eller snarlika namn. För detta är herrarnas historia, hur de styrde och ställde med det rike som enades under den här tiden, från att ha varit en rad små land som var mer eller mindre självständiga. Något som påpekas i boken, och som är ett viktigt påpekande, är att vi inte bara kan tolka dåtidens källmaterial utifrån vårt sätt att tänka idag. Detta gör det än svårare att få något slags belägg för att det var på ena eller andra sättet.
Andra bloggar om: Svitjod, Fredrik Lindström
Hade jag varit född under medeltiden eller tidigare hade jag nog varit död nu. Ja, alltså inte för att det var länge sedan utan i förtid. Just nu läser jag Edward Rutherfurds första roman om Dublin (titel: "Dublin: Foundation" eller "The Princes of Ireland: The Dublin saga", och det sätter fantasin i gungning. Han gör historien levande och skriver tjocka böcker om människor under oftast några tusen år, människor som finns inom ett avgränsat geografiskt område. Tidigare har han bland annat skrivit om London, Salisbury och södra England.
Det han gör är att berätta om människor från några olika släkten och som levt under olika historiska epoker. De allra flesta är påhittade, men några är sådana som det finns uppgifter om i källmaterial. Han väver ihop fakta och fiktion, och gör det till både spännande och underhållande läsning.
Den här boken om Dublin utspelar sig hittills (jag är nu genom halva boken) på 400-talet och på 900-talet, och det han väver liv i känns ganska trovärdigt. Det handlar mycket om umbäranden och om en annan syn på livet och döden. Och jag tänker att jag som är så närsynt knappast hade klarat mig länge på den tiden, utan glasögon. Jag tror att det kan ha varit en väsentlig överlevnadsfaktor att kunna se långt och uppfatta sin omgivning, eftersom den var betydligt mer hotfull till livet då. Åtminstone som vi tror att livet kan ha levts då. Så jag hade nog dött i tidig ålder.
Tja, fascinerande är det i alla fall att fantisera…
Tillägg 7/1:
Nu är boken utläst, alla 816 sidorna. Mycket fängslande, jag gillar sådana här historiska romaner.
Idag skriver Ossi Carp i en artikel i DN om Second Life. Han (hon?) berättar om sina två månaders surfande runt bland de andra två miljonerna användarna. Det verkar inte så jättespännande men lite intressant. Ossi Carp verkar ha ungefär samma erfarenhet som vi, efter några månaders medlemskap; att det mest verkar handla om cybersex och spel och att omskapa sig själv.
Visst, kan det vara kul ett tag, men några djupare relationer har det inte lett till för min del. Ändå är jag långt ifrån osocial på nätet, tvärtom.
Kanske är dessa virtuella världar något som blir mer populärt i framtiden. I så fall tror jag att det kommer fler alternativ, med andra inriktningar. En hel del andra finns väl redan, jag har inte kollat så mycket. Tekniken blir ju mer och mer sofistikerad och vi lockas av det utmanande och spännande, åtminstone i början, tror jag. Nog tror jag att vi kommer att fortsätta umgås på nätet, och med nya generationer blir det allt mer naturligt. De vanor vi skaffat oss efter dessa drygt tio år på nätet har ju kommit snabbt.
___
9 343 steg idag, och 12 616 igår.
Andra bloggar om: Second Life, virtuella världar
Efter cirka tre timmars sömn i natt är det nu sängen som gäller. Tack vare kaffe, kul arbetsuppgifter och pigga arbetskamrater har jag hållit mig uppe under dagen, och kvällens sysslor är nu undanstökade, som t ex en maskin tvätt. Har jag tur blir i alla fall sju timmars sömn i natt. Varför ska det vara så svårt att sova?
11005 steg blev det idag.
Nej, det blev inget nobelpris den här gången heller till Joyce Carol Oates. Däremot har hon hunnit med ännu en ytterst välskriven och inkännande roman om livet, denna med titeln Älskad, saknad. Det ger associationer till en dödsannons och döden är också vad det handlar om.
Den här läste jag klart i mellandagarna.
Boken handlar om Nikki Eaton och hennes syster Clare och börjar med att deras mor Gwen mördas brutalt en dag i maj, ett par dagar efter att de ätit den årliga mors dags-middagen hemma hos henne. Modern är 56 år och änka sedan några år tillbaka, och och döttrarna är drygt 30 båda två. I romanen följer vi Nikki under det första året som moderlös, ända från middagen till dödsdagen ett år senare. Hon har då genomgått stora förändringar.
Det är Nikki som hittar den mördade modern i husets garage, efter att hon inte fått svar på telefonen på två dagar. Traumat gör att hon inte beter sig som vanligt igen, ens efter att mördaren gripits och modern begravts.
Efter en tid flyttar Nikki hem till villan där hennes mor bodde kvar efter hennes fars död, under förevändning att sortera de efterlämnade sakerna inför husets försäljning. Hon börjar leva i moderns fotspår. Nikki bakar samma bröd som mamma gjorde, hon går och simmar på samma tider, hon börjar besöka moderns gamla vänner och de släktingar hon umgicks med.
Nikki gör också slut med sin gamle älskare och blir i stället ihop med polisen som utreder mordet. Även systern påverkas, och bryter upp från sitt äktenskap och flyttar långt bort.
Boken är en lång sorgesång över en mor som är borta. Och Joyce Carol Oates har också tillägnat boken sin egen mor som dog 2003.
Det är sorglig läsning men mycket gripande, förstås. Och en i alla delar mänsklig berättelse, som berör oss alla djupt.
Nikkis utåt sett märkliga sorgereaktion blir genom författarens ord begriplig, samtidigt som vi förstår att Nikki både överreagerar och är på väg att bryta ihop och förlora fokus i livet. Sakta kommer vi in under huden på Nikkis person och dras in i hennes värld. Men Joyce Carol Oates lyckas med att både låta oss följa Nikki inifrån och utifrån.