Månad: februari 2007

Inget vidare kanske

Sent i går kväll uppdaterade vi min blogg och det blev inte så jättebra, känner jag. Det var dags att uppdatera eftersom WordPress uppgraderat för ett tag sedan. Och så skulle jag passa på att byta tema. Jag gillar det här temat, gjort av svensken Andreas Viklund, men jag hade inte någon genomtänkt strategi för det hela. Det vill säga att jag hade inte förberett någon bild och den gamla bilden stämde inte i storlek. Så det blev ett hastigt hopkok igår kväll…

Dessutom är flera av funktionerna inte översatta till svenska och det finns bara en språkfil till temat. Så antingen får vi leta vidare eller försöka göra översättningarna själv.

En anledning till att jag vill ha detta tema är att det har widgets, det vill säga separata moduler som det är lätt att flytta om grafiskt i administrationsgränssnittet. Normalt sett borde det gå att gå in på varje enskild widget och ändra namnet på den, från  t ex Links som det står nu, till Länkar. Men det gick inte igår, så vi får forska vidare på det. Ja, alltid är det något… Men gå tillbaka till det gamla känns inte bra, jag är en människa som vill gå framåt, även i livets detaljer som att välja tema på min blogg.

11 736 steg gick jag igår. Idag blir det nog inte många, bara en promenad ut till hamnen innan solen går ner.

Rollator ahead

Jag undrar om vi är på väg in i någon slags smyganpassning till den åldrande befolkningen. 40-talisterna är visserligen inte särskilt gamla än men de är många och en grupp med mycket köpkraft. Jag funderade på det när jag var och handlade på en större matbutik i veckan. Där har de bytt korgar till en helt ny modell, med hjul i botten och ett långt handtag så att man kan dra vagnen efter sig mellan butikshyllorna. Ungefär som alla dessa praktiska kabinväskor folk drar efter sig runt Centralen i Stockholm. Det går i mer varor i de nya korgarna, och då blir de kanske för tunga att bära i handen? Revolutionerande är det i alla fall… Själv tyckte jag att den var obekväm att hålla i (det finns förstås vanligt handtag också).

Ja, det är mycket som kan vara intressant att fundera över här i livet. Till exempel varför jag sitter uppe så här sent fast det är långt efter läggdags och jag gäspar så stort… varför timmarna bara drar iväg när jag kommit hem efter jobbet på kvällen och ingenting vettigt blir gjort.

Men 11 249 steg har jag i alla fall gått idag.

PS. Jag måste också notera den trevliga kommentar jag fick idag av läraren Johan Bodén på CSS-kursen i Umeå (distans förstås): ” Lysande! Bra kommenterat i koden.” och så lite svar på en del frågar jag ställt i samband med uppgiften. Det är så bra med lärare som ger uppmuntrande feedback så att man känner att man gör framsteg. Jag blev så glad. :-)

Två år

Nu har jag bloggat i två år och givetvis borde jag ha firat med något slags jubileumsarrangemang, men så blir det inte, för jag kom alldeles nyss på detta.

Jag undrar om jag blivit klokare under de här åren när jag samlat mina tankar så här. Eller om någon annan blivit klokare av vad jag skrivit. Kanske lite road någon gång i alla fall? Lite uppretad? Jo, det vet jag.

Vad har jag själv lärt mig?  Tja, det ska jag fundera på innan jag somnar om en stund.

10 667 steg har jag gått idag.

Alf i ny skepnad

Kommer ni ihåg Alf, rymdvarelsen i tv-serien med samma namn? Han hade hamnat på jorden på resan från sin förintade hemplanet Melmac och kraschlandat i familjen Tanners trädgård. Alf stod för Alien Life Form, men han blev allt mindre alienerad ju längre han stannade på jorden.

Nu finns det en kanin som i mitt tycke påminner om Alf även om funktionerna är helt olika. Det är kaninen Nabaztag, en social dator. Vi diskuterade den på en kurs om web 2.0 som jag läser, och det här är verkligen en web 2.0-manick. Kaninen/datorn fungerar som en multimediamanick; den talar om när du fått mail, den läser upp nyheterna för dig och väderprognosen, den väcker dig på morgonen och talar om när det finns en ny kommentar på din blogg med mera. En spännande och kul grej, men samtidigt ganska obehaglig. Den är på något sätt ett mellanting mellan ett husdjur, en leksak och en dator. Jag har ju inte sett den in action, bara i sajtens reklamfilmer. Men det är så den framställs. Till exempel: hinner du inte hem för att hjälpa barnen med läxan ber du kaninen läsa upp för barnet hemma från historiesajten eller mattesajten på nätet. Är du särbo kan du koppla ihop den med din särbos kanin och de kommunicerar åt er.

Det här är väl ett utslag av både experimentlust, pengatörst och omtanke, kanske. Den framställs förstås som ett redskap i människans händer och till människans hjälp men jag kan inte låta bli att känna att den också profiterar på ensamhet och stress, att den ska göra det jag inte hinner av mänsklig kontakt. Och säkert har det varit intressant för dem som utvecklat den att göra något som innehåller alla dessa funktioner för social kontakt, för att se om det går. Jag tror att antingen förpassas den i flopparnaas skräpkorg ganska snart, eller så har alla en sådan om två-tre år.

Andra bloggar om: , , ,

Pink Floyd

Nyss hemkommen efter konsert i Norrköping med P-Floyd. Ja, alltså inte bandet Pink Floyd utan det svenska coverbandet P-Floyd som låter väldigt likt Pink Floyd och bara har deras låtar på sin repertoar. Och det gör de bra. Men de är förstås bara näst bäst, för ingen kan mäta sig med Pink Floyd.

Det var en riktigt bra konsert och allra bäst var nog ljusspelet. Egentligen borde de tagit fram ljusmästarna på scenen vid avslutningen, ihop med själva bandet. De var verkligen värda applåder och tack också.

Det var roligt att publiken verkligen var blandad, allt ifrån tonåringar till gamlingar, och festfint uppklädda till jeans-och-tröja-folket.

Här och här finns ett par små videosnuttar (i Quicktime-format).

Och här kommer några bilder:

P-Floyd3

P-Floyd1

P-Floyd2

P-Floyd4

Sångerskan Catharina Henningsson. Vilken röst!

Brist på mörker och tystnad

I London, på Institute of Physics (tror jag bestämt) har man uppmärksammat bristen på mörker i vårt moderna samhälle, enligt BBC:s nyhetssammanfattning ifrån igår i poddradion. Det har blivit så att många människor aldrig upplever riktigt mörker, och att man till exempel inte kan se stjärnhimlen ordentligt. Det blir ju aldrigt riktigt mörkt i en stad eller tätort med gatljus. Och det blir aldrig riktigt tyst heller, särskilt inte i våra hem. Alltid är det något som låter, det susar och brusar av alla elektriska manicker vi har igång. Till exempel datorns lilla fläkt och kylskåpet som går igång emellanåt.

Just mörker och tystnad kan jag verkligen sakna ibland, och när vi kommer ut på torpet ute i skogen är det detta som blir påtagligt, när man kliver ut där mitt i natten för att gå på utedasset till exempel. Är det en klar natt så lyser månen och stjärnorna och borta mot stan till syns ett svagt sken på himlen. Men vänder jag mig åt skogen till så syns det inte, och är det mulet då är det verkligen kolsvart där.

Om jag minns rätt tog man fasta på den här moderna miljöförstörelsen i Kalmar för några år sedan, och ordnade en kväll med mörker och tystnad under två timmar en dag. Inga gatljus eller ljus i offentliga byggnader var tända och inga bilar fick köra på gatorna under de här timmarna. Så tycker jag att man borde göra i alla städer och minst en gång om året. Ungefär som när det blir strömavbrott i stan.

Ett totalt strömavbrott i Västervik har hänt en enda gång under den mörka tiden på dygnet så långt jag kan minnas från mina drygt 25 år här. Men just den gången minns jag, för det var en kväll vid åttatiden någon gång på 80-talet och jag var på väg hem. Och plötsligt slocknade alla lampor och det blev verkligen mörkt. Vilken känsla det var. Det skulle jag gärna uppleva igen, en liten stund.

Jag tror att själen mår bra av att någon gång ibland uppleva mörker och tystnad.

—

12 835 steg blev det idag. Och 12 885 igår kommer jag ihåg.

Får man blogga?

Får man ha en privat blogg om man är journalist? Ja, det klart. Men det är en fråga som ställs i senaste numret av förbundstidningen Journalisten, och som fyra journalister svarat på. Tre svarar ja direkt, den andre är både för och emot. Jag har svårt att se problemet. För precis som i allt jag skriver/säger i jobbet (om det nu är tidning, webb, radio eller tv) så har jag förstås ett ansvar för vad jag gör. Och kan jag klara det ansvaret i jobbet må jag väl klara det på fritiden också. Dessutom – vi har yttrandefrihet i Sverige, och den kan inte bara vara förbehållen dem som inte är journalister.

När jag började jobba som journalist på 80-talet blev det ibland diskussioner om journalisters rätt/möjlighet att vara politiskt förtroendevalda i t ex kommunpolitiken. Några av mina kollegor under årens lopp har haft kommunpolitiska uppdrag. En eller två har haft det och samtidigt granskat andra politiker i den egna kommunen – då rimmar det illa med det journalistiska jobbet, tycker jag. Men jobbar man inte alls med samhällsbevakning utan kanske är familjeredaktör eller featureredaktör eller redigerare, då kan det inte vara problem. Som journalist måste jag ju ha samma medborgerliga rättigheter och plikter som andra, samtidigt som jag måste göra en avvägning gentemot arbetsuppgifterna.

Finns det andra jobb som är svåra att förena med poltiska uppdrag? Det gör det säkert. Och med bloggande? Tja, vem bryr sig idag, när alla, dvs vem som helst, viker ut sitt själsliv i cyberspejs? Få orkar ändå läsa.

Andra bloggar om: , ,

Vintersöndag

Det blev en lång dag i onsdags och sedan har dagarna bara rullat på. Plötsligt har helgen gått, och vi har haft 16 grader kallt i natt. Idag har jag läst en jubileumsbok om Vimmerby Tidning och det kanske inte verkar som den allra kuligaste söndagssysslan. Men det är förstås intressant att läsa om en kollega och konkurrent. Tidningen fyllde 150 år i december och boken handlar om de här 150 åren.

I ett kapitel berättar författaren  Jens Fellke (journalist på tidningen) om hur det var när Astrid Lindgren arbetade där på 20-talet. Och han berättar även om den hemlighet som alltid varit känd av Vimmerbyborna, nämligen vilken 13-barnsfar i Vimmerby som blev far även till Astrids första barn och som hon inte ville gifta sig med. I stället flyttade hon till Stockholm, födde Lasse i Köpenhamn i december 1926 och blev sedan redaktör och författare i Stockholm. Tänk om hon stannat kvar i Vimmerby, fortsatt som reporter där och kanske aldrig fått utlopp för sin berättarådra i alla böckerna… Nej, hon var en klok ung dam som reste, om än ensam och olycklig de åren hon måste lämna sonen kvar i fosterfamiljen i Köpenhamn.

Det här är ju kända fakta, även om barnafaderns namn inte spritts i biografier och artiklar tidigare. Men i flera av hennes böcker kan man ana den här ensamheten och längtan som ett mörkare stråk, till och med hos den urstarka Pippi.

Astrid Lindgren skulle som bekant fyllt 100 år i år om hon levat, och hennes liv och gärning är är ju dissekerat in i minsta detalj.  Men så blir det förstås för en så världsberömd människa som hon. Själv har jag bara träffat henne en enda gång, vid den årliga Astrid Lindgren-dagen i Vimmerby något av de sista åren på 1900-talet. Men ett sådant möte sätter djupa spår, och kändes nästan overkligt efter att ha läst hennes böcker fram och tillbaka med barnen och sett alla filmerna och lyssnat på alla sångerna om och om igen på bandet i bilen till och från dagis. Då, i slutet av sin levnad, gav hon ett intryck av att vara både bräcklig och stark på samma gång, mitt i mediecirkusen som omgav henne.  Jag tror att det måste ha varit 1997, när hon snart skulle fylla 90 år.

Föreningsmöte

Hela kvällen har gått åt till att förbereda för årsmötet i Klubb Maritim i morgon kväll. Det är mycket man måste komma ihåg och jag är ingen van föreningsmänniska. Dagordning, verksamhetsberättelse, stadgarna, föregående årsmötes protokoll (kan vara bra att ha), medlemslistor och en del annat. Och så fikabröd och kaffe förstås.

Frågan är hur vädret blir i morgon, om folk tar sig ut och iväg på kvällen. Idag har snön vräkt ner hela förmiddagen och en del ikväll. Det är så vackert vitt ute, men förrädiskt för snön lägger sig ovanpå isgatan.

Trots halka ute har jag gått 12 129 steg idag. De flesta av dem är sprungna inomhus på jobbet. Kanske borde jag springa mindre på jobbet…

Raska steg på isen

Det är trist att det är så halt nu på vintern, när temperaturen ligger runt nollan. I morse var det ren isgata på sina ställen, så jag gick raka vägen till jobbet. Det går inte att gå några extra kringelikrokar i sådant väglag.

Och det är tråkigt, tycker jag. För en rejäl promenad på morgonen är den bästa förberedelsen för dagens arbete. Tankarna klarnar och problem blir lösta. Och i poddradions sällskap blir det aldrig tråkigt.

Jag brukar gå en extra bit så att det blir minst en halvtimme. Annars tar det ungefär 18 minuter att gå till jobbet. Dessutom är det bra för konditionen. Jag har ju svårt att ta mig tid att motionera systematiskt, gå på gym och så. Men gå går alltid. Långpromenader eller gå så mycket som möjligt under dagen. En halvtimme på lunchen och sedan en liten extra sväng ibland på vägen hem, och jag kommer upp i mina drygt 10 000 steg per dag, som jag bestämt mig för att uppnå om jag kan.  Idag blev 11 623 steg.

Fast egentligen tror jag att runt 15 000 steg per dag vore behövligt, för att få bättre kondition och tappa lite onödig vikt. Det är så tröttsamt när det är så här på vintern, det märks på en gång när motionen minskar.