Det blev en lång dag i onsdags och sedan har dagarna bara rullat på. Plötsligt har helgen gått, och vi har haft 16 grader kallt i natt. Idag har jag läst en jubileumsbok om Vimmerby Tidning och det kanske inte verkar som den allra kuligaste söndagssysslan. Men det är förstås intressant att läsa om en kollega och konkurrent. Tidningen fyllde 150 år i december och boken handlar om de här 150 åren.
I ett kapitel berättar författaren Jens Fellke (journalist på tidningen) om hur det var när Astrid Lindgren arbetade där på 20-talet. Och han berättar även om den hemlighet som alltid varit känd av Vimmerbyborna, nämligen vilken 13-barnsfar i Vimmerby som blev far även till Astrids första barn och som hon inte ville gifta sig med. I stället flyttade hon till Stockholm, födde Lasse i Köpenhamn i december 1926 och blev sedan redaktör och författare i Stockholm. Tänk om hon stannat kvar i Vimmerby, fortsatt som reporter där och kanske aldrig fått utlopp för sin berättarådra i alla böckerna… Nej, hon var en klok ung dam som reste, om än ensam och olycklig de åren hon måste lämna sonen kvar i fosterfamiljen i Köpenhamn.
Det här är ju kända fakta, även om barnafaderns namn inte spritts i biografier och artiklar tidigare. Men i flera av hennes böcker kan man ana den här ensamheten och längtan som ett mörkare stråk, till och med hos den urstarka Pippi.
Astrid Lindgren skulle som bekant fyllt 100 år i år om hon levat, och hennes liv och gärning är är ju dissekerat in i minsta detalj. Men så blir det förstås för en så världsberömd människa som hon. Själv har jag bara träffat henne en enda gång, vid den årliga Astrid Lindgren-dagen i Vimmerby något av de sista åren på 1900-talet. Men ett sådant möte sätter djupa spår, och kändes nästan overkligt efter att ha läst hennes böcker fram och tillbaka med barnen och sett alla filmerna och lyssnat på alla sångerna om och om igen på bandet i bilen till och från dagis. Då, i slutet av sin levnad, gav hon ett intryck av att vara både bräcklig och stark på samma gång, mitt i mediecirkusen som omgav henne. Jag tror att det måste ha varit 1997, när hon snart skulle fylla 90 år.