I London, på Institute of Physics (tror jag bestämt) har man uppmärksammat bristen på mörker i vårt moderna samhälle, enligt BBC:s nyhetssammanfattning ifrån igår i poddradion. Det har blivit så att många människor aldrig upplever riktigt mörker, och att man till exempel inte kan se stjärnhimlen ordentligt. Det blir ju aldrigt riktigt mörkt i en stad eller tätort med gatljus. Och det blir aldrig riktigt tyst heller, särskilt inte i våra hem. Alltid är det något som låter, det susar och brusar av alla elektriska manicker vi har igång. Till exempel datorns lilla fläkt och kylskåpet som går igång emellanåt.
Just mörker och tystnad kan jag verkligen sakna ibland, och när vi kommer ut på torpet ute i skogen är det detta som blir påtagligt, när man kliver ut där mitt i natten för att gå på utedasset till exempel. Är det en klar natt så lyser månen och stjärnorna och borta mot stan till syns ett svagt sken på himlen. Men vänder jag mig åt skogen till så syns det inte, och är det mulet då är det verkligen kolsvart där.
Om jag minns rätt tog man fasta på den här moderna miljöförstörelsen i Kalmar för några år sedan, och ordnade en kväll med mörker och tystnad under två timmar en dag. Inga gatljus eller ljus i offentliga byggnader var tända och inga bilar fick köra på gatorna under de här timmarna. Så tycker jag att man borde göra i alla städer och minst en gång om året. Ungefär som när det blir strömavbrott i stan.
Ett totalt strömavbrott i Västervik har hänt en enda gång under den mörka tiden på dygnet så långt jag kan minnas från mina drygt 25 år här. Men just den gången minns jag, för det var en kväll vid åttatiden någon gång på 80-talet och jag var på väg hem. Och plötsligt slocknade alla lampor och det blev verkligen mörkt. Vilken känsla det var. Det skulle jag gärna uppleva igen, en liten stund.
Jag tror att själen mår bra av att någon gång ibland uppleva mörker och tystnad.
—
12 835 steg blev det idag. Och 12 885 igår kommer jag ihåg.