Hemma igen

När jag går till Konsum ett par kvarter bort vid lunchtid idag behöver jag inte ens blunda för att förstå att det här är samma stad som där. Där vi var i går, flera hundra mil härifrån. Jag hör samma ljud från trafiken, ett barn som skriker något ohörbart på avstånd någonstans, människor som pratar och bussen som bromsar in borta i kröken. Det låter likadant och det är lika varmt, en tryckande middagsvärme som klibbar fast på kroppen. Även om det är andra hus och en annan gata. Här är där, och där är här, och jag är lika mycket främling här som där. Här är inte mer hemma än där. Visst, hemma är där vi bor stadigvarande. Men när vi bor, om så bara en vecka, i en annan stad i ett annat land långt borta, så är hemma där just då.

Det är en märklig känsla att resa hundratals mil med flyget, och sedan färdas vidare 40 mil till, på vägen i nattmörkret. Hemma kändes främmande när vi klev in genom dörren till lägenheten i natt, tog ett kliv över posthögen och ställde ifrån oss bagaget. Alla tillhörigheter vi burit med oss, allt det som vi tror att vi inte kan vara utan.

Nu ikväll är vi inne i trallen igen, efter veckan på Azorerna. I alla fall nästan. Springturen i motionsspåret ikväll gick inte så bra som före resan, det är varmt och vi är trötta efter en natt med för lite sömn. Vi har gått massor, i genomsnitt 15 297 steg per dag (122 374 steg totalt på 8 dagar) på Azorerna, för att upprätthålla konditionen. Det känns bra i alla fall.

Nu återstår att ta hand om alla bilder, försöka strukturera dem, och visa vad vi sett.