Månad: mars 2008

Vår på torpet

Vårblek sol och + 10 grader varmt. Men inne i stugan är det bara 12 plusgrader och det känns rått efter vinterns kyla. Inte ens brasan i rörspisen kan få ut den råa luften. Torpet har varit stängt hela vintern, och lyckligtvis har ingen mer än vi varit där, ett kort besök i januari för att kolla vedstaplarnas presenningar.

Idag var det ändå ganska skönt ute och vi röjde lite i trädgården och vädrade ut. Och allt är dokumenterat med kameran. Det bästa av allt är stillheten och ron, långt från trafikbruset i stan, och att vara utomhus och kunna jobba med händerna och andra muskler än det vi är vana vid.

gräs

Gräset är grönt och vårblommorna har kommit upp.

Bilder från stugan finns på den här sidan.

Färg och form

morotPå webbdesignkursen jag läser på distans nu på Högskolan i Kalmar ingår färglära. Hur man använder färger för olika ändamål och hur man får färger att följa en viss skala så som man vill ha det, t ex på en webbsida. Det är väldigt intressant och inspirerande och plötsligt har jag blivit mycker mer medveten om färger och deras betydelse.paprika

När maken stod i köket i eftermiddag och lagade middag såg jag plötsligt hur vackra grönsakerna är med sina klara och rena färger. apelsinOch då kom jag också att tänka på den fina keramikskålen jag har i ett fönster och hur bra en apelsin skulle passa i den. Skålen är gjord av keramikern Kerstin Svensson Åhlin här i Västervik. Den är gjord i tunn och skir keramik, har en matt glasyr och hennes signum som är en liten skåra i kanten och en liten böj. Den är så vacker.

Röj och psykologi, del 2

I höstas någon gång köpte jag ett exemplar av Psychology today (en amerikansk tidskrift) och som nu tittat fram igen. Den kommer ut varannan månad och detta var oktobernumret. En intressant artikel där handlar om ifall man funderar på att lämna sitt jobb eller stanna, och hur attityder till detta har förändrats över tid. Föra bara tio år sedan ansågs man som hoppjerka och kanske till och med lite opålitlig om man bytte jobb efter några år. Idag är den som stannar tre år eller mer ansedd som initiativrik och framåt.

För min del går gränsen vid ungefär sju år. Innan jag blev anställd på VT hade jag aldrig haft en anställning längre än sju år. Sedan vill jag ha nya utmaningar och gå vidare. Så känner jag fortfarande. Jag är rädd att stagnera som människa om jag sysslar med samma sak allt för länge (det här vet mina chefer sedan länge). Men man måste ju inte alltid byta arbetsgivare, ibland har man tur och kan byta jobb inom organisationen. Och hade jag inte kunnat göra det ett par gånger, och periodvis, så hade jag inte trivts.

I tidningen fanns förstås ett sådant där litet personlighetstest också. I detta skulle man markera på en skala mellan positivt och negativt olika variabler, typ ”hur glad känner jag mig när jag går upp på morgonen för att gå till jobbet?” och ”hur mycket utvecklas jag i mitt nuvarande arbete?” och ”hur stödjande och inspirerande är mitt förhållande till mina arbetskamrater just nu?”. Tja, kanske inte så revolutionerande frågor men faktiskt bra att tänka över ibland, tycker jag. Man lever i sin lilla bubbla på jobbet, smågnäller lite över de dagliga irritationerna och ser inte så lätt det positiva. Lite som att leva i en familj. Skillnaden är att jag själv kan avgöra om jag vill tillhöra den här familjen eller någon annan familj.

Dessutom läste jag en jätteintressant artikel om mödrar som diagnostiseras med Münchausen by proxy-syndrom. Det innebär att skada och göra sina barn sjuka så att mamman själv får uppmärksamhet hos doktorn. Jag visste att det existerar men inte så mycket mer. Nu vet jag mer.

Andra bloggar om: , , , ,

Mer röj

Jag fortsätter röja i tidningshögar och papper. I en hög hittade jag ett par olästa exemplar av den alldeles utmärkta tidskriften Socialpolitik, som ges ut av föreningen Socialpolitisk debatt. Köp den!

Tidningen handlar om precis det som namnet antyder, men med ganska vida gränser. Här läser jag en intervju med Ethel G Ericsson om att växa upp med missbrukande föräldrar, om kriminalvård som förändras och ett urholkat bostadsbidrag, om hemlösas vardag och den hemlöse Lasse och hans posttraumatiska stress, om barn som omhändertags fast de inte borde, om väntande asylsökande och mycket mer. Det ryms så mycket inom det här fältet, och det är så mycket jag inte visste och aldrig ser i min egen lilla medelklassbubbla.

Semester mitt i veckan

soffbordEn semesterdag kan användas till mycket. Röja i röran till exempel. Nu är det lite mindre högar med tidningar på soffbordet än det var i morse. Böckerna har förpassats till lämpliga bokhyllor.

Långt ner i en tidningshög hittade jag några nummer av den engelska tidskriften Psychologies som jag köpt några gånger när jag passerat Stockholms Central. I ett av dem kunde jag konstatera att jag är en scanner, det vill säga en person som vill göra allt och som alltså inte satsar på en enda karriär i livet. Det visste jag förstås redan, men nu är det bevisat i test också. Visst är det fint med sådana där personlighetstest som visar allt man redan visste? Så varför slösar jag tid på det? Förströelse och underhållning.

En annan, och kanske lite mer seriös artikel, handlar om falska minnen. Alltså att vi kan minnas fel, minnas sådant som inte har hänt men som vi tror har hänt. Att bilen som nästan körde på mig var röd men det visar sig att den var blå, och så vidare. Det tycker jag är intressant. stolar Kan jag lita på mitt minne egentligen? Det har jag funderat på många gånger, och anat att jag kanske minns fel ibland. Jag blandar lätt ihop vad olika människor gjort men jag tror att jag kommer ihåg det viktigaste i mitt eget liv. Men det kan jag alltså inte vara hundra procent säker på.

Men det jag minns helt säkert är att jag köpt nya köksstolar på den nya secondhandbutiken här på gatan och att jag sett Barnmorskorna på SVT ikväll.  Stolarna var klädda i något beige tyg med korsstygnsbroderi men det klädde jag om på en gång. Även om det är fint handarbete var det inte min stil.

En annan dag

Lola sitter i fönstret vid Hornstull och undrar vem som kommit. Det är vi!

Lola

Sista dagen på påsken idag. Jag hoppas vi får behålla den här annandagen, så att inte den försvinner också som pingstens annandag.

Igår eftermiddag promenerade vi i vinterkylan i Tantolunden utmed Årstaviken i Stockholm. Det är en egendomlig känsla att sedan susa hem i en plåtlåda på hjul i 110 km/h på motorvägen i kvällsmörkret och så plötsligt stanna till på gården här hemma. Och allt är som vanligt. Samma gamla vanliga liv som förut.

Påskhelgen med barnen var skön avkoppling, men några helgdagar går alltför fort. Fredag eftermiddag när vi anlände, då var det ganska lugnt i Stockholm, så lugnt att vi hittade parkeringsplats precis där vi ville på Söder. Och gratis hela helgen! Kanske är det så idag? Förmodligen borde jag också kolla om vi ska betala trängselskatt.

mat

Vi har ätit gott i mängder, varit med på en supertrevlig inflyttningsfest och likaså lunchbjudning innan vi åkte hem. Livet kan vara mycket fint ibland, och det känns lite melankoliskt att åka hem igen, lämna barnen i sina vuxenliv utan mig.poker

Fast jag är ganska nöjd med att jag lärde mig spela poker, en helt ny erfarenhet. Och så mycket nybörjartur hade jag att jag vann några omgångar. Men pokerface kommer jag nog aldrig att få. Och jag hoppas att jag är så klok att jag aldrig kommer att spela om pengar.

Bang

Jag läser Barbro Alving, hennes bok ”Det kom aldrig i tidningen”. Den skrev hon 1963 och då var hon lika gammal som jag är nu och kunde se tillbaka på 35 år som reporter. Jag har bara gjort 27 år. Men det spelar ingen roll, för att mäta åren är egentligen obetydligt. Det är upplevelserna som räknas. I boken skriver hon om hur det var att arbeta som reporter och vara kvinna, vilket i väsentliga delar skiljde sig från arbetsvillkoren för de manliga kollegorna.

Visst kan jag känna en gemensakp med henne, såväl som med alla andra i yrket, trots att våra världar och liv skiljer sig åt på alla vis. Hon var en världsreporter, krigsreporter, kungareporter. Hon skrev i en tid när nyhetsmanus som skickats med post från Indien fortfarande var en rykande färsk nyhet när det väl kom hem till DN i Stockholm och publicerades.
Det som slår mig i hennes bok, där hon berättar om sitt arbete, är att hon kallar sig själv för ”man”. Det känns främmande och lite avståndstagande men har kanske med tidsandan att göra, att min reaktion är tolkad av hur vår tid ser på det. Jag ska läsa några av hennes publicerade kåserier också i nästa vecka, de är samlade i flera böcker.
Det hon skriver känns universellt och gäller än. Hon skriver om dilemmat att vara reporter, att vara en del av det som händer och samtidigt rapportera om det. En svårighet inte minst i krigssituationer. Själv har jag ställts inför det vid trafikolyckor, att komma till en olycksplats i ett tidigt skede och inse vidden av vad som hänt, och så anteckna och lägga på minnet för att skriva. Inte alltid så lätt.

Bang var en känd och självklar del av mediekulturen när jag växte upp. Vi kände till henne även fast vi inte läste rikstidningar hemma. Hon var, och är, en stor människa som uppenbarligen levde ett mycket intressant liv.

Andra bloggar om: , , , ,

För mycket hygien

Vi tvättar oss alldeles för mycket nu för tiden, mer än vad som är bra för oss. Det menar Katherine Ashenburg, som forskat om människans hygien under historisk tid och skrivit en bok om det. Om detta kan man läsa i en artikel i Times.

Hon berättar bland annat om det skitiga 1700-talet när folk inte tvättade sig alls (och man levde i stank). På andra sidan renlighetsskalan är vi idag, med dagliga duschar och en massa kemikalier som ska förhindra utsöndringar och lukt. Vår hygien har inte bara med vilken epok vi lever i att göra utan också i vilken kultur. Européer var länge ett skitigt folk jämfört med muslimer.

I en intervju på BBC igår sa hon att hon hoppas att vi kommer ifrån dagens hyperrenlighetskultur för den gör att vi slår ut vårt immunförsvar eftersom vi aldrig utsätts för de bakterier som kommer med smuts. Och kanske ligger det något i det. Kanske skulle vi vara friskare om vi var lite skitigare av oss?

Andra bloggar om: , , , ,

Sommarkurser

Humanismen, skriva om livet eller digitalfoto? Kanske strömmande media eller xml? Ja, det handlar om sommarkurser, på folkhögskola och unversitet. Vad ska jag välja? Eller ska jag kanske hoppa över förkovran i sommar och satsa på lata dagar med en bok i stället? Vi får se vad det blir.

Numera har även universiteten infört sommarkurser, de flesta på distans verkar det som. Och det är ju så lätt att söka, bara några klick bort. Jag tror ibland att jag blivit besatt av att stoppa in mer kunskap i hjärnan, så mycket det bara går innan livet tar slut. Kanske är det ett försk att fånga den undflyende tiden?

Folkhögskolor är himla trevligt att läsa vid. Det har jag gjort flera gånger, bland annat på ett par sommarkurser. För 25 år sedan lärde jag mig en hel del om geologin i våra bygder, och tio år senare var jag på skrivarkurs på Mariannelunds folkhögskola en vecka i juli. Det gav en lärdom för livet. Då hade jag jobbat som journalist i tio år men vill lära mig skriva fiktion. Hitta på. Det tog emot minsann. Ljuga med orden. Det kan man väl bara inte. Jo, jag lärde mig till slut, och det blev några dikter och ett par noveller. Kanske skulle jag göra ett nytt försök…

Andra bloggar om: , , ,

Kvinnokraft

Under kvinnodagens sista timmar läser jag om kvinnors villkor för 35 år sedan. 1972 gjorde DN en artikelserie om kvinnor på arbetsmarknaden och strävan efter jämställdhet. Serien hette ”Kvinnokraft” och gavs sedan ut som särtryck i en bok. Den boken har jag kvar. Innehållet är lika aktuellt nu som då, fast det inte borde vara så. Så klart. (Om artikelserien skrivs bl a på DN 2002).

1972 handlade det om förortssamhällena som planerades för isolerade hemmafruar med småbarn, kvinnor som varken hade sjukpenning eller fick pensionspoäng. Det handlade om kommuner som håller nere kvinnornas löner för att spara pengar (var och när hörde jag senast förklaringen ”vi kan ju inte höja lönerna för de är så många” när det var dags att disktuera de Kommunalanslutnas låga löner?), kvinnorna som inte kunde avancera på jobbet för att ”kvinnorna jobbar och männen befordras”, de rädda männen klarade inte av att få kvinnor som chefer.

Man konstaterar 1972 att kvinnorna inom LO-kollektivet tjänade 80 procent av männens löner och de SIF-anslutna kvinnorna hade 59 procent. Hur ser det ut idag? 82 procent tror jag är en siffra som bara är några år gammal. Tänk att nästan inget hänt på 35 år! En hel generation!

Jag läser om en kvinna i industrin som konstaterade 1972 att ”likalönsprincipen frångås på tusen listiga sätt”, om chefen på bageriet som sa att ”av princip ger vi inte kvinnor samma lön som män” och om Edith Heilbronn som var forskare på FOA och visste att ”en kvinna måste visa till bristningsgränsen att hon kan – en man antas kunna ända tills han visat motsatsen”.

Varför känns det här så bekant fortfarande? Varför gick inte utvecklingen framåt i stället för åt sidan? Två år efter den här artikelserien fick vi rätt till pappaledighet i Sverige. Ändå är det bara en liten andel av papporna som är föräldralediga idag, delvis för att unga mammor inte ”släpper till” av föräldraledigheten. Det är märkligt, måste jag säga. Kanske är det ett utslag av samma brist på jämställdhet som det faktum visar att fortfarande är det en stor grupp (kanske t o m en majoritet?) av kvinnorna som byter efternamn när de gifter sig? Varför i hela friden gör kvinnor det?

Andra bloggar om: , , ,