Under kvinnodagens sista timmar läser jag om kvinnors villkor för 35 år sedan. 1972 gjorde DN en artikelserie om kvinnor på arbetsmarknaden och strävan efter jämställdhet. Serien hette ”Kvinnokraft” och gavs sedan ut som särtryck i en bok. Den boken har jag kvar. Innehållet är lika aktuellt nu som då, fast det inte borde vara så. Så klart. (Om artikelserien skrivs bl a på DN 2002).
1972 handlade det om förortssamhällena som planerades för isolerade hemmafruar med småbarn, kvinnor som varken hade sjukpenning eller fick pensionspoäng. Det handlade om kommuner som håller nere kvinnornas löner för att spara pengar (var och när hörde jag senast förklaringen ”vi kan ju inte höja lönerna för de är så många” när det var dags att disktuera de Kommunalanslutnas låga löner?), kvinnorna som inte kunde avancera på jobbet för att ”kvinnorna jobbar och männen befordras”, de rädda männen klarade inte av att få kvinnor som chefer.
Man konstaterar 1972 att kvinnorna inom LO-kollektivet tjänade 80 procent av männens löner och de SIF-anslutna kvinnorna hade 59 procent. Hur ser det ut idag? 82 procent tror jag är en siffra som bara är några år gammal. Tänk att nästan inget hänt på 35 år! En hel generation!
Jag läser om en kvinna i industrin som konstaterade 1972 att ”likalönsprincipen frångås på tusen listiga sätt”, om chefen på bageriet som sa att ”av princip ger vi inte kvinnor samma lön som män” och om Edith Heilbronn som var forskare på FOA och visste att ”en kvinna måste visa till bristningsgränsen att hon kan – en man antas kunna ända tills han visat motsatsen”.
Varför känns det här så bekant fortfarande? Varför gick inte utvecklingen framåt i stället för åt sidan? Två år efter den här artikelserien fick vi rätt till pappaledighet i Sverige. Ändå är det bara en liten andel av papporna som är föräldralediga idag, delvis för att unga mammor inte ”släpper till” av föräldraledigheten. Det är märkligt, måste jag säga. Kanske är det ett utslag av samma brist på jämställdhet som det faktum visar att fortfarande är det en stor grupp (kanske t o m en majoritet?) av kvinnorna som byter efternamn när de gifter sig? Varför i hela friden gör kvinnor det?
Andra bloggar om: kvinnodag, feminism, jämställdhet, kvinnokraft