Månad: maj 2008

Dalhem

Årets sommarbesök i Dalhem har skett idag, och det är för sista gången. Om en månad flyttar vännerna hem till Umeå igen. Det blir tomt.

Solen har värmt idag men riktigt hur varmt det har varit vet jag inte. Säkert 26-27 grader. Vi kunde inte sitta i solen i trädgården, det var för varmt. Och promenaden vi tog runt byn i solskenet känns nu på huden. Jag skulle haft med mig solskyddsmedel.

I Västerlösa, en bit inåt landet norrut, har det varit +29 grader idag, enligt SMHI.

Nu gäller det bara att kolla efter fästingar ikväll.

Dalhem2

Dalhem1

Dalhem3

Dalhem7

Dalhem4

Dalhem5

Vi tror att detta är en esping, dvs en huggormsunge.

Dalhem6

Det var varmt för Sally.

I soffan

Att vara sjuk och ligga i soffan och snörvla kan var uthärdligt om det sker i sällskap med Thomas Bodström. Hans debut som deckarförfattare är faktikst helt OK. Än har jag inte hunnit till slutet men den lovar gott.

Tyvärr blir springandet lidande, det orkar jag inte med när jag är förkyld, och nu är det en vecka sedan sist. I helggen hoppas jag att jag är pigg nog för en ny runda. Det gäller nog att passa på för sedan ska det bli ännu värmare, +22 grader på måndag enligt SMHI.

Helgen

affischFredag-lördag-söndag. Först till Stockholm, sedan till Gävle och sedan hem igen. 29 256 steg åt alla möjliga håll. Många trevliga människor och fina möten, varav ett mycket överraskande och extra roligt. Och så har jag sett en stad jag nog aldrig besök förr. Så kan jag sammanfatta helgen.

Fredag kväll först. Hemma hos sonen. Jag fotograferar hans fina affisch på väggen. Innan dess har vi, både storebror, lillebror, flickvän och jag varit på Pelikan på Blekingegatan och ätit gott (sparrismeny från Gotland), och sedan beundrat den nya cykeln.

Lördag morgon gav jag mig iväg tidigt ut till Valla torg för att bli hämtad för vidare transport till Gävle. Tack Bosse!

husse2Det var en fin morgon och några minuter på parkbänken i solen kändes riktigt behagligt. För jag hade sånt flyt så att jag kom dit 20 minuter före uppgjord tid.

Framme i Gävle mötte vi de övriga deltagarna i Klubb Maritims årsmöte ute på varvet där briggen Gerda ligger. Men det var en annan båt vi åkte ut med till Husseliharen, som ligger norr om Gävle. Detta är ett fint ställe.

husse1På vägen ut dit blev jag hittad av en gammal klasskamrat från Sjöbefälsskolan 1974-75! Himla kul, Inger! Jag är glad att vi råkade befinna oss på samma plats på jorden vid den här tidpunkten, för vi har nog inte setts på de 33 år som gått sedan vi slutade skolan. Tänk att det kan vara så roligt att minnas tillsammans med någon man kände som ung.

Solen gassade men det var lite kylig vind så det känns att det inte är sommar än utan bara vår. Men en riktigt fin dag blev det. Och en fin avslutning på kvällen också, med min virtuella väninna.

Idag började morgonen bra med en prima hotellfrukost med det jag gillar mest: färsk frukstsallad i filmjölk med kanel.

Trött

Nu har springandet gått på under 36 minuter tre gånger i rad, så det känns bra. Det som inte känns så bra är att jag sover för lite. För sena kvällar, och de vanliga tidiga mornarna. Det är svårare att komma i säng nu när det är ljust så länge. Det sägs ju att vi kan klara oss på mindre sömn under sommarhalvåret, och det stämmer säkert. Men förutsättningen kanske är att man då sover normalt eller lite mer under vinterhalvåret? Det låter rimligt i alla fall. Hur nu det ska gå till…

I morgon bär det av till Stockholm och Gävle. Där har jag inte varit sedan 1976, och då var det bara ett stopp på vägen till Umeå.

Arkitektur, kärlek och spring

Den amerikanska journalisten Nancy Horan har skrivit en dokumentärroman, det vill säga en roman som handlar om verkliga människor och händelser. Hennes bok handlar om Mamah Borthwick och Frank Lloyd Wright. Han vet ni säkert vem det är, den store amerikanske arkitekten, den störste enligt många bedömare (och det kan jag nog hålla med om). Hon var hans sambo mellan 1909 och 1914. Deras kärlekshistoria beskriver Nancy Horan. Och det gör hon väldigt bra, tycker jag.

Båda var gifta på var sitt håll, och hade flera barn i sina familjer, när de träffades. Efter några års vänsterprassel (fast så sa man nog inte då) så lämnade de sina respektive makar och flyttade ihop, trots att ingen av dem fick ut skilsmässa på flera år. Och det blev så stor skandal att Chicagotidningarna skrev en hel del om det. Men de var modiga och starka, inte minst Mamah Borthwick som var en bildad feminist och som bland annat översatte Ellen Key till engelska. Deras kärlekssaga slutade när Mamah, hennes två barn och flera anställda, blev mördade 1914 av en anställd i huset Taliesin som Frank Lloyd Wright byggt åt dem.

När jag läser kan jag inte låta bli att nynna ”So long, Frank Lloyd Wright” med Simon and Garfunkel. Allt finns ju på nätet numera, så på Youtube kan du höra låten. Eller ta en virtuell tur i hans mästerverk Fallingwater, gjord i Halflife. På nätet hittar jag också en sajt med mängder av bilder av Frank Lloyds Wrights arbete. Han var före sin tid, och en av dem som banade väg för moderismen kring förra sekelskiftet.

Springandet gick hyggligt idag, med tiden 35 minuter och 26 sekunder. Helt OK, men inte bäst. Det kom en mindre skur och det var ganska kallt men man får klä sig därefter.

Andra bloggar om: , ,

Vilken värme!

+26,7 grader idag! Västervik var näst varmast i landet idag, precis som i fredags. Värmen var högst påtaglig när jag sprang min motionsrunda, och det gick inte alls så bra som jag hoppats. 37 minuter och 14 sekunder på 5 kilometer. Och då var jag helt slut. Andra varvet orkade jag inte springa på de soliga ställena, bara där det var skugga. Men jag fick lite kontakt med djurlivet i skogen: en kopparorm låg och solade på banan och en liten groda hoppade iväg nästan under mina skor. Och så fladdrade en gul citronfjäril förbi mig. Efter mycket vatten, en dusch och frukost på balkongen var livet OK igen.

Grön idyll

När jag kom ut till stugan ensam idag, för att klippa gräset, såg jag spår efter en bil som varit inne på vår gräsmatta och vänt, ända framme vid huset. Två tydliga hjulspår i gräset. De måste vara gjorda i morse eller sent igår, för gräset låg ner fortarande i eftermiddag.

Jag blev så klart vaksam, gick runt och kollade, förväntade mig att höra eller se någon eller något.  Men inget uppenbarade sig, i övrigt var allt som vanligt där ute i skogen. Men plötsligt hade den lantliga ron fått ett stråk av hotfullhet för mig, jag som annars gillar enskildheten där ute. Hela tiden jag klippte gräset gick jag med känslan av att kunna bli upphunnen bakifrån, att någon skulle komma ifatt mig.

Hela gräsmattan blev inte klippt, men det mesta. Precis när jag bestämt mig för att ge upp tog bensinen slut. Jag tror att tomten är runt 3000 kvadratmeter stor och det tog en och en halv timme. En fjärdedel är väl kvar att klippa.

Det är förstås skönt att andas  lantluft, även om bensinångorna och bullret från gräsklipparen minskar njutningen betydligt. Olustkänslan och högsommarvärmen (+24 grader i skuggan) bifrog till att det inte blev riktigt den rekreation jag hade hoppats på. Det finns förhoppningsvis, och helt säkert, en naturlig och förargelsefri förklaring till hjulspåren på gräsmattan. Kanske hyresvärden varit där i något ärende jag inte känner till.

Bättre tid

Lite nytt tjat om springandet: idag gick det bättre, med bättre tid. 35 minuter och 13 sekunder. Det var varmt i spåret ikväll, men svalkande på hemvägen. Det känns bra. Men jag undrar om jag ska komma ifatt förra årets resultat.

Igår läste jag om författaren och läkaren Anders Källgård från Varberg. Han är besatt av öar, kan man nog säga. Han har skrivit en bok om Sveriges öar plus ett par böcker om Pitcairn island. Pitcairn och myteriet på Bounty läste jag några böcker om när jag var på sjön, det är ett fascinerande öde. Han har besökt ön ett par gånger och skrivit två böcker om besöken. Igår fick jag tag på den senare av dem och ska läsa den. Det ska bli intressant. Är det någon söderhavsö jag skulle vilja besöka så är det Pitcairn.

Sämre tid

Skit också! Sämre tid idag på joggingturen än förra gången: 36 minuter och 12 sekunder.  Det är nästan en minut mer än förra gången. Och jag som tyckte i början att ”idag går det bra”. Det kändes skönt att springa, jag orkade mer. Kanske var det därför det tog längre tid, att jag kom in i en lite saktare lunk.  Jag vet inte. Frågan är: är det bättre eller sämre för att bygga upp konditionen och träna mig i form? Men det klart att det känns bra ändå, bra att överhuvud taget ha kommit igång med att springa.