Månad: augusti 2008

Fem liter kantareller plus några björksoppar, och så tre liter lingon med lite blåbär. Det är som att gräva guld att gå i skogen nu.

När vi gick iväg på skogsstigen bort mot gärdet trodde vi att vi skulle hitta lite kantareller på det vanliga stället. Där blir de sällan stora, kanske för att andra också plockar där. Men idag fanns där inga alls, trots regn de senaste dagarna. En bit längre bort har vi ett annat ganska säkert svampställe, både för kantareller, soppar och blomkålssvamp (sedan i fjol) och där fanns det en del. Kanske en liter.

Maken gick vidare och jag stannade i lingonriset. Och det var tursamt för vi fick riklig belöning båda två. Ett nytt kantarellställe med mycket svamp och så lite till här och var i skogen.

I år verkar det vara gott om lingon, åtminstone på sina håll, och de har precis mognat. I början blev det lite blåbär också men de är försvinnande få. Tre liter fick jag ihop, och hade kunnat plocka mer om ryggen orkat och jag haft en större hink med mig. Men det får bli mer en annan gång. Det kan bli lingonskörd flera veckor till.

  

Kantarellerna är väldigt fina, lagom torra utan att vara uttorkade och inte så blöta att blad och frön och barr fastnar särskilt mycket. Även om de alltså var lättrensade tog det en stund ikväll att ta hand om skörden.

Det blev svampomelett till middag idag.

Lingonen rensade jag direkt vid stugan innan vi åkte hem. Nu står de på balkongen och i morgon ska det bli sylt.

Egentligen åkte vi ut till stugan för att framför allt se till att få gräset klippt. Det är tre veckor sedan sist ungefär. Gräset klippte jag också, det tog som vanligt en timme och tre kvart innan allt var klart. Skönt att få det gjort, det ska ju bli ösregn i morgon.

Efter gräsklippningen pustade jag ut på bänken på verandan medan jag väntade på kaffet.

En humla hade slagit sig ner i blomman vid verandan.

Åt andra hållet är vallen på gärdet fortfarande oskördad.

Andra bloggar om: kantareller, svamp, lingon

Lagom varmt för en joggingtur ikväll. Ändå kändes det tungt i skogen. Banan var lite fuktig efter allt regnande och själv är jag trött efter att ha börjat jobba igen. Tiden på halvmilen idag blev 36 minuter och 14 sekunder.

Efteråt hade jag ont i vänster ben, på insidan ovanför ankeln. Det svider och känns nästan som benhinneinflammation, som jag haft några gånger förut. Fast jag tror inte att det är det, det bara känns så.

Vad ska jag göra nu? Nu har jag sett alla avsnitt av ”Hem till byn” och nu är det tomt. Det lär vara så att det inte ska bli fler avsnitt, och det är väl troligt. Det är 35 års samtidshistoria som spelats upp inför mina ögon, på 52 timmar. Det lilla i det stora, och det stora i det lilla. Jag kan lätt känna igen mig i tv-serien om den här byn någonstans i Västergötland, för den påminner en hel del om den by jag själv växte upp i, i mellersta Halland. Villkoren där har ändrats på liknande sätt.

De moderna villorna har tagit över och är nu fler än de gamla husen. Affären las ner för längesedan, liksom bilverkstan, medan ett annat företag blomstrar. De gamla har gått ur tiden, förstås, och de unga pendlar till stan. Ett av byns jordbruk har lagts ner och blev åkeri redan på 80-talet. Det är som det ska vara, och förändringarna är självklara.

Så här ser det ut hemma i byn nu. När jag var barn stod korna i lagården till vänster, numera är det bussgarage.

Är det bara bygderomantik som gör att jag blivit så gripen av den här serien? Nej, jag tror inte det, utan snarare en kärlek till landsbygden. Och det är skillnad. Jag vet att livet på landet inte alls är någon idyll, varken i praktisk eller mer mental mening. Det kan vara precis hur illa som helst, med oplogade vintervägar och gödsellukt på åkrarna, kalhyggen och kor som kommer in i trädgården, grannar som bråkar och stor ensamhet. Det är inte bättre på landet än i stan, men det är annorlunda, sett ur de synvinklarna. Och ska livet ändå levas, oavsett hur, då är det bättre att leva det i skogen och på fälten än bland gatorna i stan. Även om det är bekvämare där. Jag har länge sett på mig själv som en landsbygdsbo i exil i stan, och troligen kommer den exilen att fortsätta.

Artikel i DN om tv-serien.

35 minuter och 51 sekunder. Så lång tid tog två varv på 2,5 km-banan idag. Helt OK tid för mig, med tanke på att det var gassande varmt i solen i eftermiddag. Jag kör med intervallträning, dvs springa-gå-springa-gå. Inte medvetet förstås utan för att jag inte orkar springa i uppförsbackarna. Och det är en hel del sega uppförsbackar på slingan. Men jag tror att det är bra med intervallträning.

I spåret lyssnade jag på Åsa Borgström i Sommar. Hon är i 50-årsåldern och pratade bland annat om drömmar. Hon sa ungefär så här: ”Jag har hållit fast vid mina drömmar. Och det är nu jag har tid att förverkliga dem.” Med budskapet att det är aldrig för sent att göra det man vill. Egentligen är det ju en klyscha idag, men ändå med lite sanning. Det funderar jag mycket på, vad det är jag vill göra nu, med vuxna barn som försörjer sig själva. Kanske ta ledigt några månader och resa någonstans. Jag tänker tanken att åka till norra Maine i USA, besöka småställena där jag var 1977. (Just nu håller jag på att göra klart min webbsida om det.) Eller ta en månad på spa i Indien. Kerala i södra Indien har jag länge velat åka till.

Något jag gillar att göra, men som inte bottnar i en dröm, är att se hela ”Hem till byn”. En stor del av min semester har gått åt till det, och jag har nu hunnit fram till näst sista säsongen, från 2002. Lena Strid, hon drömmer inte. I avsnitt två i säsong sju (tror jag) så sitter hon vid frukostbordet med Willy och säger ”Allt är redan gjort. Det är kört nu” när de talar om hur det var förr, när de hade barnen hemma. Och det är ju också sant, så kan det ju kännas. Allt är redan gjort. ”Allt”, det är det som är viktigt, att ta hand om barnen som växer upp.

Vissa kvällar har jag sett avsnitt på avsnitt av ”Hem till byn”. Ibland tänker jag på det under dagen, hur de här människorna gestaltas. Det fantastiska av Bengt Bratt i att göra en sådan här skildring av Sverige under så många år. Jag undrar också hur det känts att göra de här rollerna. Påverkas skådespelarna av de roller de har? Blir man den här personen man spelar? Den tungsinte och olycklige Per Löfgren, är det som Lars Green också känner sig? Till exempel.

Ja, får se vad jag hittar på framöver. Om jag får ändan ur vagnen någon gång… Det här är bara lite funderingar på min sista semesterdag. På måndag börjar allvaret igen.

Andra bloggar om: Åsa Borgström, Hem till byn