Sjukhusromantik

Min arbetskamrat övertygade mig för ett tag sedan om att jag skulle se tv-serien Grey’s Anatomy. Hon lånade mig första säsongens dvd och efter några avsnitt var jag fast. Den handlar om fem AT-läkare på en kirurgavdelning på ett sjukhus i Seattle, och är egentligen ganska charmig. Trevlig underhållning och förströelse.

De fem läkarna (tre kvinnor, två män) möter förstås både etiska och praktiska problem i sin tjänstgöring, och givetvis romantiska bekymmer. Ingen lever ett riktigt lyckligt liv. Då vore det väl inte någon tv-serie…

Nu har jag precis börjat se säsong 3 och har vant mig vid dem. I USA tror jag man hunnit en bit in i säsong 5.

Men jag har några funderingar:

Varför blir de smala unga kvinnorna inte feta av att äta snabbmat så ofta?

Hur kan det komma sig att huvudpersonerna alltid stöter på rätt person i avgörande ögonblick på ett så stort sjukhus som det utspelar sig på? Och nästan alltid i hissen?

Hur har manusförfattarna kunnat komma på alla dessa olika variationer på svåra och problematiska olyckor och sjukdomar? Var finns blindtarmarna och polyperna och de stukade fötterna?

Hur kommer det sig att en kirurgavdelning med bara fem ordinarie opererande kirurger lyckas ha en av landets bästa hjärnkirurger, en av landets bästa neurologläkare och landets bästa förlossningsläkare?

Hur kan patienter som genomgått omfattande hjärt-, buk- och hjärnoperationer vakna upp ur narkosen och vara pigga redan samma dag?

Andra bloggar om: Greys Anatomy, Grey’s Anatomy