Författaren Kim Barnes har en alldeles speciell plats i mitt hjärta. För över tio år sedan läste jag hennes första bok ”Ödemarker” (”In the wilderness”) som blev en stark aha-upplevelse för mig. Den handlar nämligen om en flicka som växer upp i en frireligiös familj och som i tonåren tar avstånd från föräldrarnas tro. Så jag kände igen mig, helt och fullt. Hon är några år yngre än jag, men vi är båda 50-talister, och även om hon växte upp i vildmarken i Idaho i USA och jag i Sverige, fanns det många beröringspunkter.
Jag greps av hennes berättelse, skrev en recension i VT, och mailade också till henne om att jag tyckte så mycket om hennes bok, och varför. Hon svarade och uttryckte förvåning över att Pingströrelsen finns även i Sverige (Pentecostal heter det i USA). Vi mailväxlade några gånger och utbytte en del synpunkter kring våra uppväxter.
Hennes bok fick en stor betydelse för mig genom hennes förhållningssätt till sin uppväxt, och den bidrag till att jag kunde förstå både mig själv och min familj bättre. Sedan läste jag också ”Hungry for the world”, som är en fortsättning och som handlar om hennes liv som ung kvinna efter att hon lämnat sin familj.
Nu har jag precis avslutat läsningen av hennes senaste bok, ”A country called home”. Hon håller samma stil av realism och känslosamt djup, och förmågan att skriva om människor som dras in i extrema religiösa situationer har hon kvar. Men även oavsett ämnet är hon en mycket duktig stilist. Den här boken är en roman som utspelar sig i liknande vildmark i Idaho som där hon själv växte upp men nu handlar det om ett ungt par, och en ung moderlös flicka som växer upp. Mycket läsvärt.