På jobbet tittar jag på strömmande video på New York Times och ser presidentinstallationen i realtid. I bakgrunden hör jag direktsändningen i någon av de svenska kanalerna, några sekunder senare, som ett eko. Och människor i hela världen gör precis som jag, just i detta nu.
Han verkar så avslappnad och glad, och allvarlig när han ska. Men det kanske de alla har varit, fast jag inte sett det? Jag har aldrig tidigare tittat på en amerikansk presidentinstallation så här. När han stakar sig under edsvärjandet känns det som att det spelar ingen roll.
En stund efter presidenteden och nationalsången följer kameran med in i Capitolium och han signerar sitt första dokument som president. Då ser jag att han är vänsterhänt, och det gör honom mer sårbar, mer mänsklig.
Idag kan jag tillåta mig en känslosam sentimentalitet, en tro på något nytt.
Andra bloggar om: president, USA, Barack Obama