Att vara 50plussare och nörd går kanske inte riktigt ihop. Men gäller det boknörd är det väl OK. Jag hälsade på hos Mia och gjorde samma boknördstest. Tack för tipset, Mia! Sådant kan jag aldrig motstå. Här är resultatet.
Månad: februari 2009
Tung litteratur
Ytterligare en bokhylla är nästan tömd idag. Men hur flyttar man böcker på bästa sätt? När man ska flytta hyllmeter efter hyllmeter kan det bli ganska tungt. Och allt ska bäras. Tre trappor ner och en trappa upp.
Sedan tidigare flyttningar har jag lärt mig att packa böcker i papperskassar. Inte överfulla men lagom. Med en i var hand så att det väger jämnt så går det ganska bra att bara. Bara inte någon kasse brister. Plocka ner böcker i banankartonger är ingen idé, det orkar jag ändå inte lyfta.
Nya vitvaror
Vi är med mikrougn igen. För tre år sedan gick den gamla sönder och när vi efter några månader märkte att vi inte saknade den så kastade vi ut den utan att köpa ny. I stället blev det en espressomaskin.
Nu har vi köpt en mikrougn till stadsvåningen. Efter mycket spring i diverse affärer hittade vi en billig mikrougn för 445 kronor. Och en billig vattenkokare för 149 kr. Om de håller återstår att se. Men förra mikrougnen, som gick sönder, hade vi köpt bara två år tidigare och priset var över 3000 kr. Men det hjälpte alltså inte.
En sorglig historia
Den 16 januari var det 80 år sedan kanalbåten Nils förliste utanför Städsholmen. Det skrev jag en artikel om i VT, publicerad på 80-årsdagen. För att kunna göra det läste jag i gamla VT från 1929 om det som hände. En spännande historia som gripit mig.
Tidningsartikeln är summarisk och kort. Nu håller jag på med en artikel till tidningen Länspumpen, som ges ut av Klubb Maritims avdelning i Göteborg. En lite längre text och med möjlighet att ge lite mer uppgifter.
Ombord på Nils fanns sju män och en kvinna. Kvinnan var kockan Elly Pihlava. Tack vare henne överlevde alla utom en. Nils förliste i hård snöstorm och svår kyla och strandade vid ett litet skär som heter Måsklabben. De lyckades ta sig iland där och gick där i 26 timmar innan de blev räddade av lotsarna på Städsholmen. Det var Elly Pihlava som fick dem att hålla sig i rörelse på klippan, gå fram och tillbaka, sjunga och överleva. Alla utom en, som frös ihjäl.
Sedan jag skrev tidningsartikeln har jag fått fram lite mer uppgifter, framför allt om Elly Pihlava. Jag kan inte släppa tanken på henne, den här unga kvinnan, som inte gav upp när situationen var i det närmaste oövervinnerlig. Hon var 22 år, kom från Finland och bodde i Stockholm. Jag har sökt efter uppgifter om henne, om hon t ex nämns någonstans på nätet. Jag har t o m ringt till och haft mailkontakt med några av de med efternamn Pihlava som jag hittat på hitta.se nu, men utan resultat. Idag fick jag däremot hjälp av en släktforskare. Han kunde få fram att hon dött redan 1932, alltså bara tre år senare. Och begravts på Skogskyrkogården i Stockholm.
Det känns så sorgligt, att hennes liv blev så kort. Hon kändes så levande i intervjuerna i VT 1929.
På Skogskyrkogårdens webbplats kunde jag söka rätt på hennes grav på en karta. Jag måste besöka den när jag kommer till Stockholm.
Kvittrar i cyberspace
För några dagar sedan skaffade jag mig ett konto på Twitter. Nu har jag tagit hem en applikation till min iPhone för att kunna kvittra när som helst. Men frågan jag fortfarande ställer mig är vad jag ska ha det till. Det känns lite som att ropa i skogen och kanske ingen hör mer än ekot. Även om jag fattat att mikrobloggandet är det som gäller just nu. Tills det kommer något annat…
Andra bloggar om: twitter
Belöning på China
I helgen har vi varit riktigt duktiga. Stadsvåningen är nu i stort sett i ordning. Möblerna är ihopsatta, sängen har fått en nyköpt madrass och till och med gardinera är uppsatta. I skåpen står rad på rad av nydiskade glas, muggar och tallrikar. TV:n är installerad och visar säkert massor med kanaler bara vi får dit fjärrkontrollen också och kan börja zappa.
(Iphonebild. Nej det är inte udda gardiner utan ett stort fönster med ett gardinpar fördelat på ömse sidor och en annan gardin i mitten.)
Det är så fint i vår lilla etta, nu innan vi stökat till, dragit in grus och dammråttorna börjat samlas. Men de kommer väl tids nog. Vi dröjde oss kvar en stund men sedan blev hungern för stark. Efter en sådan här helg belönade vi oss med kinamat på restaurang China i samma hus som VT.
Det känns så tryggt att gå dit. Så vitt jag kan minnas ser det likadant ut där som när jag flyttade till stan 1981. Då jobbade jag på Västerviks-Demokraten (numera Nyheterna) och vi gick ofta på China och åt lunch. Då kostade dagens lunch 22 kronor, idag tror jag att det är 65 eller 69 kr eller något sådant.
Jag uppskattar att det är sig likt, en trygg punkt i vardagslivet. 
Säkert har någon renovering gjorts, kanske vid ägarbyten, men i princip är det likadant. Lampan i taket är densamma och jag tror att det varit samma turkosa färg på fönsterkarmarna hela tiden.
Jag måste ge mig av
Flytten fortsätter planenligt. Idag har vi möblerat vår stadsvåning och hunnit köra tre vändor dit med möbler, porslin, mattor och annat, varav en från stugan. Fem timmar tog det, så ikväll har jag hunnit tvätta alla lakan och handdukar från stugan. Skönt att tvätta ur vinterfukten.
Inomhus där var det bara 3 plusgrader idag. Dimman och den höga luftfuktigheten gjorde att det nästan kändes som regn ute.
Ikväll tittade jag en stund på schlagerfestivalen, för att uppdatera på vt.se när det var klart. Och någon gång under kvällen gjorde de en tillbakablick till bl a 60-talet och jag tror att Towa Carson skymtade förbi. Jag minns inte att hon var min stora idol på 60-talet, när hon var som mest i ropet, men hon hördes ofta i radio, precis som Siw Malmqvist med flera på den tiden och man trallade med i slagdängorna. Numera har jag nog uppvärderat henne för mig själv, jag gillar att lyssna på hennes låtar idag.
Lyssna på när hon sjunger ”Jag måste ge mig av” från 1964! Det var tidig feminism och emancipation. I brist på samtida versioner finns det här videoklippet på Youtube när hon sjunger låten i Allsång på Skansen i somras. Den håller än, precis som Towa Carson själv. I nästa månad fyller hon 73.
Kierkegaard i framtiden
På väg till jobbet idag lyssnade jag i min poddradio på ett av de senare ”Filosofiska rummet” i P1 och nu måste jag bara skriva ner mina funderingar, inte minst för min egen skull. Det är en diskussion mellan tre filosofer och det handlar om Kierkegaard.
Våra val är vår framtid. Så tolkar de Kierkegaard, att alla de val vi ställs inför, stora som små, handlar om en tänkt framtid. Vi kan ju aldrig helt veta hur framtiden blir utan vi föreställer oss den, och den här föreställningen styr våra val i olika situationer. Himla klokt tolkat av filosoferna, tycker jag, som inte särskilt ofta har filosfiska funderingar. Jag är en produkt av 50- och 60-talets naturalism och vetenskaplighet, av rationaliteten. Av tanken att välja det som är praktiskt bäst snarare än det som är mest sinnligt eller besjälande.
På sinnlighet och njutning tänker jag ju inte när jag ska välja telefonoperatör elller eleverantör, då är det pragmatismen som gäller. Jag skulle gärna avstå från de flesta av dessa val, om jag tror att det som valts åt mig är praktiskt och pålitligt. Ge mig tillbaka Televerket och Postverket, jag vill inte tvingas välja och därför blir mina val oftast ett ickeval. Vilket ju också är ett val.
I programmet presenterar de Kierkegaard delvis som en sinnlighetens och njutningens filosof och om det stämmer med den allmänna bilden vet jag inte riktigt, för de tre filosoferna är inte helt överens om bilden av Kierkegaard. Jag som aldrig läst honom, eller knappast några andra filosofer heller, blir lite nyfiken.
Sune Jonsson är död
I helgen dog fotografen Sune Jonsson läser jag på SvD. Världen är en fin människa fattigare.
Hans bilder har betytt mycket för mig. De fick mig att se fotografier på ett annat sätt än bara en ögonblicksbild i ett album.
Någon gång i mitten av 70-talet kom jag första gången i kontakt med hans fotografier i boken ”Bilder från den stora flyttningen”. De gjorde så starkt intryck på mig, jag kunde inte glömma dem. Det var mina första svärföräldrar, västerbottningar precis som han, som hade böckerna och jag bläddrade i dem nästan varje gång vi var där.
För några år sedan köpte jag samlingsboken ”Album” och tittar i den då och då.
Se på hans bilder! Människorna han avbildar är så levande, och samtidigt stillsamma. Han visar dem ofta lite på avstånd, med stor respekt för individen.
Andra bloggar om: Sune Jonsson