Månad: juli 2009

Sista semesterdagen och kanske sista sommardeckaren? I morse avslutade jag ”Jessika Jungs saknad” av Elisabeth Gilek. En svensk debutant från 2006. Den börjar bra och infallsvinkeln är intressant, nämligen en ung kvinna, efterlevande sambo till en mördad väktare i Stockholm. För att motverka att bli galen av sorg börjar hon själv leta efter mördaren. Berättelsen är lite virrig och rörig, och det är på ett sätt OK, för det känns som att det nog är så det skulle kunna vara för den som chockas på detta sätt. Men på slutet tar virrigheten överhanden och det blir för mycket. Författaren borde nog han hållit sig till en lösning i stället för att dra upp flera villospår innan vi kommer till slutet, det hade blivit ett bättre slut då. Dessutom tycker jag att vi inte riktigt får klarhet i upplösningen, och det förväntar jag mig i en deckare.

Innan dess läste jag ”Arthur och George” av Julian Barnes. Det är en berättelse om ett faktiskt rättsfall i England i början av 1900-talet. Advokaten George Ejdali i Birmingham döms till sju års fängelse för att ha skrivit anonyma brev och lemlästat djur. Han döms utan bevis, bara på indicier. När författaren Arthur Conan Doyle får upp ögonen för detta inser han att det är ett justitiemord och tar sig an fallet. Hans arbete leder till att advokaten rentvås offentligt. Det är välskrivet och intressant, inte minst för att det bygger på verkligheten. Men ibland lite för långdraget. Dock väl värd att läsa.

Men den här boken gillar jag. ”Låt den rätte komma in” av John Ajvide Lindqvist. Så många har läst den före mig, och gripits av den. Själv har jag värjt mig för att läsa den, eftersom jag vet att den handlar om barn som far illa. Det är svårt att läsa skönlitteratur om sådant, om den verkliga ondskan i världen. Men en arbetskamrat övertygade mig om att jag skulle tycka om den ändå, eftersom den också förmedlar värme och kärlek. Och det gör den.

Det är en suggestiv, fängslande och gastkramande berättelse. En riktig skräckhistoria om vampyrer mitt i den svenska förorten. Och om mobbing och misshandlade och utnyttjade barn. En sorglig berättelse.

Jag gjorde misstaget att börja läsa först vid halvtolv i går natt. Sedan läste jag till klockan fem i morse, med ett avbrott för att försöka sova mitt i natten, men utan framgång. När jag vaknade vid lunchtid idag var det bara att läsa klart. En sådan här bok går inte att släppa förrän man är klar.

John Ajvide Lindqvist är illusionist, och det förklarar delvis hans berättarstil, tycker jag. Att han ger oss en illusion av verkligheten. Det är fantastiskt bra gjort.

Andra bloggar om: John Ajvide Lindqvist

Två böcker har jag läst de senaste dagarna:

Facklan av Elin Lindqvist: Det är en roman om ungsocialisten  och författaren Leon Larsson, som levde 1883-1922. Han var en känd författare då och en viktig person i den unga arbetarrörelsen i Sverige, men blev senare mer borgerlig i sitt skrivande. Elin Lindqvist är hans dottersondotter och har letat i familjearkivet om sin anfader. Boken är intressant eftersom den berättar om en mycket speciell människa. Samtidigt känns det som att det varit svårt att skriva en roman om en verklig person. Ibland verkar det som om hon vacklar mellan det fiktiva och det dokumentära utan att ta ut svängarna tillräckligt.

A mercy av Toni Morrison: Här möter vi den svarta flickan Florens i Virginia i Amerika år 1690, innan USA ens fanns. Hon är slav hos farmaren och köpmannen Jacob Vaart och hans hustru Rebekka, tillsammans med ytterligare två kvinnor, indianskan Lina och den obestämbara Sorrow. Alla är individer med sin egen bild av världen och den närmaste omgivningen. Berättelsen pendlar mellan de olika personerna, och mellan slaveriets villkor, kärlek och rädsla. En fängslande berättelse i Toni Morrisons egen speciella stil.

Andra bloggar om: Toni Morrison, Elin Lindqvist, Leon Larsson, böcker