De sista veckorna har döden diskuterats på nätet, framför allt efter Fokus artikel ”När bloggaren dör”. Men redan i våras gjorde SR en serie radioprogram om den sociala webben, och bland annat om döden på nätet. Jag hörde en poddversion för ett tag sedan.
Det som vi, alla vi som bloggar och facebookar och twittrar, kanske borde fundera över är hur vi vill att våra nätliv ska hanteras efter att vi själva dörr. Visst hoppas man att det dröjer länge, men det går ju inte att vara säker på.
Så här långt har jag kommit i mina tankar: jag vill att bloggen finns kvar. Kanske också facebookkontot. Jo, jag tror det. Det är som jag känner det nu, men kommer kanske att ändra mig framöver.
En man som var min arbetskamrat på 70-talet dog för en tid sedan. Han hade skrivit i sin blogg samma dag. Bloggen finns kvar fortfarande, med många minnesord och hälsningar från andra bloggare. Plus förstås allt det han skrev tidigare. Ja, det tycker jag är bra att det kan vara så.
Två timmar i skogen idag gav tre liter lingon och några taggsvampar och kantareller. Och tre fästingar som följde med mig hem. Av lingonen blev det fem burkar lingonsylt.
Nu är lingonen mogna.
Bästa lingonsylten gör jag så här.
3 liter lingon
4 dl vatten
1 liter socker
Koka lingon och vatten i cirka 15 minuter. Ta grytan från värmen och rör i sockret. Rör tills det har löst sig. Skumma väl. Häll upp på glasburkar.
En del av sylten brukar jag frysa in, det som vi inte äter de närmaste månaderna. Men egentligen står den sig nog ändå, för lingon är ju ganska surt.
Tidigare i sommar har jag kokat fyra burkar lingonsylt. Kanske blir det mer senare i höst, för än finns det gott om bär i skogen.
Vi fortsätter förbättra våra vedskjul. Idag har vi lyft av presenningen på det stora vedskjulet, med veden som ska torka till fram i vinter eller helst till nästa vår. Något skjul är det ju egentligen inte utan bara hopspikade bräder och ändplank som stöd för vedstaplarna och för takpresenningen. Eftersom vi bara har vedpanna som uppvärmning går det åt en del, och vi behöver ha bra plats och att veden håller sig torr.
Vi har satt sju stycken plankor under takpresenningen, för att få bättre stöd för den, och få ett takutsprång så att inte regnet slår direkt mot veden. Vi har gjort dem lutande, så att regnvattnet ska rinna av. Tidigare blev det alltid en liten sjö i presenningen. Inatt fick vi 12 mm regn, och en del av det låg kvar på presenningen i morse. Dessutom har vi satt utskjutande plank i hörnen.
Med utskjutande takplank.Med presenning på.
Med presenningen på har vi ett vedskjul där veden är lite mer skyddad mot regn.
Skjulet är ett lappverk av diverse begagnade bräder och ändplank, påbyggda vid flera tillfällen. Plankorna som sitter direkt mot veden är till för att stötta vedstaplarna, de rör sig en aning allt eftersom de torkar, och kan riskera att rasa. Botten på vedskjulen och gången mellan dem är gamla lastpallar.
Idag tog jag en arbetsdag i köket. Det passar bra så här på sensommarsemestern. Jag har bakat fyra sorters kakor och en sats kanelbullar, och avslutat dagen med årets första äppelmoskok.
De kakor jag bakat är från min mammas gamla recept. Hon har både egna recept som hon samlat i en pärm och två upplagor av ”Sju sorters kakor”. Den äldsta är från 1951 och den har jag hos mig nu. I den hittade jag flera kakrecept som jag ser att hon använt, och en del kommer jag ihåg också. Min tanke med dagens kakbak är att ta med lite kakor till min pappa när vi åker till begravningen om några veckor, så att han har lite i sin frys. Det som mamma bakade innan hon blev sjuk är nu nästan slut.
Men inte blev mina kakor som mammas. Åtminstone inte alla. En sort blev helt annorlunda, och kanske är det fel recept. En annan sort blev precis som jag minns dem.
Mammas väl använda och slitna ”Sju sorters kakor” från 1951.
Jag började med två plåtar Hunnestadbullar. Sedan gjorde jag chokladsnibbar, snedskurna längder och havrekakor med russin.
Hunnestadbullarna i väntan på gräddning.
Recept på Hunnestadbullarna finns i mitt förra inlägg. Resten av recepten finns här.
Hunnestadbullar till vänster. Snedskurna längder, chokladsnibbar och havrekakor till höger.
Chokladsnibbar
100 gr smör
drygt 1 dl socker (100 gr)
1 äggula eller ett halvt ägg
2,5 dl vetemjöl
1 msk kakao
1 tsk bakpulver
1 msk vaniljsocker
Rör smör och socker ett par minuter, tillsätt äggulan. Blanda ihop mjöl, bakpulver, kakao och vaniljsocker. Rör ner blandningen i smeten.
Rulla degen i tre tjocka längder och lägg på bakplåten. Platta till dem en aning. Pensla med ägg eller äggvita och strö över pärlsocker.
Grädda i 10-15 minuter i 180 grader. Skär dem i jämna bitar innan de svalnat.
Snedskurna längder
100 gr smör
2,25 dl socker
6,5 dl vetemjöl
3 ägg
2 tsk hjortronsalt
2 tsk vaniljsocker
Vispa ägg och socker. Tillsätt smöret. Blanda ihop övriga ingredienser och rör ner dem i smeten.
Forma till tre längder på plåten. Grädda i 175-200 grader i 12-15 minuter.
Skär längderna i bitar efter gräddningen.
Havrekakor med russin (30 styck)
140 gr smör
3 dl havregryn
1,5 dl socker
2,25 dl vetemjöl
0,5 dl hackade russin
2 tsk bakpulver
Rör ihop smör och socker, tillsätt russinen och havregrynen. Blanda mjöl och bakpulver och rör ner i smeten.
Forma till runda små bullar. Grädda i 170 grader 10-12 minuter, eller tills de är en aning gyllenbruna.
Min mamma bakade ofta en sorts kakor som hon kallade Hunnestadbullar efter ett recept hon hade uppskrivet, inte från en bok. Jag har alltid trott att receptet kom från min farmor eftersom farmor och farfar bodde i Hunnestad utanför Varberg. Men nu när mamma dog fick jag veta av pappa att så var det inte alls. I stället kommer receptet från Herdis Carlsson. Hon var bondfru på den gård i Rolfstorp där mamma arbetade som piga innan hon gifte sig med pappa och Herdis kom från Hunnestad.
Hunnestadbullar är väldigt goda kakor, och heter kanske något annat när andra gör dem. Här är receptet från min mamma:
Antal: 50 st (två bakplåtar)
225 gr smör
200 gr (2,25 dl) socker
2 äggulor
1 knivsudd hjorthornssalt
365 gr (6 dl) vetemjöl
Rör ihop smör och socker, tillsätt äggulorna, sedan mjölet blandat med hjorthornssaltet. Forma till bullar som penslas med äggvita och doppas i hackad mandel och pärlsocker. Gräddas i 170-180 grader.
Mamma har inte angett hur lång gräddningstid det ska vara och nu kan jag ju inte fråga henne, så jag experimenterade lite och höll koll på ugnen. Jag tror att de stod inne c:a 12 minuter, men det kan bero på hur ugnen är. De ska vara lagom bruna.
I våras gjorde vi i ordning vedskjul till våra vedstaplar, ett för redan torr ved och ett för veden som ska torka till framåt vintern. Det är bara lite hopsatta reglar av bräder och presenning som tak, inte en riktig vedbod.
Det ena av vedskjulen har varit lite provisoriskt på baksidan, presenningen har i stort sett bara hängt ner över vedstaplarna där. Men nu har vi gjort i ordning det lite mer.
Det här är den bakre halvan av vedskjulet. Här har vi björkveden, som vi eldar i kakelugnen med och inte i vedpannan, plus stora vedträn som behöver klyvas mer. Vi hugger lite då och då.
Med hjälp av begagnade lastpallar har vi gjort väggdelar och ett fack för den huggna björkveden (både travat och i säck). På vänster sida ligger ved som ska huggas, både pannved och björkved. Veden på höger sida är torr ved till pannan. I kartongen ligger tyre som ska huggas.
Inte ser det så vackert ut men det är väldigt praktiskt.Och det finns plats för mer ved.
Vi hoppas att presenningen ska hålla sig kvar även när höststormarna kommer.
Min mamma är död. Hon dog strax efter klockan fem i måndags eftermiddag. Hon blev 84 år. Hon hade leukemi och döden var väntad, även om den kom snabbt.
Mamma i tonåren på 40-talet.
Jag har alltid trott att mamma skulle bli närmare hundra, som min mormor och gammelmormor. Leukemi, det har jag bara aldrig föreställt mig. Men så blev det.
Hon dog lugnt och stilla på sjukhuset, min lillebror var där och höll henne i handen. Det känns tröstande. Hon visade inga tecken på oro har han berättat. Vi var på väg till sjukhuset, och senare på kvällen kunde vi gå upp till henne och se henne en sista gång, tillsammans med min pappa och en bror till. Det känns bra att ha gjort det, även om det var en svår stund.
Det är ett långt liv som nu är släckt. Hon var nöjd med sitt liv och beredd att dö, det sa hon när vi träffades för en månad sedan. I slutet av juni fick hon sin diagnos och hon accepterade genast situationen. ”Jag har levt så länge och har haft ett bra liv” sa hon. ”Jag har inga ovänner och det är ingenting jag känner att jag måste göra innan jag dör” sa hon. Så även om sorgen är tung just nu så känns det bra. Hon var krasslig sedan i vintras, sjuk i omgångar och har legat på sjukhus den senaste månaden, med komplikationer som tillstötte efter cellgiftbehandlingen. De sista två veckorna var svåra för henne, och döden kom som en befrielse. Det är förstås bra att hon inte låg länge med plågor.
Det spelar ingen roll att mamma var gammal, att jag själv är medelålders och att hon var sjuk en tid. Det går inte att förbereda sig på döden och tro att det inte ska kännas som en chock, för det gör det förstås. När ens föräldrar kommer upp i den här åldern är det ju mer en tidsfråga när döden kommer, och det troliga att den inte är så väldigt långt borta. Men saknaden är lika stor för det, nu när hon är borta.
Vi hade förmodligen en förhållandevis normal relation, om nu en sådan finns. Mer eller mindre regelbunden kontakt, oense om en del och ense i annat. Ju äldre jag blev ju mer ökade mitt behov av kontakt. När jag själv fick barn förstod jag henne bättre. Som vuxen har jag alltid uppskattat att hon aldrig haft kritiska synpunkter på hur jag skötte mitt hem eller uppfostrade mina barn. Hon visade att hon tyckte att jag var vuxen med ett eget liv. Jag har alltid haft behov av självständighet, och det respekterade hon.
Ja, det är mycket som jag funderar på nu. Minnen från barndomen, vårt sista telefonsamtal två veckor innan hon dog, hennes och pappas besök hos oss förra sommaren, våra duster när jag var en upprorisk tonåring. Hennes passion för sin trädgård som hon bekymrade sig om in i det sista.
Mamma var en hejare på att sy, och är den som lärde mig. Skulle jag skriva om hennes intressen är det sömnad och trädgårdsarbete, som följde henne hela hennes vuxna liv. Och så bakade hon. Allt. Bullar, kakor, tårtor, bröd. Nu har jag hennes upplaga av ”Sju sorters kakor” från 1951, med trasig pärm och fläckiga blad med favoritrecepten och hennes egna noteringar. Det arvet ska jag föra vidare, även om mina kakor inte blir lika släta eller krämiga som hennes. Hon hade en trevånings kakburk i lackad plåt i skafferiet, alltid fylld, och varje söndageftermiddag klockan tre var det kaffe och saft med bullar, en sockerkaka och småkakor. På vardagarna bara kanelbullar.
Det är lätt att minnas mamma, hennes röst, hennes sätt att gå, när hon var stressad i köket, att hon satt vid köksbordet och strök kläder. Jag minns en gång när jag förmodligen var tolv eller tretton år, att hon var trött och hade huvudvärk och gick och la sig före mig på kvällen, och hur oroande det kändes. Mamma var alltid uppe och vaken när jag somnade. Hon fanns alltid där.
Jag läser i DN att människor blir gladare ju äldre de blir. Inte bara gladare utan också mer nöjda med livet, och tillfreds, mer benägna att ta vara på här och nu. Det stämmer säkert. I alla fall stämmer det på mig.
Det är förstås banalt, men ju äldre man blir ju mer inser man att tiden på jorden krymper och ju viktigare är det att vara glad för det som är just nu i stället för att bara gå och vänta på att det riktgia livet ska börja. Det gjorde jag länge, men någon gång i 40-årsåldern tror jag att jag började vända den känslan. Nu är det lättare att vara nöjd med och glädjas över att det är fint väder och att jag är ledig, att jag är frisk och att grönsakerna växer. Enkelt och banalt, men inte desto mindre sant.
Visst kan jag fortfaradne stressa runt och bara tänka på allt jag måste hinna med och som ska göras, i stället för det jag gör nu, men i allt mindre grad tror jag. Både på jobbet och hemma.
Dessutom blir man bättre på att undvika det som är negativt, relationer och situationer som suger kraft i stället för att ge. Odlar de vänskaper som känns bra. Det har jag också blivit mycket bättre på, särskilt med alla människor jag lärt känna på nätet. Det är betydelsfulla relationer som ger väldigt mycket.
Grannen frågade om vi ville ha lite nyfångade kräftor idag. Och givetvis ville vi det. En läckerhet man inte säger nej till. De hade fångat kräftor i en insjö både sent i går kväll och tidigt i morse, och fått en hel del.
Maken är djärv och plockade upp dem med händerna för att kolla läget. Alla levde.
Vi kokade dem med massor av krondill. Det känns lite läskigt att slänga i dem i det kokande vattnet, men någon utväg finns ju inte om man vill äta dem. Man får se till att vattnet kokar ordentligt så att det går snabbt.
Det är nog 12-15 år sedan minst, sedan jag senast kokade svenska kräftor hemma. Någon gång på 90-talet var vi på kräftfiske med arbetskamraterna i Kvännarensjön, och fick ganska bra med byte i burarna.
Visst ser de läckra ut? Och det var de också. Tack, snälla grannen!
Eftersom det är så väldigt gott om blåbär i år så passar jag på. Idag blev det blåbärspaj. Och en liter blåbär kvar i kylen till i morgon.
Smulpaj med blåbär.
Det är enkelt att göra smulpaj, bara mjöl, socker och smör.
Recept: Rör ihop rumsvarmt smör, vetemjöl och lite socker (ett par matskedar till en lite större paj) tills degen är smulig. Jag brukar inte mäta utan blanda tills det känns bra.
Häll hälften i botten på pajformen och grädda 8-10 minuter. Om man förgräddar blir bottnen inte så kladdig.
Häll i bären, sockra och strö över resten av degen. In i ugnen i 200 grader c:a en halvtimme.
När jag gör paj på färska bär brukar jag blanda lite socker med potatismjöl och strö över bären. Potatismjölet gör att bären inte blir så rinniga.
Nu är flera av tomaterna mogna, och vi har ätit tomater både idag och igår. Så himla goda. Och dessutom vackra.
Tomatskörd.
Jag är så glad och nöjd för mina tomater i år.
Vi har sovit i stan i veckan och när vi kom hem igår kväll var det nästan som semester. Jag inspekterade landen och hittade den här bärfisen på dillen:
