Idag har vi skrivit om nyheten att det förmodade mordet på Agneta Westlund i Loftahammar förra året troligen är en viltolycka (läs på vt.se). Enligt polisens utredning har hon attackerats av en älg och dödats. En verklig egendomlig händelse, men tydligen kan det ske. Så vitt jag förstår är det en teori, och vet inte än om det finns bevis för det. Polisens presskonferens sker på tisdag.
Det är förstås obehagligt och skrämmande. Jag går mycket i skogen och har aldrig känt mig rädd för djuren där, med undantag för vildsvin som har ökat i antal så mycket på senare år. De är ju kända för att kunna vara aggressiva och farliga om man råkar hamna mellan sugga och kultingar. Men å andra sidan är de väldigt skygga, så det är inte sannolikt att man ser de på dagtid.
Älgar har jag däremot sett och mött flera gånger i skogen och vid vägen, senast nu i höst när vi undslapp närkontakt på vägen hem. En gång på 80-talet när hela familjen var på skogspromenad brakade det till en bit ifrån oss, kanske 10 meter bort, och där stod en älgtjur med stora horn. Han tittade på oss ett tag, och vi tittade tillbaka, lika överraskade vi. Men så vände han sig om snabbt och skuttade iväg. Det var en mäktig upplevelse. Jag tror att vi allihop blev lite rädda något ögonblick, särskilt barnen som var små nog att sitta i kärra. Älgtjuren var så stor och ståtlig, och ingav verkligen respekt.
Vid andra tillfällen har jag inte varit så nära, och jag tror inte att jag mött en så stor älg fler gånger. Ett nästan lite pinsamt minne är från 70-talet när jag enda gången i livet besökte Holmön utanför Umeå och var ute i skogen. Jag hukade för att lätta på trycket i blåsan och precis när jag var klar kom en älgko med kalv och gick förbi en bit ifrån mig. Jag minns att jag höll mig alldeles stilla medan de gick förbi.
Nu funderar jag på om jag behöver vara rädd när jag går i skogen. Nej, det kommer jag inte att vara, men kanske lite mer vaksam. Rädslan är farlig om man släpper den fri, det tror jag, oavsett vad rädslan gäller. Men respekt ska man ha, och sunt förnuft.
En kväll i förra veckan när jag skulle ner till pannrummet ganska sent (man måste gå utomhus till källaren) hörde jag att ett stort djur rörde sig i trädgården, någonstans vid fläderträdet som står 8-10 meter från trappan. Vad det än var så var det ett djur som blev skrämt när jag kom ut för jag hörde att det sprang iväg. Då kändes det obehagligt en stund, eftersom jag vet att vi har vildsvin i närheten. I helgen såg jag att de bökat i jorden på andra sidan vägen.
Andra bloggar om: mord, viltolycka, älg
Rädslor begränar livet. Jag tänkte ungefär lika som du när jag läste om misstanken om att det är en älg som dödat den här småländska kvinnan. Jag vistas också mycket i skogen och har aldrig egentligen varit rädd för djuren… Jag tror nog att djuren blir räddare för mig än jag för dem, när jag möter friska djur. Men precis som bland människor finns det förstås djur som inte uppträder normalt för sin art, djur som är mentalt störda… Det misstänker jag i vart fall är anledningen till varför den här kvinnan attackerades…
hejsvej eva!
Tror inte man ska vara rädd för älgar i skogen. Älgar är inte farligare än lyktstolpar. Hade en avlägsen släkting som dog när han stod och väntade på bussen – bussen kom, råkade köra på en lyktstolpe, lampan ramlade ner i huvudet på honom och träffade så illa att han dog.
Slutsatsen = man kan dö av allt! Men det är ingen idé att oroa sig för det. Loftahammarskvinnan måste ha haft maximal otur på nåt underligt vis. Det allra mest mystiska med det hela tycker jag dock är att polisen inte kommit på det tidigare. (om nu teorin stämmer)
Kanske inte alldeles ovanligt att älgar kan vara arga – mor såg alltid till att ha ett klättervänligt träd i närheten av sig när hon plockade bär och/eller svamp i djupa skogen. Vi andra i familjen skrattade åt henne, så där litet snällöverlägset som man gör åt något man tycker är löjeväckande. Mor är borta sedan länge, men jag kan tänka mig att hon i sin himmel säger: ”vad var det jag sa´?”