Jag har fått en inbjudan till Google wave. Nu måste jag bara se till att utforska det. Det första testet gick inte så bra, men jag använde webbläsaren Flock, kanske måste jag använda Safari eller Firefox.
Månad: november 2009
Våldsam bok och film
Nu är all ved under tak och upplagsplatsen är städad. Men det har varit lite svårjobbat i helgen eftersom det varit så blött. Dimma på gränsen till regn, och en skur igår. Det känns som om all ved är blöt, även om det mesta egentligen är torrt inuti och eldningsbart. Något som glädjer mig mycket men den här leveransen är att det var med en hel del fin björkved till kakelugnarna. Det är bästa veden, och brinner länge.
I fredags började jag läsa en ny bok som heter ”Skeppet” och är skriven av islänningen Stefan Mani. Jag blev intresserad av den för att den utspelar sig på ett fartyg. Den presenteras som en thriller, och det är den helt klart. Men jag kommer inte att läsa ut den. Redan efter något kapitel blev jag avskräckt, på grund av riktigt råa våldsscener. Det var jag inte beredd på.
Läser man deckare, som jag gör ibland, så är ju våld ofta en ingrediens i berättelsen. Men att frossa i obehagliga detaljer som här, detaljer som är till för att visa människors grymhet, det kan bli för mycket ibland. Jag förstår att människan är kapabel till obegripligt grymt våld, i alla fall vissa människor, men själv vill jag inte utsätta mig för dessa fantasier. Det ger mig bara obehag.
I går kväll såg jag i stället en film på dvd, ”En långvarig förlovning”. Det är en mycket bra film, välgjord, en gripande historia, vacker och angelägen. Men även den innehåller obehagliga våldsscener som berörde mig illa, bland annat från första världskriget.
Är det jag som är för feg? För blödig? Som blundar för verkligheten och världens ondska?
Seriebok eller grafisk memoarbok
Åh, vad jag gillar den här boken. Förlaget (Galago) kallar den en grafisk memoarbok, till skillnad från seriebok för vuxna. För det är verkligen en fin berättelse, illustrerad med serierutor. Mycket bra gjort. Boken heter ”Husfrid” och är gjord av amerikanskan Alison Bechdel. Hon berättar om sin familj, barndom och uppväxt, men mest om sin pappa som dog 1980 när hon var 20 år.Då hade hon strax innan fått veta att han var bisexuell och att föräldrarna skulle skiljas.
Det är en vemodig och gripande, både kärleksfull och distanserad, berättelse.
Alison Bechdels hemsida finns på http://dykestowatchoutfor.com/.
Berlin 20 år efteråt
Berlin firar ikväll och vi glädjer oss åt murens fall för 20 år sedan. Det kunde varit annorlunda, men nu blev det en oblodig revolution och befrielse den där hösten 1989.
Mitt enda besök i Berlin gjorde jag i oktober förra året, och bara i tre dagar, men ingen resa har nog gjort ett starkare intryck på mig än den. Jag växte upp i ett Europa som var delat i öst och väst och många av oss trodde nog att den världsordningen skulle bestå längre. Det trodde ju också de östeuropeiska ledarna. Järnridån och Berlinmuren fanns där, och jag visste förstås varför, men det var egentligen först på plats i Berlin förra året som jag insåg vad det inneburit. Den stigande insikten kom när jag stod vid en av flera minnesutställningar om muren i dagens Berlin och jag läste och såg på bilderna och förstod att det var just där, där jag precis nu stod, som muren funnits. Mitt inne i stan, bland bostadshusen, och att den särade familjer, grannar och vänner för åratal framåt. De minnesbilder jag hade med mig från när muren fanns var nog mest bilderna i media från dödszonen, bilder av en ödslighet som var svår att sätta in i ett sammanhang mitt inne i en europeisk storstad.
Mina bilder från Berlin finns på Flickr. Min bloggsida om Berlin 2008.
Min recension av en Berlinbok i VT idag.
När vi åkte till Berlin var det för att hälsa på sonen som bodde och arbetade där då. Han tog oss med överallt, vi gick och gick genom stan de här tre dagarna och tack vare honom hittade vi till ställen vi annars inte skulle sett. Upplevelserna i den före detta delade staden blev en bonus, som grep mig i hjärtat. Naturligtvis ska vi återvända. Det är här vi kan förstå Europas historia, vi som levt i krigsfri trygghet i så många generationer.
Det finns all anledning att fira ikväll att östberlinarna fick sin frihet åter, efter 28 år av förtryck. Det är lätt att brista ut i lovord över återföreningen och inte ägna en tanke åt det som var, utöver statens terror mot sina medborgare. Men jag kan också förstå en del av den ostalgi som numera spridit sig och numera nämns öppet, det vill säga att det var bättre förr. Förr, under öststatstiden när alla hade jobb, alla hade samma möjligheter till utbildning och det fanns en strävan mot det klasslösa samhället. Sedan spårade det ur, det vet vi ju. Men min bild av DDR har nog någon slags grund i 50-talets sociala ingenjörskonst, när det nya samhället byggdes, både där och hos oss. Men där skruvades det några extra varv och gick överstyr, i diktatur och terror. Nåväl, vi vill inte ha det tillbaka. Utom lite mindre konsumtionshysteri och lite mer ekonomiskt utjämnad klasslöshet.
Ikväll har jag letat efter breven från Gudrun Schwanz. Hon bodde i Östberlin på 60-talet och vi var brevvänner. Jag hittar inte hennes brev, men någonstans i förrådet finns de förmodligen. Jag tror att vi var lika gamla och vi började brevväxla i 13- eller 14-årsåldern (på engelska) och höll på några år. Kontakten förmedlades genom någon ungdomsorganisation som hade kontakter med DDR. Nu minns jag inte så mycket av det hon berättade, det var mest om familjen, syskonen, och jag tror att de hade en hund, och hur det var i skolan. Inget spännande, men en glimt av vardagslivet bakom järnridån. Fotot av henne har jag kvar i mitt album. När vi kom hem från Berlin i höstas letade jag upp hennes gamla adress på Google maps och såg att hon bott i ett betongområde, typ miljonprogramshusen, någonstans i sydöstra utkanten av Berlin. Det såg ödsligt ut på kartbilden nu. Jag sökte förstås efter henne på nätet, men ingen träff. Antingen finns hon inte där eller så har hon bytt namn. Nu hoppas jag förstås att hon använder nätet, googlar på sitt namn och ser detta och hör av sig.
Andra bloggar om: Berlin, Berlinmuren
Ännu mera ved
Mitt liv verkar bara vara ved just nu. Men med en 15 kubikmeter stor hög på tomten så kan det bli så. I helgen har jag staplat ved från frukost tills det mörknat, och nu återstår högst en fjärdedel tror jag. Nästa lördag räknar jag med att bli klar, om det inte regnar eller snöar då.
Det här är bara en liten del av den nya veden. Bakom denna finns en stapel till, och i det nya vedskjulet ytterligare några staplar. En liten del av veden är så färsk att den är blöt, och en del har möglat av fukten under presenningen, så det staplar jag för sig. Den ska nog hinna torka innan sommaren, när vi behöver den.
Naturen är fantastisk. Här växer det riktiga svampar i en springa med jord i en vedklabb.
Av de 15 kubikmeter vi köpte i påskas återstår en hel del alved (tror jag det är, den är röd och ganska tung), men den behöver torka lite till. Så just nu har vi mycket torr ved, en hel del halvtorr ved och lite blöt ved. Det gäller att tänka framåt.
Det är ganska trevligt att stå och stapla ved för sig själv utomhus i höstluften. Lite filosoferande, kaffepaus, funderingar, och vips är dagen till ända och mörkret kommer.
Andra bloggar om: ved
Vedeldning
I allhelgonahelgen hade vi besökt av sonen med flickvän, så det blev tre mycket trevliga dagar. Vi har fortsatt att bygga vedskjul och stapla ved, och på två dagar behövde jag inte laga någon mat, utan kunde komma in till fantastiskt goda rätter och ett dukat bord. Både middagsmat, efterrätt och kaka.
Kanske har vi hunnit få in ett par kubikmeter ved under tak hittills, så mycket arbete återstår.
Men ved går det åt. Nu sedan höstkylan kommit har vi eldat både morgon och kväll. På morgonen blir det bara en mindre brasa, så att vi får upp värmen till 50-60 grader på vattnet. Med cirkulationspumpens hjälp håller vi då någorlunda värme i huset under dagen, så att det inte är utkylt när vi kommer hem från jobbet. På kvällen eldar vi mer, så att vi har 80 grader både i pannan och i ackumulatortanken. Det håller värmen bra under natten. Är vi hemma på dagen, som i helgen, då blir det också en brasa i kakelugnen ibland.
Så det går ingen nöd på oss.