Ute och inne

I morse, det vill säga klockan 22 minuter över tio på förmiddagen, hade vi nästan lika varmt inne som det var kallt ute. Det ser man på vår väderstation, som vi fick i julklapp.  Överst visar den tid och datum. I mitten visar den temperaturen inne och ute. +14,9 grader inne och -14,4 grader ute.

Att det var så kallt inne beror förstås på att vi ännu inte eldat i pannan. Det hinner bli kallt under en natt, när det är så kallt ute, fastän vi hade runt 19 grader när vi gick och lade oss igår kväll. När vi väl eldat tar det inte så lång tid innan vi får upp värmen, men det beror också på vilka element vi har på.

Inomhus går vi med raggsockar och tröjor, för att spara på ved i den mån det går. Och det går bra. Man vänjer sig. Och så sover man bättre med lite kyligare rumstemperatur.

Siffrorna under temperaturen visar luftfuktigheten inne respektive ute. 992 är lufttrycket.

Jag kollar alltid vår väderstation varje morgon när jag gått upp. Det är intressant.

Så här mycket snö har vi nu. Några decimeter.
Så här mycket snö har vi nu. Några decimeter.
Snö överallt.
Skärgårdsbåtarna i stan är inbäddade i snö.

Ännu mer snö

11 januari 1968Nu räcker det med snö, tycker jag. Ett flera decimeter tjockt snötäcke har vi på gräsmattan nu. Minst en, kanske två decimeter måste ha kommit idag. Och mer ska det komma i morgon.

Jag åkte hem från jobbet ett par timmar tidigare, och jobbade hemifrån ikväll, eftersom vi var rädda för att inte ta oss hem. Vår väg var plogad i eftermiddag, men den snöade snabbt igen, det såg vi. Hade jag åkt hem i vanlig tid hade det troligen inte gått.

Ikväll har vi varit ute och skottat tre gånger, för att hålla undan på trappan.

Bilden här till höger är från en annan snörik vinter, den 11 januari 1968. Det är jag och min lillebror Göran som står mitt i snön. Där vi står går landsvägen men den här dagen tror jag det tog till kvällen innan det var plogat. Vi kunde i alla fall inte ta oss till skolan på morgonen eller på hela dagen, det minns jag. Den natten måste det ha kommit 4-5 decimeter snö. Kanske hade det snöat i flera dygn då, det minns jag inte nu.

Någon som minns den snövintern?

Freden flyter

Turbåten Freden är bärgad i eftermiddag. Hon sjönk ju i förra veckan. Frågan är hur det ska gå nu, efter flera dagar i sjön och saltvatten i motorn. Blir det några skärgårdsturer till sommaren?

Vid lunchtid idag såg det så här:

Freden

Freden

Freden är byggd 1966 och hette från början Sjögull. Först gick hon mellan Stockholm och Blidösund men kom 1993 till Västervik. Mer information på www.faktaomfartyg.se. Där finns allt man behöver veta om fartyg.

1965

Det här en från en sida i Västerviks-Tidningen den 30 april 1965. Flickorna som hoppar twist är ungefär lika gamla som jag. Och hon som står med ryggen mot kameran har en precis likadan jacka som jag hade. Den var mönstrad i gult, brunt och orange. Hennes kanske var blå, det vet jag inte. Det är inte jag, jag bodde utanför Falkenberg då, på andra sidan Sverige.

Bilden såg jag när jag letade efter en annan artikel i den här gamla tidningen. Det var så roligt att se den här jackan igen, man minns lättare med bilder.

Då var det min gamle kollega Tor Wiklund som var fotograf på VT. Han gick i pension 2003, om jag minns rätt.

Så här såg det ut på redaktionen samma år, 1965: Länk till VT. Bara gubbar, som det var på den tiden. En ung Tor Wiklund står längst till vänster och håller i självutlösaren och blixten.

Nostalgi är roligt.

Över Östersjön

Hela den här helgen har jag grottat ner mig totalt i Gotlandstrafikens historia här i Västervik. Alltså om passagerartrafiken mellan Gotland och Västervik i historisk tid. När började den? Vilka fartyg har gått, och när? Att det tog slut 1988 vet jag sedan länge, eftersom jag bott här sedan 1981.

Anledningen är att det nu i januari kommit nya förslag om att Västervik borde få tillbaka Gotlandsfärjan. Nu tror jag ju inte att det blir så, för gotlänningarna själva vill ha kvar Oskarshamn som sydlig hamn.

Men det här gav mig anledning att börja leta efter historiska uppgifter om Västerviks Gotlandstrafik. Uppgifter finns. En hel del på nätet men också i en bok som heter ”Över Östersjön till Gotland” av Christer Jansson, och i Gotlandsbolagets jubileumsskrift från 1985. Och hos människor som fortfarande minns.

En fantastisk faktabank om fartyg finns på www.faktaomfartyg.se. Den är en helt ovärderlig källa till kunskap för den som vill veta något om fartyg, nuvarande eller äldre.

Det är väldigt roligt att börja rota i något sådant här och sammanställa till en helhet. Nu vet jag att passagerartrafiken Västervik-Visby började med ångbåten Ellida 1829. Sedan var det postångarna som också tog med sig passagerare ombord, och det var ibland riktig riskfyllda resor vintertid. Ångaren Tjust gick i trafik till Visby 1911-17.

Den moderna färjetrafiken startade 1963. Då ville turisterna ha med sig sina bilar ombord så Gotlandsbolaget var tvunget att skaffa bilfärjor. Den första bilfärjan som gick på Västervik var M/S Christoffer Polhem, som tidigare hette M/S Kronprinsessan Ingrid. Då fick man flytta färjeterminalen från Skeppsbron till Lucerna. Sedan rullade det på i 25 år.

Själv åkte jag till Gotland flera gånger under 80-talet, med M/S Thjelvar. Den sommaren äldste sonen var nyfödd stoppade jag ner honom i barnvagnen och promenerade ut till färjan och åkte över. Hans pappa väntade i Visby.

Skulle vi få tillbaka färjan till Gotland så skulle jag åka igen.

När jag är helt klar med min sammanställning ska den förstås ut på webben. Kanske senare i veckan.

Andra bloggar om: ,

Thorsten Johnsson 1945

Han var en lysande författare. Thorsten Jonsson skrev sin enda roman ”Konvoj” 1945 (den gavs ut 1947). Idag har jag läst den och det är en verklig läsupplevelse. 65 år har gått och det känns som att läsa en modern roman. Den fängslar mig från första sidan.

Så här börjar den: ”Nätdörren med den trasiga haken knackar försiktigt mot dörrkarmen när nattvinden kommer blåsande. Jag har dörren strax till vänster, och mitt framför mig slår fotogenlampan blanka reflexer ur fönstret. Rummet är fullt av  blekbrun tystnad och utanför visslar cikadorna. I fönstret ser jag också en bild av mig själv, med den röda blyertspennan.”

Boken handlar om ett antal människor som befinner sig ombord på ett fartyg på väg från England till Kanada, sommaren 1943. Fartyget M/S Barama ingår i en konvoj med 71 fartyg, för att bättre skyddas mot tyskarnas angrepp. De flesta passagerarna kommer från det krigshärjade Europa, men någon är amerikan och någon annan ryss. Det börjar med att vi får bekanta oss med alla som bor i de 15 hytterna men så småningom utkristalliserar sig polacken Antoni Borowski som huvudperson. Han har med sig hemska minnen från judeghettot i Warzawa, minnen som jagar honom.

Egentligen händer nästan ingenting under resan. Utom att ett fartyg långt bort i konvojen torpederas en natt, men de flesta märker det inte. Borowski har en kort och intensiv kärlekshistoria med en annan av passagerarna, Catherine McLaughlin. I stället är de passagerarnas inbördes relationer och vars och ens egna historia som utgör berättelsen. Alla är präglade av kriget, på ett eller annat sätt.

Det som gör detta till en läsvärd bok är både Thorstens Jonssons språk och hans förmåga att ge liv åt sina gestalter utan större åthävor.

Citat ur boken:

”Med kaffekoppen i handen sätter han sig i en soffhörna. När han suttit där en stund och börjat känna sig alldeles vaken, har han ingenting att fundera på och han sitter där och lyssnar till sjöarna som fräser ut från bogen och trävirket som knakar i trapporna”. (sid 95)

”Den dagen drog det kallt och var sjöigt, och när Borowski stack ut huvudet genom dörren till promenaddäcket märkte han att regnrocken kunde vara bra och han gick in i hytten efter den. Hytten var skum och full av hans egen ensamhet när han kom in dit igen; och han tog ner rocken från hängaren, lade den över armen och steg ut i korridorens föränderliga sluttning och långsamma maskindunk som tydligt förmedlades av det varma skortensschaktet. ” (sid 118).

Något jag också uppskattar är hur han ofta beskriver fartygets gång i sjön, sjöhävningen, hur fartyget rör sig och  havets föränderlighet. Han gjorde själv en sådan här resa, när han åkte till USA för att bli DN:s korrespondent där 1943, och det märks att han lagt på minnet hur resan förflöt.

Det är härligt att läsa en bok som är så gammal och som känns så ny.

Jag tror att vi läste någon av hans noveller på gymnasiet, men sedan har jag inte läst något av honom. Nyligen blev jag påmind om honom i DN:s artikel om hans änka och William Faulkner. Den artikeln hade min arbetskamrat också läst och plockat fram ”Konvoj” ur sin bokhylla och jag fick låna den. Tack Bengt!

Andra bloggar om:

Artikel i DN 2007.

Tingsten om Tingsten

Jill Tingsten Klackenberg har skrivit en bok om sin morfar Herbert Tingsten och sin mor Kaj Tingsten, Herbert Tingstens enda barn. Boken heter ”I skuggan av Tingsten” och kommer ut den 26 januari.

Boken handlar om en människa som hela sitt liv lever i skuggan, inte bara i skuggan av sin store far utan också av sin mor och andra. Hon är ett olyckligt barn, ängslig, bortstött, med dåligt självförtroende och bristande självbild.  Som vuxen blir hon alkoholist med olyckliga förhållanden och fyra barn. Dottern Jill är yngsta barnet och hon utforskar nu förhållandet mellan sin mamma Kaj och morfadern, men också sitt eget förhållande till de två. Hon går tillbaka till egna minnen och berättelser, gamla dokument, brev, Tingstens memoarer med mera, och sätter det i relation till sin egen bild av sin uppväxt.

Jag tycker om boken, trots att den ibland blir så brutal att det är obehagligt.

Andra bloggar om:

Sparade pengar?

duffelÄntligen! Idag har jag köpt mig en röd duffel. I ganska många år har jag velat ha en röd duffel, och provat en hel del, men aldrig blivit riktigt nöjd och känt att just den här vill jag ha. Och hade jag inte gjort ett impulsköp hade det nog inte blivit av idag heller.

Jag gillar duffel. En duffel är snyggt och varm och alltid modern. 1980 köpte jag en riktig engelsk duffel av märket Gloverall. Jag köpte en herrmodell, den fanns inte i dammodell då, och fick lägga upp ärmarna. Det var bra, för sedan ett antal år har min äldste son min duffel, och med rätt ärmlängd. Den håller än. En bra duffel håller länge.

Den jag köpte idag på rea går inte att jämföra på samma dag som den jag verkligen vill ha, en röd äkta Gloverall. Men den får duga ett tag.

Nu i janauri har jag shoppat loss ovanligt mycket mot vad jag brukar. Nya raggsockar. Två nya ylletröjor, den ena en pullover (vet ungdomarna vad det är, tro?), den andra en kofta i mohair. Det behövs något varmt mot kylan.

Allt är inköpt på rea. Mellanskillnaden mot ordinarie pris har jag skickat till Läkare utan gränser ikväll, till hjälparbetet i Haiti.

Även på tandläkaren har jag sparat pengar. Idag var jag hos tandläkaren för att göra en rotfyllning, men det blev bara borrning och slipning idag. Rotfyllningen görs om en dryg månad. Innan dess var jag hos jourtandläkaren på juldagen, och på ett nytt besök dagen innan nyår. Och det blir alltså minst ett besök till. Juldagsbesöket skulle ha kostat 2000 kronor, men jag har inte betalat för något av besöken, tack vare att jag har en tandvårdsförsäkring hos landstinget här. Det innebär att jag betalar 106 kr/månad varje månad och inte betalar något utöver det för den tandvård jag behöver.

I oktober tog jag försäkringen och har hittills betalat fyra gånger, dvs 424 kronor.  Hela rotfyllningen skulle troligen gå på 5000-6000 kronor, så det dröjer alltså 4-5 år innan jag är ifatt. Och då har jag hunnit med åtminstone två ordinarie undersökningar till, och kanske något mer.

Jag har alltid gått till Folktandvården och haft samma fantastiska tandläkare i över 25 år, och det är tack vare att jag går till Folktandvården som jag kan ha den här tandvårdsförsäkringen. Kanske har privattandläkarna något liknande?

Vintervantar

vantar

Sådana här smarta vantar är bra att ha nu när det är kallt. De kallas torgvantar. Man kan fälla toppen bakåt så att fingertopparna är fria om man ska göra något utomhus när det är kallt. Jag köpte de på marknad någon gång på 90-talet och har haft dem på jobbet, för reporteruppdrag på vintern. Nu när jag inte längre är reporter har jag dem hemma. Rekommenderas.

Ett par vinterbilder till blir det. När har vi tröttnat på snötyngda träd i snö och vit himmel, tror ni?

träd

Träden hemma på gården. Jag tror att det är lindar.

vägen till Dagsbo

Vägen till Dagsbo.

Ljus i mörkret

Har ni tänkt på hur dämpad världen blivit? Hur nysnön, fukten och dimman dämpar ljud och intryck? Världen är inte bara annorlunda att se på, den känns annorlunda också. J

Just nu har vi 90 procent luftfuktighet här ute i havsbandet, enligt vår nya väderstation. Och -3,8 grader.

I stan är det väldigt upplyst på sina ställen, särskilt kring den gamla medeltidskyrkan. Ikväll hade jag kameran i fickan och stannade till och tog några bilder där och i ett par andra kvarter. Dimman, eller kanske snarare luftfuktigheten, gör att det inte blir några skarpa konturer ens i det som ögat ser.

Bilderna är tagna i befintligt ljus ungefär vid halvåtta ikväll, alltså enbart i gatljus och med kyrkans strålkastare som ljuskälla. De flesta bilderna blev så oskarpa att de inte är användbara men några blev hyfsade.

Jag har photoshoppat dem (nivåer, kurvor, färgbalans och oskarp mask).

Sta Gertruds kyrka

Björklundsgatan

Atriogården

Aspagården

Igår tog jag några bilder med min Iphone på ungefär samma platser. De blev helt OK för att vara mobilbilder, tycker jag.