Månad: februari 2010

Charlotte Schledt från Rumänien blev senare grevinnan Stenbock-Fermor i Berlin och så småningom fru Hirdman i Sverige. Född 1906, död 1966, efter ett strapatsrikt och äventyrligt liv. 1943 blev hon mor till Yvonne Hirdman, som nu skrivit en bok om sin mamma. Boken heter ”Den röda grevinnan” och har getts ut på Ordfront förlag.
En fantastisk bok om en fantastisk kvinna. Jag är glad för att hon skrivit den så att jag kunde läsa den. 

Bild från boken:

Charlotte är bokhandlardotter, äldsta barnet till ett tyskt-schweiziskt par, med så småningom två syskon. Familjen flyttar flera gånger och innan hon slår sig till ro i Sverige 1940 har hon hunnit bo i åtskilliga av Europas länder.
Under Weimarrepubliken roar hon sig i Berlin, är gift några år med den röde greven Alexander Stenbock-Fermor. Hon blir kommunist, träffar Heinrich Karulla, som är skolad hos bolsjevikerna och är sambo med honom i Moskva 1934-37.
Under Stalins utrensningar lyckas hon ta sig ut och lämnar sin älskade Heini kvar 1937. På en kursgård i Frankrike träffar hon den blonde vackre svensken Einar Hirdman 1939.

Yvonne Hirdman tror att hennes mamma aldrig slutade hoppas på att återse Heini, eller åtminstone få veta vad som hände honom. Det är först i vår tid, i arbetet med boken, som Yvonne Hirdman får klart besked om att han avrättades i Moskva redan 1937.
I boken diskuterar Yvonne Hirdman om hennes mamma kanske var spion för Sovjetunionen sedan hon lämnat landet. Även om dokument tyder på det, är hon inte helt säker.
Charlotte Hirdman levde mitt i den politiska smältdegeln i Berlin och senare i Moskva. Hon var aktiv kommunist, umgicks med intellektuella och politiskt aktiva socialister men också andra.

Det är inte bara Charlotte Hirdmans liv som fängslar mig, utan också Yvonne Hirdmans sätt att ta sig an sin mammas historia. Hon berättar om svårigheterna med att rekonstruera sin mammas liv, om sökandet efter spår och fragment i böcker, historiska dokument och i den historiska forskningen om 1900-talet. Hon förmedlar också känslan av hur viktigt detta är, flera decennier efter mammans död. Men också våndan över att ge sig i kast med detta, och den sorg det för med sig.

Social misär och supande föräldrar. Obsklass och fosterfamilj. Trots detta blir Anni en samhälletss töttepelare, en socialarbetare. Men hennes bror Sami blir knarkare och tjuv.
Susanna Alakoskis nya roman ”Håpas du trifs bra i fengelset”  handlar om något som inte är sällsynt eller ens särskilt ovanligt: en knarktjuvs liv. Men kanske ovanligt i litteraturen. Det är perspektivet, intensiteten, det egensinniga språket och medkänslan den väcker som gör den unik och annorlunda.
Susanna Alakoski berättar om syskonen i en arbetskraftinvandrad finsk familj. Sami blir en utanförmänniska, Anni en innanförmänniska ur samhällets synvinkel. Det illustreras tydligt i scenen där Anni ser en löpsedel med texten ”Du ska sitta inne, så att jag kan vare ute”.

Det är Anni som berättar för oss, om sitt förhållande till brodern som hon älskar och hatar ibland, som hon saknar och sörjer, som hon ofta är ilsken på och som hon ibland kan skämmas för. Helst ska ingen få veta om knarkSami, tjuvSami.

Susanna Alakoskis språk är kärvt och kargt och nyskapande, och speglar effektivt Annis känslor gentemot Sami och det samhällssystem som han tvingas in i. Hela boken blir en svidande kritik mot detta havererade sociala system, som Anni själv är en del av. På ett inträngande sätt visar romanen den anhöriges situation, det ständiga skiftet mellan hopp och förtvivlan. Hoppet om att den här gången ska det gå bra, förtvivlan när det inte blir så, när han är självupptaget påtänd igen och grips som tjuv.

Ingenting är vitt eller svart. Barndomen med de supande föräldrarna är inte bara svart. ”Så dålig var hon inte. Det fanns ljusa sidor också” tänker Anni när hon i tonåren hör fostermamman prata med grannen om Annis mamma.
Anni skuldbelägger sig själv. När hon konfirmeras ber hon sin egen bön till Gud: ”Käre gode Gud, förlåt mig för att pappa dricker, för att han slår mamma, förlåt mig för att min mamma också dricker, förlåt för att vi inte har det så fint hemma, snälla gör så att mamma och pappa slutar att dricka…”.

Att läsa Annis berättelse är att sugas in i hennes liv, och se det inifrån. Se orsak och verkan, och känna lidandet med Anni och Sami. Det går inte att tränga undan. Kan den som levt ett skyddat medelklassliv sätta sig in i och förstå den här berättelsen? Ja, förhoppningsvis.
Både ämnet, berättarkonsten och språket gör detta till en bok som måste läsas.

Andra bloggar om: Susanna Alakoski