Charlotte Schledt från Rumänien blev senare grevinnan Stenbock-Fermor i Berlin och så småningom fru Hirdman i Sverige. Född 1906, död 1966, efter ett strapatsrikt och äventyrligt liv. 1943 blev hon mor till Yvonne Hirdman, som nu skrivit en bok om sin mamma. Boken heter ”Den röda grevinnan” och har getts ut på Ordfront förlag.
En fantastisk bok om en fantastisk kvinna. Jag är glad för att hon skrivit den så att jag kunde läsa den.
Â
Bild från boken:
Charlotte är bokhandlardotter, äldsta barnet till ett tyskt-schweiziskt par, med så småningom två syskon. Familjen flyttar flera gånger och innan hon slår sig till ro i Sverige 1940 har hon hunnit bo i åtskilliga av Europas länder.
Under Weimarrepubliken roar hon sig i Berlin, är gift några år med den röde greven Alexander Stenbock-Fermor. Hon blir kommunist, träffar Heinrich Karulla, som är skolad hos bolsjevikerna och är sambo med honom i Moskva 1934-37.
Under Stalins utrensningar lyckas hon ta sig ut och lämnar sin älskade Heini kvar 1937. På en kursgård i Frankrike träffar hon den blonde vackre svensken Einar Hirdman 1939.
Yvonne Hirdman tror att hennes mamma aldrig slutade hoppas på att återse Heini, eller åtminstone få veta vad som hände honom. Det är först i vår tid, i arbetet med boken, som Yvonne Hirdman får klart besked om att han avrättades i Moskva redan 1937.
I boken diskuterar Yvonne Hirdman om hennes mamma kanske var spion för Sovjetunionen sedan hon lämnat landet. Även om dokument tyder på det, är hon inte helt säker.
Charlotte Hirdman levde mitt i den politiska smältdegeln i Berlin och senare i Moskva. Hon var aktiv kommunist, umgicks med intellektuella och politiskt aktiva socialister men också andra.
Det är inte bara Charlotte Hirdmans liv som fängslar mig, utan också Yvonne Hirdmans sätt att ta sig an sin mammas historia. Hon berättar om svårigheterna med att rekonstruera sin mammas liv, om sökandet efter spår och fragment i böcker, historiska dokument och i den historiska forskningen om 1900-talet. Hon förmedlar också känslan av hur viktigt detta är, flera decennier efter mammans död. Men också våndan över att ge sig i kast med detta, och den sorg det för med sig.