Semestern har börjat bra. 10 mm regn i lördags, bra för växterna. En aning svalare väder från och med igår, runt +25 på dagarna, och det känns bättre för kroppen. Inga planer för semestern mer än att barna kommer hem och en kortare resa till min pappa. Så de fem veckorna känns ganska långa och möjliga att fylla med innehåll.
Semestern har jag inlett ganska slappt i år, med en helg som jag inte har gjort något särskilt. Legat på soffan och läst, rensat lite i trädgårdslanden, suttit i skuggan under äppelträdet och läst, sytt lite (en kjol som snart är klar) och staplat lite ved under tak. Faktum är att i lördags, när det åskade och regnade, låg jag på soffan och läste en deckare så länge att jag fick lite ont i ryggen och fick sätta mig upp.
Lite ångestfyllt är det att inte ha några tider att passa, men jag vänjer mig nog.
Först läste jag ut ”Världen om aftonen” av Christopher Isherwood. Utgiven första gången 1954, men det är en allt igenom modern roman. Den utspelar sig från mitten av 20-talet fram till 1942-43 (då vi kommer in i handlingen). Romanens jag är en en rik man i 40-årsåldern som heter Stephen Monk, änkling efter sin första hustru Elisabeth Rydal och nu på väg att skiljas från sin andra hustru Jane. Elisabeth var en berömd författare innan hon dog, och ganska många år äldre än sin make.
I romanen är Stephen konvalescent under en längre tid efter en trafikolycka sedan han hastigt lämnat Jane. Han har med sig en kartong med Elisabeths gamla brev och åker hem till en sin moster Sarah. Under tiden i sjuksängen läser han breven och minns tillbaka. Det är så vi lär känna dem båda. Elisabeth är lika mycket huvudperson som Stephen, trots att hon är död.
Det här är en vacker och klok roman om kärlek och visdom och om människors tillkortakommanden. Christopher Isherwood, som gett oss klassikern ”Farväl till Berlin”, är en av de riktigt stora och läsvärda författarna. Långsamt låter han oss titta in i ett förhållande som ser ganska så annorlunda ut när boken är slut mot när den började. Ett citat måste jag ta med: ”Sedan bröt kärleksvågen plötsligt in över oss, sopade bort alla mina tvivel och besvikelser och all min oro och gjorde mig stum. Trafiken brusade och dånade av kärlek, människornas ansikten på trottoaren blev som förvandlade och lamporna på boulevarden gnistrade av glädje.” (sid 133). Rekommenderas varmt. (Här läser jag att det är en nyckelroman om Isherwood själv).
Deckaren jag läste i lördags är ”Tre sekunder” av Roslund&Hellström. Mycket bra, som deras övriga, kanske den bästa. Den här väcker frågan om hur grova brott man kan tolerera för att förhindra ännu grövre brott. Ett intressant spörsmål och kanske inte helt lätt att ge svar på.
Intrigen är följande: Piet Hoffman i Stockholm är före detta fängelsekund och har värvats av den svenska polisen för att infiltrera den polska maffian som är verksam i Sverige. Infiltrationen är framgångsrik och han ska nu vara den som tar hand om maffians försäljning av narkotika på svenska fängelser. Med polisens vetskap, och plan att omintetgöra maffian när tillräckligt med bevis finns.
Det som blir problem är att det bara är ett par poliser, plus ytterligare ett par högt uppsatta personer i Rosenbad som känner till infiltrationen. Och Piet Hoffman blir vittne till ett mord som utreds av en annan polis, men som inte känner till infiltrationen. Alltså en mycket intrikat historia, med alla förvecklingar. Men rappt och fängslande berättat av ett författarpar som verkligen kan skriva. Hela historien känns trovärdig, trots sin ovanliga intrig.
Tredje boken de här första semesterdagarna är en mycket charmig historia: ”Upptäckten av currywursten” av Uwe Timm. Den handlar om den tyska frun Lena Brücker i Hamburg som får berätta historien om hur det kommer sig att man i Tyskland äter currywurst i gatuköken. Det börjar med att författaren, bokens jag, söker upp fru Brücker på ålderdomshemmet i slutet av 80-talet, för att han hört att hon var den som upptäckte currywursten. Han vill veta om det är sant. Han känner till henne, både för att hans faster bott i samma hyreshus som fru Brücker och för att han många gånger köpt stekt currykorv av henne i hennes lilla korvstånd i centrala Hamburg.
Så småningom får vi svaret på hans fråga, men vägen dit är lång och går förbi krigsslutet 1945. Då var fru Brücker närmare 50. Hennes man var ute i kriget, liksom hennes båda vuxna barn. En kväll stöter hon på den unge soldaten Bremer i en biokö, och de följs åt till skyddsrummet när flyglarmet går. Han följer med henne hem och bestämmer sig för att desertera från flottan och gömmer sig i fru Brückers lägenhet. De inleder ett förhållande, som är grunden till att currywursten uppstår.
Denna bok måste läsas. Rekommenderas varmt.
Själv har jag bara varit i Tyskland en gång, i Berlin 2008, men åt aldrig någon currywurst. Det ska jag göra nästa gång.
Andra bloggar om: Christopher Isherwood, Roslund&Hellström, Uwe Timm, currywurst
