augusti 2010 – Sida 2 – Tankarnas hotell

Vittne till mord

En ny deckare jag läst nyss heter ”De samvetslösa” och är skriven av amerikanen C. J. Box. Den handlar om de två syskonen Annie och William som vid en fisketur blir vittne till hur en man skjuts ihjäl av fyra andra. Barnen upptäcks av mördarna och flyr ut i skogen. När de inte kommer hem på kvällen blir de efterlysta och vid sökandet efter barnen är det de fyra mördarna som är mest behjälpliga, för att först få tag i barnen.

Att barnen ska klara sig är från början uppenbart, frågan är mer hur och med vems hjälp. Historien nystas upp allt eftersom vi parallellt följer barnen, mördarna och andra inblandade. Det är en grym historia som kritiskt visar på korruptionen inom den amerikanska poliskåren.

Ganska bra som thriller, och klart godkänd i spänningsgenren.

Andra bloggar om: deckare

Tomater i mängder i Okome

Min morbror Erik är en duktig odlare och har fullt av olika sorters tomater i sitt växthus. När jag tittade på dem här om dagen blev jag nästan avundsjuk, och vill också ha växthus och hitta nya sorter att prova. Den lilla gula som ser ut som ett litet päron smakade jag, och vilken smak!

Han har också paprika i sitt växthus.

Och blommor:

Jag tror att detta är klematis. Själv har jag aldrig odlat blommor, annat än tulpaner och påskliljor, och jag kan inget om blommor. De här växer som klängväxt på ett träd (om jag minns rätt nu) och det var så himmelskt vackra.

Hans amaryllis blommar nu. (Det är väl en amaryllis det här?)

De amerikanska blåbären växer på en hög buske.

Tack för titten, Erik! Det var härligt att se.

Av min moster fick jag med en liten bok, eller snarare ett häfte, som heter ”Utblick från Björkvik”. Det är den förre bonden Arne Johansson på gården Björkvik som berättar om sitt liv och sin hembygd. Gården Björkvik ligger i Okome, intill Ätraforsdammen. Granngården ägdes tidigare av min morfars familj, men den dränktes under vattnet när dammen dämdes upp i slutet av 1910-talet. Arne Johansson var klasskamrat med min mamma, de var födda samma dag. Han gick bort 2007.

Här berättar han om byn Okome, där min mamma växt upp, och där flera släktingar bor kvar. Min morfar hade Okome kvarn och träindustri. Bilden till vänster är ett flygfoto över byn på 50-talet. Bilden till höger är mer intressant, tycker jag. Den visar sista dagen innan kvarnen stängdes den 30 juli 1966. Mjölnaren Johan Larsson står i dörren, och till höger om hästen står mina morbröder Ture och Evert. På vagnen sitter Carl Carlsson och Anders Karlsson, ett par av kvarnens sista kunder.

En annan bild från sista dagen på kvarnen. Den har jag fotograferat av från mosters album. Kanske är det samma häst.

Moster Signe har redigerat Arne Johanssons berättelse och medverkat till att den getts ut, tillsammans med Torsten Andersson. Tack för att jag fick den! Jag har läst den med glädje, och fått en del ny kunskap om min hembygd och mina rötter.

Barndomen som var

I den skolan gick jag mina första två år. Då hette det småskola och sedan började man i folkskolan. Men när det var dags för mig att byta kom den nya grundskolan och min årskull var den första. Då var det slut för lilla Trustorps skola med bara ett klassrum. Det var en B-skola, vilket innebär att två årskurser gick i samma klass.

Bilden finns i boken ”En bok om Ljungby”, en hembygdsbok om Ljungby socken utgiven i början av 1970-talet.

Jag kände igen mig direkt. I andra klass satt jag till vänster på bilden, längst fram. Kakelugnen kommer jag inte ihåg, kanske var den utbytt mot en modernare kamin på 60-talet. Till höger var fönstren ut mot vägen.

Vi var tre elever i andra klass: Else-Britt, Kitty och jag. I första klass då var de åtta och av dem minns jag inte alla namnen.

Idag ser Trustorps gamla skola ut så här:

Redan när skolan las ner blev det bostadshus, och har sedan dess byggts till, tror jag. När huset var skola var det mer fyrkantigt, som jag minns det. Bakom huset låg en utedasslänga, med flick- och pojktoalett. Skolsalen var till höger om ingången och till vänster låg en ganska stor korridor där vi också satt och åt skollunch.

När vi var hemma hos pappa nu några dagar körde jag bort till skolan för att se hur det ser ut nu, och för att visa maken var jag gått i skola. Tänk vad mycket minnen det väcker. Jag undrar vart vår fröken Elisabeth Petersson tog vägen. Hon var så ung, kanske 26-27 år, och mycket stilig. Hon bodde med sin man i skolhuset.

Skolan ligger i ena änden av Ljungby socken, ungefär vid den röda pricken. Vi bodde i byn, vid den gröna pricken, och jag fick åka skolskjuts. Kartan kommer från samma bok som det gamla fotot.

Det är Alrik Larsson som skrivit boken. Jag gillar hans anslag när han vill berätta om sin, och min, hembygd:

”Ljungby kan liknas vid en prick i världen…”. Där växte jag upp.

Min mamma bodde där i nästan 40 år, men nu vilar hon på Skogskyrkogården i Falkenberg.

Det regnade på mammas grav, och på blommorna från hennes trädgård som vi tagit med oss. Hennes älskade blommor. De var hennes stolthet. Nu sköter pappa om dem.

I huset söker jag spåren efter mamma. I källaren står hennes träskor där hon lämnade dem. Hon är borta men är ändå kvar.

Ett år har gått

Min mammas stora intresse i livet var trädgården och odling. Hennes blomstrande trädgård syns på håll när man kommer på gatan. Dahlior var en av hennes praktblommor. I år prunkar trädgården fortfarande, tack vare pappa. I dag är det ett år sedan hon dog.

Ett år går fort.

Deckare om utsatta människor

Tove Alsterdal har skrivit en deckare om människosmuggling och trafficking. Den heter ”Kvinnorna på stranden”. Den är angelägen på grund av sitt ämne, välskriven av en flyhänt skribent, och ganska spännande. Den är inte bara en deckare utan också en kärleksskildring.

Huvudperson är Alena Cornwall som arbetar inom teatern i New York. Hennes man Patrick är frilansjournalist och försvunnen i Paris, på ett uppdrag där han ska avslöja människohandeln som pågår i Europa. När han varit borta ett tag åker Alena till Paris för att leta efter honom. Hon följer upp spår i hans anteckningar som han skickat till henne, telefonnummer, namn, adresser.

Samtidigt har en ung svenska på semester i Spanien råkat upptäcka en drunknad svart man på stranden vid Gibraltar. Vi möter också en illegalt invandrad kvinna från Västafrika som tagit sig i land en bit bort på samma strand. Så småningom knyts de här tre kvinnorna ihop.

Det är en bra deckare, en som höjer sig över mängden. Men jag stör mig lite på att det går lite för lätt för Alena i hennes sökande i Paris, att det är lite för många detaljer i berättelsen, och att den delvis är förutsägbar. Jag ser den nog snarare som en bra berättelse om människohandeln än en deckare.

Andra bloggar om: Tove Alsterdal, Kvinnorna på stranden

En konstig historia

Hans Gunnarsson har skrivit boken ”Någon annanstans i Sverige”. Den är både otäck och rolig, underfundig och finurlig. Och ganska så annorlunda.Â Kanske varken roman eller deckare, eller både och.

Den utspelar sig i byn Borunda i den fiktiva kommunen Flensberg någonstans i Mellansverige. Här bor egensinniga människor, eller egentligen alldeles vanliga unika landsbygdsbor. En natt dör tre av dem en våldsam död, men mer av en slump än av samband, fast det nog egentligen hänger ihop.

Varje kapitel utgår från en eller två av byborna och den här händelsen ställs i relation till varje enskild person, hur man reagerar på det, hur det påverkar en och hur man är inblandad. En del utspelar sig före dödsnatten, en del efter. Det tog lite tid innan jag begrep att kapitlen inte kom i kronologisk ordning utan att författaren hoppar lite framåt och bakåt i berättelsen.

Jag gillar den. Den kräver en del av ens fantasi och öppna sinnen men jag gillar att den är både så absurd och så vanlig, på samma gång. Det känns som om han fångat människorna så som de – vi – kan vara, men skruvat några varv extra. Hans Gunnarsson ska jag läsa mer av.

Andra bloggar om: Hans Gunnarsson, Någon annanstans i Sverige

Krångel

Igår hade jag tänkt skriva ett blogginlägg om bilen jag köpte, om böckerna jag fick i paket, om boken jag läst mm. Men det blev inte så, för nätverket krånglar här hemma.

Jag hade inget nätverk i går kväll, och kunde inte begripa varför. Maken kollade sin dator på Bredbandskollen och vi hade bredband som vi skulle. Men inte jag.

Det var första gången jag ställde min nya dator på mitt skrivbord och kopplade in den med extern skärm och externt tangentbord. Men det kan ju inte påverka nätverket. Tidigare har jag suttit i soffan och surfat och där hade jag uppkoppling som vanligt, även igår kväll. Vi kollade routern och höll på och till slut kom maken på att jag kanske sitter i en död vinkel för strålningen från routern. Och så är det nog.

När jag satte mig med min dator vid makens skrivbord hade jag nät, och en bit intill routern men inte hos mig. Så till slut, efter ganska mycket svärande och frustration, blev det att sätta i den gamla nätverkskabeln igen, tills vi har möblerat om. Tur att man sparar gamla sladdar.

Vi köpte ny router i början av sommaren, efter att den gamla börjat krångla. Men jag har haft nätverk nästan hela tiden med min gamla dator på skrivbordet, fast det har krånglat lite de senaste veckorna. Just nu funderar jag på om den nya datorns hölje i aluminium skärmar av för kontakten med routern mer än den gamla, som har ett hölje i plast.

Andra bloggar om: router, trådlöst nätverk

Stapelstad

”Tjustfolk. Västervikare. Strömmingsätare.” Så skriver Ivar Ahlstedt i boken ”Stapelstad” 1961 när han ska benämna oss som bor här. Det är en personlig bok om Västerviks historia, illustrerad av konstnären Lennart Glemme.

Så här såg det ut i centrala Västervik för 50 år sedan. Då fanns ännu bodarna vid Grönsakstorget kvar, det lilla huset vid Lilla Strömmen (som jag tror varit tullhus) och Tändsticksfabriken.

Det handlar en hel del om tiden kring 1930, när Ivar Ahlstedt var tonåring, men också om den dåtida samtiden och om historien längre tillbaka. Han gör utvikningar till olika tider, mycket flyhänt och välskrivet och väldigt intressant om man är det minsta intresserad av Västerviks historia. Teckningarna ger en fin bild av tidigt 60-tal i Västervik.

Jag har sett den här boken förut och visste om att den finns. I förra veckan fick jag tag i den, på Bokbörsen, och efter ett par dagar hade jag den hemma i brevlådan.

Bokbörsen är ett fantasiskt ställe. Det är en annonsportal för antikvariat och privatpersoner som vill sälja begagnade böcker. Nu väntar jag på två bokpaket till.

Andra bloggar om: Västervik, Bokbörsen

Fukt i luften

Augusti har börjat blöt och fuktig, precis som juli slutade. Sedan igår har vi fått 14 mm regn. När jag vaknade tidigt i morse var det tjock dimma utanför fönstren. Men vackert är det:

Normalt sett ser vi mycket längre bort över viken och till andra stranden.

Fukten och regnet gör att allting som växer tar ny fart. Det märks i potatislandet och blåbärsskogen.

Igår och idag har vi ätit gourmetpotatis till middag. Så stod det på etiketten till den här sättpotatisen i våras. Den heter Maris Peer och kommer från Skottland. Jag köpte en liten påse med fem sättpotatisar, och alla har kommit upp. Den har en smak av gröna ärter och sparris med en underton av grädde och smör, enligt en engelsk potatissajt. Jag vet inte riktigt om jag kan hålla med om det. Den smakar väldigt gott, nästan lite sött, och den är fast i konsistensen. Och den ger riklig skörd. Ett stånd räcker gott och väl till oss två till middag.

Lite blåbär har jag hunnit plocka idag också. Ungefär tre liter blev det på nästan två timmar. Det är faktiskt väldigt gott om blåbär i skogen och de verkar bli större ju mer de får växa. Men snart är de nog övermogna. Jag är tacksam så länge det går att plocka, blåbär är både gott och nyttigt.

I skogen ser jag alltmer spår av vildsvin, att de bökat efter rötter här och där. Och de har varit i vår trädgård igen och bökat i natt. Inte inne på gräsmattan utan precis i kanten av tomten. Inget som spelar någon roll men de gör sig påminda. Och det var gott om klövspår i gräsmattan i morse.

Det är skönt att ha semester. Gå och skrota i trädgården, läsa, plocka bär och koka sylt. I morgon gör jag blåbärspaj.