Vi har begravt vår arbetskamrat idag. Det är tungt att ta farväl av en kollega, som var så levande nyss, och bara ett halvår äldre än jag själv. Men ett stöd att dela den här sorgen med de andra på jobbet. Vi var på begravningen tillsammans.
För mig var detta en ovanlig begravning. Det var en borgerlig begravning, och det har jag aldrig varit på förut. Inga gudsord och inga psalmer. Officiant var en man vi alla känner, eftersom han frilansat för tidningen i många år. Det var också första gången jag varit med om att den döde inte finns i en kista utan redan har kremerats före begravningen. Det blev faktiskt nästan som en chock att komma in i kapellet och se urnan framme i koret i stället för en kista. Det kändes så definitivt, som om det inte var Lennart längre, att han även fysiskt redan är borta. Jag är inte ensam om att känna det så heller.
Att man ändrar seder och ritualer är givet, och jag har aldrig känt att en jordbegravning är att föredra framför kremering. Ändå blev det så påtagligt nu, att det nu verkligen är slut på Lennart. Han finns inte mer. Bara i våra minnen.
Där har han däremot en stor plats. Vi pratar om honom ofta på jobbet, precis som vi pratar om våra andra två arbetskamrater som dött på senare år. Pratar men om dem, minns dem, då finns de ju kvar.
