Lördagen den 11 september. Vattnet vid stranden i Furuboda i östra Skåne är ljummet, kanske lika varmt som luftens 18-20 grader. Klockan är sju på kvällen, diset skyndar på skymningen, och vi har haft en intensiv och härlig dag på utflykt i trakten av Kivik. Strandpromenaden före middagen är vederkvickande, både för fötterna och själen.
Varför bor vi inte i Skåne? Det är vackert och mäktigt och jag blev helt betagen av Haväng, det kullriga och vidsträckta landskapet. Och så havet. Långt ut mot horisonten.
Här har jag aldrig förr rest, så vitt jag kan minnas, utan bara i södra och västra Skåne.
Tyvärr var Kiviksgraven inte öppen. Här vilade förr en människa från bronsåldern. Men vi upplevde så mycket annat den här helgen. Graven är imponerande nog i sin storhet.
Många fler bilder finns i mitt Flickr, mest bilder från Haväng. Titta gärna!
Jag skriver gärna en kommentar – jag vet precis hur det luktar där bilderna är tagna, hur det låter och hur det kännns, ni har vandrat i mitt hemlands marker, ställen som jag då och då återvänder till, med igenkännandets milda lilla leende, jag behöver bara ta ett lite djupare andetag, så vet jag precis, precis hur allt ligger till, träffar jag någon infödd, liksom jag, som jag pratar med, även om inte personen och jag känner varandra direkt, så har vi vårt igenkännnande samförstånd, – vi vet-. Stockholmare och andra inflyttade, kom inte här och kom, för VI vet, bara så att ni vet det.