oktober 2010 – Tankarnas hotell

Infinitesimalkalkylen och Berlin

Den tyske matematikern GottfriedÂ Wilhelm Liebniz är en av de två som formulerade infinitesimalkalkylen. Den andre var Isaac Newton. Liebniz nämns i boken ”Berlin – en stads historia” av Folke Schimanski.Â Den matematiska kalkylen säger mig ingenting, men Schimanski beskriver Liebniz arbete som en slags tidig föregångare till datorn, och det är detta som jag tycker är intressant. Han levde 1646-1716, så man kan ju börja fundera på vad det egentligen var han gjorde, med dåtidens förutsättningar.

Det här är bara en liten detalj i Schimanskis bok, som är fylld av detaljer ur Berlins historia, från medeltiden till idag. Mest fascinerande är det att läsa om 1900-talet, som jag naturligtvis känner mig mer hemma i. Efter vårt besök i Berlin för ett par år sedan har jag behållit en viss nyfikenhet om staden. Den får jag stillad nu, men inte helt. Problemet är att det kryllar av detaljer, namn och årtal i boken och jag kan inte riktigt hålla ihop det och skapa en helhet av alla denna information i min hjärna. Så någon slags sammanfattande delar, det saknar jag i boken.

Min recension i VT.

Andra bloggar om: Folke Schimanski, Berlin

Huset står och dör

När vi gick i skogen idag kom vi till vägs ände och där låg ett ödehus som håller på att raseras. Trots att det är i ett förfärligt skick är det ändå vackert. Kanske finns det ett värde i att låta ett gammalt hus stå och dö, hellre än att riva det? Nackdelen är förstås att det är farligt, om djur och barn tar sig dit och tar sig in.

Som vuxen vet man ju att det man inte ska gå in, det syns att allt kan rasa och gå sönder när som helst.Dessutom är det ju någon annans egendom.

Någon har i alla fall plockat ihop det som rasat.

Nej, jag gick inte in men sträckte in handen med kameran i farstun.

Dörrposten har varit blå en gång i tiden.

Sedan jag kom hem har jag kunnat ta reda på att huset är från 1880-talet.

Annat var det förr

För ungefär 200 år sedan levde en korpral Forss i en by i Småland. Han var född 1780 och dog 1844. I femtioårsåldern försatte han sig i svårigheter. 1828 döms han ”för lägermål i förbjudet led” tillsammans med pigan Sara Svensdotter. Då var han fortfarande gift med Saras syster Elin och på den tiden var otrohet ett straffsrättsligt brott. De dömdes till kyrkoplikt, vilket innebar att de fick sitta på en särskild pall i kyrkan för att visa att de begått ett brott och skulle skämmas inför menigheten.

Detta har jag hittat i en notering i kyrkoarkivet under min släktforskning.

Idag tycker jag att det är en sådan här anteckning i husförhörslängden som ger liv åt historien. Plötsligt ser man människan bakom uppgifterna om namn och årtal.Â Men det måste ha varit en svår situation för de inblandade, en offentlig nesa. Frågan är förstås vad som egentligen hände?

Korpral Forss fru låg på hospital och han hade två eller tre av sin barn hemma. Förmodligen kom barnens moster till hushållet för att hjälpa till. Och tycke uppstod? Ja, man kan ju hoppas det. Eller så var han en slusk som tog för sig som han ville. Det får vi nog aldrig veta. Något år senare flyttade han från soldattorpet och Sara följde med vid flytten. Efter ytterligare några år har Sara flyttat och korpral Forss gift om sig och fått två nya barn, sedan den första hustrun dött på hospitalet.

Kladd från en präst

Just nu har jag snöat in på mikrohistoria och har hållit på med släktforskningskursen hela dagen. Det går som regel bra att söka i kyrkoarkiven men ibland är det svårt.

Så här kan det se ut:

Det är prästen i Vittaryd i Småland som kring förrförra sekelskiftet, för omkring 200 år sedan, kladdat rejält i husförhörslängden. Med följd att jag har väldigt svårt att läsa de uppgifter jag vill ha tag på.

Sådant här har nog alla släktforskare stött på. Men har prästen skrivit så här fint, då blir man glad:

Detta är skrivet av prästen i Hallens församling i Jämtland i slutet av 1800-talet.

En förlisning för 111 år sedan

Den 24 oktober 1899 gick den norske ångaren Rutland på grund vid Örö utanför Västervik. Av de 16 ombord överlevde bara fem. Det är en djupt dramatisk och sorglig historia.

Detta är början av den första artikeln i Västerviks-Tidningen den 26 oktober 1899, två dagar efter olyckan. Fler artiklar följde, bland annat om sjöförklaringen. Att läsa om detta i de gamla tidningarna ger en stark närvarokänsla och visar dramatiken mer än att återberätta den idag.

Att jag kom denna historia på spåren beror på förfrågningar från en annan båtolog och en efterlevande till en av de överlevande norska sjömännen. När jag väl fick klart för mig vad som hänt blev jag mycket intresserad. Att leta efter historiens spår i gamla tidningslägg är fascinerande.

Läs hela historien på VT:s webb.

Vem byggde stenmuren?

Den här gamla stenmuren hittade jag i skogen för ett tag sedan. Eller snarare: jag hade inte sett den tidigare eftersom jag inte gått just där den ligger.

Den har ett tydligt hörn och sträcker sig långt åt båda håll, kanske ett par hundra meter. På båda sidor om muren växer gles skog och i närheten finns åkrar och gärden. Det ser ut som om det varit betesmark förr på den ena sidan. På den andra sidan går rester av en gammal landsväg som inte varit allmän väg sedan 60-talet, vad jag vet. Troligen längre tillbaka, för vägen försvinner in i skogsmark efter ett tag.

Vem har byggt den? Och varför så bred? Den är minst en meter bred, säkert mer, jag har inte mätt. Och ungefär en meter hög. Fylld med sten. Och mycket vacker.

På några ställen har stenarna rasat.

Vi har inte följt den till slut i någon ände. Kanske omsluter den ett markområde, men då skulle den vara väldigt lång. Tänk så mycket sten det finns i Småland! Och vilket arbete!

På en gammal karta från 1878 kan jag se att det legat ett hus ungefär där stenmuren finns. Kanske ett torp. Eller en lada? Huset har inget namn på kartan. Om jag kan ska jag ta reda på vem som byggt muren och när.

En bit ifrån stenmuren, vid en annan väg genom skogen, ligger resterna av en byggnad. Stengrunden finns kvar på marken.

Inne i husgrunden finns resterna av takpannorna kvar. Troligen är det inte så gammalt, men det vet jag inte. Jag gissar att det varit en lada av något slag, grunden är ganska stor, kanske för stor för att ha varit ett torp.

Det är spännande att fundera på vad som funnits här förr, vilka som bott här i trakten och lämnat de här spåren efter sig.

Mediechefen berättar

Christina Jutterström har skrivit sina memoarer, ewn intressant läsning. Boken heterÂ ”Uppfostrad av män” och hon berättar framför allt om sitt arbete som chef i mediebranschen, och lite om sitt privatliv. Tyvärr känns det ibland mest som en uppräkning av vad hon gjort, mer än reflektion och eftertanke nu när hon blivit äldre. Men ändå är det intressant att läsa, hon är ju en viktig del av Sveriges mediehistoria, efter chefsposterna på Dagens Nyheter, Expressen och Sveriges Television.

Min recension i Västerviks-Tidningen.

Andra bloggar om: Christina Jutterström

Svamplycka

Vilken tur att det var igår vi tog helgens stora skogs- och svampplockningstur. I natt har det varit frost, och frost gillar inte svampen, då blir den slemmig och svart.

Under tre timmar i skogen igår hittade vi massor av svamp. Och det bästa av allt var att nu har trattkantarellerna kommit.

När vi väl hittat de första fanns det ju hur mycket som helst. Som det brukar vara med trattkantarellerna. Vi plockade så mycket så att vi till slut insåg att vi kommer inte att orka rensa och ta hand om mer.Â I kassen hade vi redan en del gula kantareller och svarta trumpetsvampar och ganska mycket taggsvamp.

Det blev ganska många liter rensad svamp. Uppe till vänster är trattkantarell. De svarta till höger är förstås svart trumpetsvamp. Sedan är det kantarell och så taggsvamp.

Vi åt svampsoppa igår till middag. Idag blir det lammfärsbiffar med svampsås. Det mesta av resten av svampen har jag frusit in, utom en del som jag torkar.

För att de ska torka bra har jag tagit ett myggnätsfönster och lagt över två karmstolar, så blir det extra luftigt. Så torkade jag trumpetsvampen förut, och det gick riktigt bra.

Kartorna visar vägen

Massor av gamla kartor finns bevarade i de historiska arkiven. I Sverige finns många kvar ända från 1600-talet. Nu har Riksarkivet lagt upp en stor samling av Sveriges äldsta kartor på sin webbplats. Här finns bland annat kartor från år 1700 över delar av Tjustbygden. Man får inte publicera dem, Riksarkivet har rättigheterna, så jag kan inte visa någon här.

Från andra delar av landet finns det kartor från 1600-talet. Det är en skatt som nu blir tillgänglig.

Historiska kartor hittar man också på Lantmäteriet. Där kan man söka sig fram och hitta väldigt mycket.

Kartor har alltid fascinerat mig men nu inser jag att de kan vara till nytta och glädje än mer, eftersom jag har börjat släktforska. Eller snarare, jag går en kurs i släktforskning i höst. Kanske symptomatiskt för människor i min ålder? Det är en distanskurs på Mittuniversitetet, och börjar mycket bra. Det är verkligen roligt, och så småningom kommer jag att göra en uppgift där jag forskar i min egen släkt.

Som första uppgift på kursen har vi leta efter uppgifter i kyrkoarkiven på en viss namngiven person från 1800-talet. En bra övning, rolig och spännande.

Andra bloggar om: kartor, historiska kartor, Lantmäteriet, Riksarkivet

Höst i trädgården

Även om vildsvinen härjar i gräsmattan är trädgårdslanden någorlunda intakta, bortsett från halva mitt gamla jordgubbsland. I helgen har jag inlett höstbruket. Det innebär att jag grävt i landen med grep och tagit bort ogräs som växt till sig sista tiden. Jag har kastat rester av ärtplantor och en del andra vissna grönsaksblast som blivit kvar.

I kanten av det ena potatislandet hittade jag ett stånd potatis som jag missat förut, troligen för att vildsvinen bökat precis i kanten. Det blev middag i går tillsammans med några bortglömda morötter.

De sista tomaterna är nu skördade. De gula och gröna får mogna i köksfönstret. Jag lämnade kvar några kvistar med riktigt små illgröna körsbärstomater som jag inte tror hinner utvecklas. Tomatplantorna får stå en eller två veckor till innan jag tar bort dem.

Jag undrar hur många kilos tomatskörd det blev i år? 4-5 skulle jag tro. Mina åtta plantor har burit frukt ordentligt.

Idag har jag flyttat en del jordgubbsplantor, från det landet där vildsvinen bökat till mitt andra land. I slutet av augusti tog jag sticklingar och satte jordgubbsskott där, och de har klarat sig bra, både från vildsvin och annat. Kanske är det för sent att flytta plantorna nu, det återstår att se. Successivt vill jag flytta hela jordgubbslandet och förnya det. Frågan är hur det blir till våren, om vildsvinen fortsätter komma.

Hela helgen har inte gått åt i trädgården, jag har plockat svamp också. Förra helgen hittade jag ett alldeles nytt svampställe med massor av svart trumpetsvamp och nu fanns det lite till. Jag torkar dem i stället för att frysa in.