Månad: november 2010

Bygger nya system

Med ett ben i gipspaket går det inte att leva som vanligt. Jag måste skapa mig nya system för vardagens alla små bestyr.

I köket har vi satt matbordet på snedden tvärs över köket, så att ett hörn är nära diskbänken och ett hörn nära kylen. På så sätt kan jag ställa mig vid kylen, lägga ena kryckan mot en stol och plocka fram med en hand vad jag behöver och få över det till bordet. Likaså när jag ska duka av. Då kan jag balansera med en krycka och lyfta över porslinet till diskhon. Men inte ner i diskmaskinen, det är för vanskligt, det får maken göra. Det händer ju att jag blir hungrig när han inte är hemma.

Jag måste alltid tänka över hur jag ska gå tillväga och vara systematisk. Se till att jag har till hands det jag behöver inom greppavstånd, och helst inte glömma någon detalj. Varje gång jag reser på mig måste jag komma ihåg att jag går med kryckor. Min fasa är att jag i tankspriddhet glömmer bort det och tar ett steg utan kryckor, tappar balansen och faller.

Allt som kräver två händer kräver planering. Jag måste kunna stå på ett ben och ha något att luta mig emot, väggen eller en möbel, under tiden jag fixar det som kräver tvåhandsgrepp. Att ta ner en skjorta från en galge är jätteknepigt men att plocka en tröja från byrålådan är ganska lätt.

Vi har en stor garderob man går in i. Där finns det hyllor, byrå och klädstång. Ska jag ha tag i rena kläder tar jag fram med ena handen (den andra är upptagen av kryckan) och kastar det till hyllan närmast dörren. Än så länge har jag prickat rätt. Tar några steg dit, och kastar in kläderna på sängen som står ungefär på andra sidan dörren. Sedan får jag ta mig ut ur garderoben och kan sätta mig på sängen och klä på mig.

Jag behöver ha fri passage där jag tar mig fram men samtidigt ha stolar på vissa ställen så att jag kan sätta mig. Vi har tagit bort alla lösa mattor från golven så att jag inte ska sätta kryckan på en lös matta som glider iväg. Vi har också möblerat om lite i hallen så att det ska vara bekvämare för mig.

Naturligtvis skulle jag kunna få hjälp av maken med allting, men så vill jag ju inte ha det. Jag vill göra det jag kan och orkar, även om det tar en himla tid och tär på krafterna. Vinglar jag till och är på väg att tappa balansen, då blir jag rädd och trött.

Förortsliv

Varför är det inte fint att bo i förort? Varför ska man bara sträva efter att bo inne i stenstaden? Kring de frågorna reflekterar Per Wirtén i sin senaste bok ”Där jag kommer från” som kom ut tidigare i höst. Det handlar om kriget mot förorten, och hur han ser på saken. Han är både uppväxt i förort och bosatt i förort.

Boken har som röd tråd  en två dagars promenad till fots från Skärholmen via Flemingsberg, Huddinge, Örby och Årsta till Gullmarsplan. Detta är hans hemtrakter, i dag såväl som under uppväxten på 60-talet. Han skriver om landskapet och husen, om bostäder och allmänningar, om kommunikationer och mötesplatser, och det känns att detta är betydelsefullt. Men det handlar också om det vi inte ser, alla vi andra. Om områdena mellan de angränsande förorterna, om de övergivna platserna, om gamla gångstigar i ett bortglömt gammalt bylandskap.

Förorten blir levande och verklig, den får här sin egen individuella prägel, samtidigt som vi kan se sammanhangen. Vi kan se förorten som hembygd.

De egna iakttagelserna varvar han med förortens historia från litteratur och samhällsplanering från 1800-talet och framåt. Varför ser det ut som det gör? Varför har Djursholm sin karaktär och Tensta sin? Här finns förklaringen.

Det är en mycket läsvärd och intressant bok, även för den som inte bor i storstad. Förortens framväxt är en spegel av vår samtids historia.

Översvämning, del 2

Översvämningen i Skaftet (gårdagens inlägg) har nu sjunkit så att det gick att köra bil på vägen i morse. Maken och en granne, som har en bil av större modell, kunde ta sig in till stan och handla mat åt oss.

Men nu är vägen översvämmad rejält även på ett ställe till, lite närmare oss. Maken tog en tur dit med mobilkameran idag. Klicka på bilden så kommer du till en videosnutt i .mov-format.

översvämning 26 nov

I normala fall är det en ganska stor strandäng bredvid vägen. Sjön ligger längre bort.

Isolerade från omvärlden

Så här är det att bo på landet i dessa tider. Just nu är vi isolerade eftersom det inte går att köra in till stan på grund av översvämningen på vägen i Skaftets samhälle. Vi är många hushåll som drabbats av detta. Och inte bara i våra trakter, det är många som har översvämningar i sina hus och på vägar som undermineras.

Jag håller med den intervjuade i Skaftet: lägg en pontonbro över vägen. Det kommer säkert att svämma över fler gånger, om det blir mycket nederbörd i vinter.

I morgon hoppas vi, med grannars hjälp, kunna få handlat i stan. Själv tar jag mig ju ingenstans med mitt gipsade ben, men det känns förstås lite oroande att vara avskuren från omvärlden så här.

Å andra sidan har man ju i alla tider klarat av både det ena och det andra på landet. Problemet är väl att vi inte är självförsörjande idag, utan beroende av samhällsservice.

Nytt gips på benet

Igår fick jag byta gips på mitt avbrutna högerben. Samtidigt togs stygnen bort.

Det såg ju inte så trevligt ut. Fotleden och benet är färgat i blått, grönt och gult av alla blåmärken. Fotleden är fortfarande väldigt svullen.

nytt gips

Det nya gipset är betydligt tunnare och lättare och gjort av plast. Nere vid tårna och uppe vid knäet är det så tunt att det sviktar lite, det går att böja undan lite, och det är lite plats mot benet. Men kring fotleden är det stenhårt. Det sitter åt mer än det förra, eftersom svullnaden förmodligen har lagt sig lite sedan dess.

Det här gipset ska jag ha till den 22 december. Nu får jag börja öva på att stödja på foten, men inte lägga hela kroppsvikten på det brutna benet. Det får jag göra de sista två veckorna, och då öva på att gå mer. Helst ska jag kunna gå utan kryckor om en månad men det gör jag nog inte.

Så länge jag har gipset på ska jag ha benet i högläge när jag vilar och inte rör på mig. Och röra på mig så mycket jag kan. Jag stapplar fram och tillbaka här i hallen med kryckorna, och ger inte upp.

”Det värsta är över nu” sa doktorn, och det får jag väl försöka tro på.

Det som är mest jobbigt nu är att det värker så mycket i benet så fort jag sätter ner det från högläge. Nu har jag slutat med morfinsmärtstillande utom på natten så därför känns det väl mer nu. Och även för att det här gipset sitter åt mer. När jag lyfter ner benet från högläge för att resa på mig så börjar det värka direkt och det känns som om tumskruvar klämmer åt om fotleden. Benet verkar svullna direkt när blodet rusar ner i benet. Men när jag väl har kommit upp och börjat röra på benet känns det bättre.

Så det ska väl gå.

Hela dagen har vi haft regnstorm och strömmen var borta några timmar i eftermiddag. Då kände jag mig liten med brutet ben här hemma i mörkret. Maken var hemma man hade lite att fixa med. Sedan kom strömmen tillbaka och allt känns lättare, även om det viner och dånar runt knuten fortfarande.

Samma rutiner varje dag

Att vara sjuk dag efter dag är tråkigt. Hade jag inte min bärbara dator och böcker skulle jag bli uttråkad. Men det blir också en väldigt inrutad tillvaro. Samma rutiner varje dag. Så här ser mina dagar ut:

Väckarklockan ringer klockan sex, då tar jag dagens första medicindos. Sedan brukar jag vakna vid nio-tiotiden. När maken tänt i pannan och vi har fått upp värmen stapplar jag upp. Än har jag inte börjat använda kryckor, det är för vingligt, utan jag tar mig fram med hjälp av ett gåstöd:

benbrott

Jag känner mig som en gammal skröplig tant när jag hoppar fram på ett ben, med hjälp av stödet. Att ta mig från ena änden av huset till den andra, kanske 15 meter, är en pärs. Jag har ont i handflatorna, i axlar och överarmar, av att bära hela kroppens tyngd. Och ibland värker det i det friska benet, på grund av snedbelastningen.

När jag fått ett mindre tungt gips på måndag, och dessutom får börja stödja lite på det skadade benet, får jag börja öva med kryckorna. Jag måste använda dem när jag ska till doktorn på måndag.

Eftersom jag inte kan bära något i handen när jag förflyttar mig använder jag en liten ryggsäck. Där tar jag med mig medicinen, en väl åtskruvad vattenflaska, bok, telefon och anteckningsblock. Eftersom maken inte alltid är hemma har jag som rutin att ta med mig detta själv, det jag inte kan vara utan. Varje gång jag tar min medicin antecknar jag, för annars kommer jag inte ihåg om jag verkligen tagit eller inte. Samma funktion som en dosett.

Att duscha är ett helt företag. Maken får hjälpa mig att plasta in gipset i en svart sopsäck och tejpa fast på benet. Till duschen har vi tagit in en trädgårdsstol eftersom jag inte klarar av att stå på ett ben och hålla balansen någon längre tid. Han får hjälpa mig med handduk och annat, det blir ju halt på golvet efter duschning och jag vågar inte lita på balansen då. Duschningen är nog dagens största riskmoment.

Dagarna tillbringar jag i soffan. Här kan jag sitta eller ligga. Jag behöver vila benet i högläge så mycket jag kan, och då är det bara att glida ner i ryggläge och palla upp benet på kuddar. Det värker där själva benbrottet är, om jag har benet nedåt för länge.

Vi har flyttat om soffan så att jag har full utsikt över kakelugnen och att det är fritt fram till halldörren. Soffbordet har jag gjort till mitt revir nu. Här har jag mediciner, datorn, telefoner, väckarklocka, glas och vatten. Och en chokladask från snälla grannen.

På hyllan under bordet har jag placerat böcker och tidningar jag vill läsa i. Allt inom gripbart avstånd.

Väckarklockan ringer var sjätte timme, för medicinen. Under dagen slumrar jag en del, för jag blir trött av medicinen. Nu behöver jag ju inte bry mig om vad klockan är, eftersom jag inte har några andra tider att passa. På kvällen ser jag till att hålla mig vaken till midnatt, när det är sista medicineringen på dygnet. Det passar ju mina vanor, som kvällspigg och morgontrött. Även om jag aldrig känner mig pigg just nu.

Mat blir det när maken har lagat. Själv kan jag inte stå vid spisen och laga mat, jag orkar inte stå på ett ben så länge. Är han inte hemma blir det fil och macka. Han har flyttat köksbordet så att det nu står lagom långt från kylskåpet. Jag kan ställa mig vid kylen och plocka fram det jag behöver och sätta på bordet utan att förflytta mig. Med hjälp av ryggsäcken kan jag stappla ut i köket och hämta frukt, juice (om paketet är ordentligt stängt) eller fylla på vattenflaskan.

Så går varje dag, den ena dagen den andra lik.

John Irving och benpaket

Åh vad bra han skriver, John Irving. Den senaste boken heter ”Sista natten i Twisted River” och kom ut tidigare i höst. 600 sidor värme och kärlek, även om det är en både sorglig och våldsam historia. Den påminner på sätt och vis om Garp men det är ju ändå stor skillnad.

I min andra blogg skriver jag mer om boken.

Jag tror att jag läst alla hans böcker utom den första, och det här är nog den jag tycker mest om.

I övrigt börjar jag bli riktigt trött på att ha benet i paket och att äta medicin som gör mig slö och lite illamående. Jag förstår förstås att allt detta krävs för att benbrottet ska läka men inte desto mindre frestar det på tålamodet att vara så hjälplös och begränsad. Fem veckor kvar med gips.

Jag sitter eller ligger i soffan hela dagarna och är bara uppe när jag måste, eftersom jag ska vila benet så mycket som möjligt. Maken är tålmodig och hjälpsam, men jag blir ändå irriterad för att jag inte kan själv just nu.

Sticker mig själv

Aldrig trodde jag att jag skulle kunna sticka i mig själv med en spruta. Men det gör jag nu, en gång om dagen.

spruta

Vare kväll måste jag ta en spruta med medicin mot blodpropp i benet. Så det är bara att göra, för blodpropp vill jag ju inte ha. Ta tag i huden (på magen), in med sprutan, tryck in medicinen, räkna till tio och så ut med den. I början fick jag stora blåmärken där jag stuckit men nu blir det bara en liten prick.

Men sjuksköterska kommer jag aldrig att bli.

Egentligen är det ett väldigt smart system.

spruta

Det är ju inget vidare att hantera gamla använda sprutor, varken för mig eller sopgubbarna. Så när jag använt sprutan sticker jag in nålen i den här lilla behållaren, trycker till och knipsar av nålspetsen. Den stannar inne i behållaren.

spruta

Resten av sprutan lägger jag tillbaka i plastfodralet som den kom i och kan kasta alltihop i plaståtervinningen.

Behållaren med nålspetsarna lämnar jag in på apoteket när jag är frisk igen.

Paul Auster

Efter New York-trilogin och Orakelnatten har jag höga förväntningar på författaren Paul Auster, så höga att det blir svårt att leva upp till dem. Den senaste boken Osynlig gör mig lite besviken. Han är fortfarande en briljant berättare men jag känner att han inte lyckas engagera nig så helt och fullt som med flera av hans tidigare böcker. Den börjar bra, på något sätt i ganska typisk Paul Auster-stil men slutet blir mer mediokert.

Det är en berättelse på flera plan, i så väl tid som berättarröster. Huvudpersonen är den unge studenten Adam Walker som på en fest i New York 1967 träffar fransmannen Rudolf Born. Detta blir ett möte som till slut förändrar Adams liv, på flera sätt.

2007 är Adam döende i cancer. Han har då börjat skriva ner sina minnen från 1967 och skickar dem till sin gamle vän författaren Jim Freeman, vars sökande efter svar på vad som egentligen hände blir bokens slut.

Andra bloggar om: