Varför är det inte fint att bo i förort? Varför ska man bara sträva efter att bo inne i stenstaden? Kring de frågorna reflekterar Per Wirtén i sin senaste bok ”Där jag kommer från” som kom ut tidigare i höst. Det handlar om kriget mot förorten, och hur han ser på saken. Han är både uppväxt i förort och bosatt i förort.
Boken har som röd tråd en två dagars promenad till fots från Skärholmen via Flemingsberg, Huddinge, Örby och Årsta till Gullmarsplan. Detta är hans hemtrakter, i dag såväl som under uppväxten på 60-talet. Han skriver om landskapet och husen, om bostäder och allmänningar, om kommunikationer och mötesplatser, och det känns att detta är betydelsefullt. Men det handlar också om det vi inte ser, alla vi andra. Om områdena mellan de angränsande förorterna, om de övergivna platserna, om gamla gångstigar i ett bortglömt gammalt bylandskap.
Förorten blir levande och verklig, den får här sin egen individuella prägel, samtidigt som vi kan se sammanhangen. Vi kan se förorten som hembygd.
De egna iakttagelserna varvar han med förortens historia från litteratur och samhällsplanering från 1800-talet och framåt. Varför ser det ut som det gör? Varför har Djursholm sin karaktär och Tensta sin? Här finns förklaringen.
Det är en mycket läsvärd och intressant bok, även för den som inte bor i storstad. Förortens framväxt är en spegel av vår samtids historia.