Med ett ben i gipspaket går det inte att leva som vanligt. Jag måste skapa mig nya system för vardagens alla små bestyr.
I köket har vi satt matbordet på snedden tvärs över köket, så att ett hörn är nära diskbänken och ett hörn nära kylen. På så sätt kan jag ställa mig vid kylen, lägga ena kryckan mot en stol och plocka fram med en hand vad jag behöver och få över det till bordet. Likaså när jag ska duka av. Då kan jag balansera med en krycka och lyfta över porslinet till diskhon. Men inte ner i diskmaskinen, det är för vanskligt, det får maken göra. Det händer ju att jag blir hungrig när han inte är hemma.
Jag måste alltid tänka över hur jag ska gå tillväga och vara systematisk. Se till att jag har till hands det jag behöver inom greppavstånd, och helst inte glömma någon detalj. Varje gång jag reser på mig måste jag komma ihåg att jag går med kryckor. Min fasa är att jag i tankspriddhet glömmer bort det och tar ett steg utan kryckor, tappar balansen och faller.
Allt som kräver två händer kräver planering. Jag måste kunna stå på ett ben och ha något att luta mig emot, väggen eller en möbel, under tiden jag fixar det som kräver tvåhandsgrepp. Att ta ner en skjorta från en galge är jätteknepigt men att plocka en tröja från byrålådan är ganska lätt.
Vi har en stor garderob man går in i. Där finns det hyllor, byrå och klädstång. Ska jag ha tag i rena kläder tar jag fram med ena handen (den andra är upptagen av kryckan) och kastar det till hyllan närmast dörren. Än så länge har jag prickat rätt. Tar några steg dit, och kastar in kläderna på sängen som står ungefär på andra sidan dörren. Sedan får jag ta mig ut ur garderoben och kan sätta mig på sängen och klä på mig.
Jag behöver ha fri passage där jag tar mig fram men samtidigt ha stolar på vissa ställen så att jag kan sätta mig. Vi har tagit bort alla lösa mattor från golven så att jag inte ska sätta kryckan på en lös matta som glider iväg. Vi har också möblerat om lite i hallen så att det ska vara bekvämare för mig.
Naturligtvis skulle jag kunna få hjälp av maken med allting, men så vill jag ju inte ha det. Jag vill göra det jag kan och orkar, även om det tar en himla tid och tär på krafterna. Vinglar jag till och är på väg att tappa balansen, då blir jag rädd och trött.
Roligt läsa dina vedermödor och din planering. Var försiktig så du inte trillar. När mitt ben var inpackat gjorde jag det, men det gick bra som tur var.
Kramar!
Att ramla omkull, och kanske bryta eller stuka det andra benet, är det jag är mest rädd för, och därför är jag väldigt försiktig. Chansar inte utan ser till att jag har balans. Sedan kan det ju ändå bli så ibland att jag vinglar till.
Kanske var det på sätt och vis bra att jag tappade balansen och nästan ramlade på vår yttertrappa när jag kom hem från sjukhuset. Det gav mig en tankeställare om att vara försiktig.