Sakta men säkert går det framåt med min rehabilitering av benet, med betoning på sakta. Ibland tappar jag tålamodet och förstår inte hur jag ska orka vänta på att bli frisk, rörlig och oberoende igen.

Idag har jag i alla fall varit utomhus lite. Tänk att snö och kyla kan kännas så skönt. Korta långsamma promenader bort till vedskjulen och till soptunnan och så vända hemåt igen. Ja, det kändes riktigt bra, även om jag fortfarande är väldigt stapplig utomhus. Men snön är inte hal, det fäster bra. Annars märks det stor skillnad i min balans när jag går på det ojämna underlaget utomhus och på det jämna golvet inomhus.

På morgonen är benet som bäst, eller i alla fall minst svullet. Men svullet är det, och ju längre dagen går ju mer svullnar det. Jag vilar regelbundet med foten i högläge, men jag kan ju inte bara ligga still, det gäller ju att träna rörelseförmåga ordentligt också.

I morse: gips. I eftermiddag: inget gips.

Skönt är det att vara gipsfri, men mycket återstår ännu tills benet är bra igen. De sista dagarna med gipset har jag haft bra balans och kunnat belasta benet fullt ut och ta en del steg utan kryckor. Nu måste jag gå med båda kryckorna ett tag, åtminstone tills jag ska på återbesök hos sjukgymnasten efter nyår. Det känns som ett bakslag, även om det inte är det medicinskt sett.

Min fotled har ju varit skyddad av gipset i över sex veckor, för att kunna läka. Och benbrottet är läkt. Nu återstår att få ordning på mjukdelarna, dvs muskler och senor. Fotleden är svullen och värker och behöver fortfarande högläge för att det ska kännas bra. Varje dag ska jag regelbundet träna så att jag får upp rörligheten i leden. Lite längre fram ska jag träna så att jag får bättre styrka i leden.

Det kommer att ta tid, säger både doktorn och sjukgymnasten. Mitt mål har varit att köra de tolv milen till Ädelfors den 9 januari, för att börja jobba dagen därpå. Bara att glömma, det kommer inte att gå. Transport får jag ordna på annat sätt. Det kommer att ta upp till ett halvår innan rörlighet och styrka är återställt, och värk kan jag tydligen få ha resten av livet, om det vill sig illa.

Men jag ger inte upp, tvärtom.

Hos doktorn fick jag utskrift på två röntgenbilder:

Efterbilden till vänster, med skruvar, spikar, metallbricka och märla som håller ihop mitt ben efter operationen. Bilden till höger visar det fula benbrottet. Ja, de kallar det för ett fult brott, eftersom benet var av på flera ställen och i lösa bitar. Jag hade tre benbrott: det smala benet som hade gått av nere vid leden, själva leden som har förskjutits ur läge, och en bit av benet baktill som gått av och lagt sig vid sidan. Doktorn sa idag att benbrottet inneburit kraftigt våld, och det kan jag ju förstå. Inte underligt att det värker fortfarande.

Igår fick jag ett brev från Försäkringskassan med en blankett jag ska fylla i om min sjukskrivning, eftersom den överskrider tiden som arbetsgivaren betalar. Bland annat ska jag beskriva min arbetsförmåga, om jag har någon. Ja, det är väl bra att göra en avrapportering, även om jag är sjukskriven ända till den sista december av läkaren. Numera bryr sig ju inte Försäkringskassan om ifall du är sjuk, bara om du kan jobba eller inte.

Det som stör mig med det här brevet är den hotfulla tonen. I ett informationsblad i brevet står det så här:

Alltså: om de bedömer att jag kan börja arbeta måste jag göra det genast, annars förlorar jag framtida sjukersättning. Ett hot om framtida vedergällning. Obehagligt, tycker jag.

Jag kan tänka mig att många fler än jag känner obehag av detta hot.

Kan jag jobba ska jag naturligtvis inte ha sjukersättning. Men om jag i ett sådant läge väljer att inte börja jobba utan i stället rehabiliterar mig så att jag blir frisk så snabbt som möjligt, det måste väl ändå vara mitt eget val.

Man kan ju också undra vad som är viktigast: att till varje pris börja jobba igen, eller se till att man verkligen blir frisk. Själv ägnar jag all kraft och tid jag kan åt att gåträna och hålla mig i rörelse och däremellan vila med benet i högläge, allt enligt doktorns och sjukgymnastens ordination. Jag tänker inte heller utsätta mig för sådana risker som det skulle innebära att försöka ta mig ut och nerför vår långa stentrappa utan räcken så länge jag har gips. Den dagen, den 22 december, när jag ska till sjukhuset och ta bort gipset, då har jag tingat hjälp.

Att ramla omkull igen är det jag är allra mest rädd för nu.

Det allra viktigaste för mig är att bli frisk snabbt så att jag kan börja jobba igen så fort sjukskrivningen är över. Det tänker jag inte äventyra.

Folksam har däremot en generösare attityd. Av de har jag redan fått ersättning genom fackets kollektivförsäkring. Det tackar jag för.

Nu är det en månad sedan jag bröt mitt ben. Sedan dess har jag väldigt många gånger tänkt på hur det var när jag vaknade i ambulansen. En väldigt konstig upplevelse.

När ambulanssjukvårdarna skulle lägga över mig på båren sövdes jag, för att det inte skulle göra ont och för att de lättare skulle kunna flytta på mig. Först fick jag lustgas så fort de kommit, sedan morfin och sedan bedövning. Det var bra, och jag vet sedan flera gånger tidigare att jag tål detta.

Det var nog en ganska lätt bedövning för den kan inte ha hållit i sig mer än 20 minuter-en halvtimme. När jag vaknade var vi på väg till stan, och kanske tog det 10-15 minuter innan vi var framme på akuten.

Det första intrycket när jag vaknade var en total känsla av overklighet. Jag minns att jag tänkte att ”jag lever, jag finns”, för att övertyga mig själv om att det faktiskt var så. Min känsla var att jag befann mig i ett rymdskepp, eller som i Matrix. Det var som på film, och jag minns att jag sa det till ambulanskillen som satt hos mig. Det var svårt att prata och jag var tvungen att artikulera ordentligt. Min röst, och ambulanskillens också, lät som en maskinröst, den brummade som om den kom från en maskin. Synintrycken var också helknäppa. Kanske hade ambulanskillen lockigt hår, för hans hår såg ut som vindruvor. Och ambulansen såg ut att vara oändligt stor.

Jag har vaknat ur narkos flera gånger förut, men aldrig upplevt detta, inte heller efter operationen dagen efter. Då vaknade jag och var klarvaken direkt efteråt. Det måste ha varit någon annan sorts bedövning jag fick när de hämtade mig.

Kanske är det från sådana här upplevelser som filmmakarna får sina idéer till science fiction-filmer?

Hur som helst så är jag oändligt tacksam mot dessa ambulanssjukvårdare som tog hand om mig så bra. Vilken fin sjukvård vi har, med duktiga och vänliga människor. Jag blev så bra omhändertagen, hela vägen genom sjukvården.