Sakta men säkert går det framåt med min rehabilitering av benet, med betoning på sakta. Ibland tappar jag tålamodet och förstår inte hur jag ska orka vänta på att bli frisk, rörlig och oberoende igen.
Idag har jag i alla fall varit utomhus lite. Tänk att snö och kyla kan kännas så skönt. Korta långsamma promenader bort till vedskjulen och till soptunnan och så vända hemåt igen. Ja, det kändes riktigt bra, även om jag fortfarande är väldigt stapplig utomhus. Men snön är inte hal, det fäster bra. Annars märks det stor skillnad i min balans när jag går på det ojämna underlaget utomhus och på det jämna golvet inomhus.
På morgonen är benet som bäst, eller i alla fall minst svullet. Men svullet är det, och ju längre dagen går ju mer svullnar det. Jag vilar regelbundet med foten i högläge, men jag kan ju inte bara ligga still, det gäller ju att träna rörelseförmåga ordentligt också.