december 2010 – Sida 2 – Tankarnas hotell

Utvandrarna

I helgen har jag sett Jan Troells filmer Utvandrarna och Nybyggarna. Vilka fantastiska filmer han gjort. Så många starka scener och ett lugn berättartempo som aldrig känns långsamt. Det är så fint när Karl Oskar säger till sin Kristina ”Vi är di goaste vänner”.

I min släktforskning ägnar jag en hel del tid åt 1800-talet i socknarna Berga och Ryssby inne i Småland. Säkert är förhållandena där ganska lika dem i Ljuder socken på 1840-talet, när Karl Oskar och Kristina bodde där. I alla fall inbillar jag mig det. Steniga åkrar och magra tegar, torpare och bönder, herrar och underlydande. De grå små fattigtorpen är så vackra på film men hur var det egentligen att leva där?

De människor jag släktforskar om stannade kvar i Småland, men syskon och andra släktingar emigrerade. Ibland kan man i husförhörslängderna se hela familjer som flyttat till Norra Amerika, framför allt under senare delen av 1800-talet.

Enslingen i skogen

Erik Wijk skrev för ett par år sedan boken ”Allt vi här drömma om”. Den handlar om hans pappa Olof Wijk, som levde som ensling i ett torp i skogen under Eriks uppväxt och tills pappan dog 2007. Det var i sorgearbetet efter pappans död som boken kom till. Tidigare har Erik Wijk skrivit boken ”Ont blod” (som jag inte läst) där också pappan spelar en viktig roll.

Det här handlar inte om någon fattig stackare, utan Olof Wijk är miljonär och arvtagare i den göteborgska redar- och företagsfamiljen Wijk, och likaledes redarfamiljen Broström. Olofs mamma är syster till redaren Dan-Axel Broström och hans mormor är alltså Ann-Ida Broström, på sin tid Sveriges tredje rikaste kvinna, enligt boken.

Men Olof drar sig undan från familjevillan på Särö och flyttar till ett torp i skogen utanför Hova i Västergötland, där han bor i nästan total isolering i flera decennier. Som ung gifte han sig med Ulla, och fick barnen Katarina och Erik i början av 60-talet. I slutet av äktenskapet upplever Ulla honom som hotfull och han förändras allt mer efter skilsmässan och drar sig undan familjen. Olof ägnar sig åt studier av bland andra Swedenborg och blir svårtillgänglig. Han stöter ifrån sig sina barn och de har nästan ingen kontakt. Av släktingarna uppfattas han som galen, en avfälling.

Ja, det är en sorglig historia.

Boken handlar om Eriks pappa Olof men lika mycket om Eriks sorg över den förlorade fadern. Det gör det till en sorglig upplevelse att läsa boken, känner jag. Erik Wijk är en skicklig berättare, men lågmäld trots det drama som döljs här men uppenbaras för oss. En mycket läsvärd bok, och mycket utlämnande.

Kan själv!

Det går framåt, om än sakta. Nu känner jag mig inte fullt lika vinglig när jag ska stå och balansera på ett ben. Nu kan jag t o m stödja lite på det brutna benet.

Det innebär att jag klarar mig själv mer och mer, och behöver hjälp med allt mindre av det praktiska. Även om det bara är småsaker så känns det bra, ett litet bevis på att det går åt rätt håll. Idag märkte jag t ex vid duschningen att jag nu kunde stå utan att känna det som att jag tappar balansen och flytta trädgårdsstolen från badrumsgolvet och in i duschen. Men dra för duschdraperiet klarar jag inte, det är för vingligt att stå på ett ben och sträcka mig upp mot taket. Så det fick jag ropa på maken för att få hjälp med. Och stolen måste jag ha i duschen så länge jag har gips, jag kan inte stå upp så länge som krävs, inte än. Men sedan, när gipset är borta.

Bara 18 dagar kvar nu.

Det gäller att underlätta lite hemma för att lösa de praktiska problemen. Vi har möblerat om i hallen så att jag nu har en egen plats där med karmstol, liten bokhylla för böcker och tidningar mm, en stol med kudde att lägga upp benet på, och en liten kommod som avställningsyta. Effektivt och bra. Intill kommoden står en stol för maken, så att vi kan fika ihop här.

I början höll jag till i soffan hela dagarna. Ganska bekvämt, och jag kunde palla upp benet med kuddar. Men till slut fick jag ont i ryggen av soffan. Det här är bättre. När benet behöver mer vila går jag in i sängen och lägger mig och läser en stund, med benet i hjärtläge.

Snölandskap

Utsikt från vårt vardagsrumsfönster i dag. Viken har redan frusit till is utom en liten ränna, förmodligen där vattnet strömmar som mest uppifrån land.

Nu har vi omkring en halvmeter snö, sedan den sista november.

Samma utsikt för en vecka sedan. Den 24 november såg det ut så här på baksidan. Vi har glömt ta in bänken från i somras, men den är van att stå ute på vintern. Nu syns den inte längre under snön.

Snön har lagt sig i en driva på fönsterblecket.

Något liknande detta så tidigt på vintern har jag nog aldrig varit med om. Och mer ska komma.

Läsning som förklarar samhället

Enda trösten i eländet med benet i gipspaket är att jag har tid att läsa böcker. Surfandet och datoranvändning har jag dragit ner på, eftersom jag har ganska mycket värk i höger arm av belastningen när jag går på kryckor. Men läsa kan man göra i sängen med benet i högläge, eller i en fåtölj med benet på en stol.

I går läste jag ut Björn av Kleens bok ”Jorden de ärvde”. Den handlar om adelns stora jordegendomar och fideikommissfenomenet, det vill säga att äldste sonen ärver hela härligheten. Hans bok är en kritisk granskning av detta, och mycket läsvärd.

Man kan ju undra varför vi vanliga dödliga ska bry oss om vad några adelsgubbar håller på med. Men de är fler än man tror, och äger betydligt mer av Sveriges jord än de flesta är medvetna om. Alltså en betydande maktfaktor i samhället.

Det handlar i grunden om klassamhället, det som många i dag säger är borta. Till och med förre ministern Björn Rosengren, enligt citat i boken. Det tycker jag är aningslöst. Klassamhället lever kvar, även om de fattiga blivit färre de senaste hundra åren. De rika har inte blivit färre, och de senaste decennierna har klyftorna åter ökat, bland annat tack vare gigantiska fallskärmar.

Under min uppväxt, på 50-, 60- och 70-talet, förbättrades mycket med sociala reformer. Det många inte vet är att socialdemokraterna trots detta alltid haft ett gott samarbete med de stora jordägarna och format lagar som gynnar dessa. Det är en av poängerna i af Kleens bok, att visa detta.

Att läsa om det samtida samhället ur olika infallsvinklar är verkligen intressant. Parallellt med den här boken har jag läst delar av makarna Myrdals bok ”Kris i befolkningsfrågan” som också är fascinerande läsning. Den skrev de 1934 och det de föreslår av sociala reformer är en detaljerad beskrivning av det samhälle som sedan formades och som jag växte upp i. Till och med grupparbetena i skolan och SYO-konsulenterna är med.