januari 2011 – Tankarnas hotell

Helena Henschen

Författaren Helena Henschen är död. Det är sorgligt. Nu blir det inga fler böcker av henne.

Igår läste jag ut hennes senaste bok ”Hon älskade” som handlar om hennes farmor Signe Thiel. Den sägs vara en roman men är mer en biografi eftersom den handlar om verkliga människor och utgår från verkliga händelser och verkliga dokument. Vi får följa Signe från barndomen i en ytterst välbärgad familj till ålderdomen, efter att ha fått sex barn och skilt sig två gånger. Hennes pappa var bankiren Ernst Thiel, skapare av Thielska galleriet.

Signes stora kärlek var den tyske hjärnforskaren Oskar Vogt men han lämnade aldrig sin hustru för att leva med Signe. Mycket handlar om att vara judisk under första halvan av 1900-talet. Signe levde ett internationellt liv med många resor och var hemma i flera av Europas städer. Det är intressant att läsa om.

En liknande bok är Helena Henschens första, som heter ”I skuggan av ett brott”. Den handlar om tre mord som begicks 1932 i hennes morfars familj. Den boken läste jag för ett par år sedan och jag tycker att den var mer fängslande än den senare.

Går och går

Det blir allt mindre skillnad på det friska och det skadade benet (det högra). Jämför med den 30 december. Bilden tog jag i morse efter nattens vila och fotleden är inte längre så svullen som den varit tidigare. Men lite svullen och röd är den ju än, och det kommer att dröja ett bra tag till innan allt är som vanligt, säger sjukgymnasten.

Jag märker ju att det blir bättre, sakta men säkert. Jag orkar gå mer varje dag, innan det börjar värka. De första dagarna i förra veckan, när jag börjat arbete igen, var ganska jobbiga, men den här veckan har det känts lättare.

Den här helgen är jag kvar på Ädelfors för i nästa vecka arbetar jag bara på måndagen, och sedan åker jag hem. Igår var jag ute och gick i vintersolen en halvtimme, och benet värkte lite efteråt. Idag har jag varit ute och gått i tre kvart, utan uppehåll, och det har gått bra. Jag har bara gått på plan mark och där det inte finns isfläckar. Sluttande mark och is, det är problematiskt. Nu klarar jag mig bra med bara en krycka, men den behöver jag verkligen.

Nu längtar jag till våren och sommaren och att kunna vara ute och gå hemikring, på skogsvägarna och ner till vattnet. Men gå i skogen kanske dröjer lite till. Idag trampade jag snett på en sten på gångvägen här utanför, något som inte skulle känts om benet varit helt bra. Men sådana plötsliga rörelser känns fortfarande rejält i den skadade fotleden, även om det går över snabbt. Jag får inte bli övermodig även om jag vill testa gränserna också.

Skumt på Öland

Johan Theorins tredje bok heter Blodläge och kom ut förra året. Den utspelar sig i byn Stenvik på norra Öland, precis som de tidigare, och med den gamle skutskepparen Gerlof Davidsson i en av huvudrollerna. Men mest handlar det om den medelålders Per Mörner, som ärvt en stuga i byn, och hans uppgörelse med sin pappa porrkungen. Lite mystik och en mordbrand kryddar historien.

Johan Theorin är skicklig på att bygga en stämning med små medel, och kan göra vardagen fylld av spänning. Han är också bra på att skapa personporträtt. Ändå är det något som gör att mina förväntningar på den här boken inte riktigt blir uppfyllda. Den känns lite tam, jämfört med de tidigare. Som om det saknas någon slags intensitet och glöd. Ändå är den inte dålig, utan läsvärd.

Andra bloggar om: Johan Theorin, Blodläge

Livets mening

42. Det är ju meningen med livet. Åtminstone enligt Douglas Adams. Det vet de som läst Liftarens guide till galaxen. Ungefär så tycker också den gamle mannen Verner i Karin Alvtegens senaste bok En sannolik historia. När den medelålders välbärgade Anders frågar honom vad det går ut på egentligen, det här med livet, då svarar Verner: ”Livet! Det går väl inte ut på nåt särskilt. Måste det göra det?”

Ja, det är en intressant historia hon skrivit om Anders som tar in på Helenas hotell i den norrländska byn efter ett självmordsförsök. Han stannar kvar och hjälper henne måla i de nya hotellrummen. Bara ett halvår tidigare har Helena separerat från sin man och trettonåriga dottern Emelies far. Helena har förlorat sig i bitterhet och skuld så att hon slår knut på sig själv. Och närmaste väninnan är en annan bitter frånskild medelålders kvinna på gården intill.

Ja, det låter kanske lite hopplöst alltihop, men det är en intressant, om än lite förutsägbar, historia. Läs gärna! Men du behöver nog vara lite öppen för new age och psykologi för att ta den till dig.

Andra bloggar om: Alvtegen

Fast i hissen

På förmiddagen idag fastnade jag i en hiss mellan två våningar på skolan. Ett mardrömsscenario som jag aldrig trott skulle hända mig. Men det gjorde det. Fast allt gick bra. Efter 25 minuter var jag ute.

Någon panik kände jag aldrig. Det jag var mest orolig för var benet. Jag kan ännu inte stå med benet rakt ner några längre stunder utan att det svullnar och värker. Stundvis kunde jag lägga upp foten på det lilla räcket som finns i hissen, men det blev jobbigt i längden.

Så fort jag fattat att hissen faktiskt fastnat ringde jag skolans expedition och förklarade läget. En av de anställda kom bort till hissen och pratade med mig och berättade vad som hände medan en av vaktmästarna fixade så att det till slut gick att komma ut. De skötte det väldigt bra, och jag var aldrig rädd. Tack, snälla ni!

Sent i eftermiddag var hissen lagad igen, men jag har inte åkt hiss fler gånger idag. Kanske avstår jag från just den hissen även i framtiden.

Normalt sett tar jag inte hissen om det inte är väldigt många våningar, men tills benet är bättre är det lättare för mig med hiss mellan våningarna på skolan. Jag kan gå i trappor, men det går långsamt och här är det ganska mycket trafik i trapporna så jag känner att jag blir en bromskloss. Men det får gå.

New York 1770 och Norden 1539

Kartor har alltid fascinerat mig, gamla som nya. Nu har en gammal 1700-talskarta över New York hittats och restaurerats. Den är från 1770, vilket för amerikansk tideräkning är väldigt länge sedan. På New York Times kan man titta på den gamla kartan och se den i detalj. Det måste vara Broadway man ser som en landsväg här. Jag måste åka till New York Någon gång.

En betydligt äldre och minst lika intressant karta är Olaus Magnus Carta Marina över Norden från 1539. Nästan 500 år gammal! Det är bra gjort för den tidens teknik och att inte ha någon överblick med flygbilder. Titta på alla detaljer, allt han har ritat in på kartan för att illustrera landskapet! I tolv år höll han på. Läs mer på Wikipedia.

På folkhögskola igen

För 30 år sedan gick jag journalistutbildningen på Skurups folkhögskola. I går började jag ett nytt jobb som lärare på Ädelfors folkhögskolas journalistutbildning. Ädelfors ligger i Holsbybrunn utanför Vetlanda. Här undervisar jag i webbpublicering både för ettorna och tvåorna. Utbildningen är tvåårig.

Igår hade jag en heldag med ettorna. De jobbade på flitigt och uppdaterade skolans webbtidning med flera artiklar. Idag har de haft tv-utbildning (bilden) och jag har varit ledig. Resten av veckan jobbar jag igen.

Det var många nya intryck under gårdagen. Trevliga, intresserade och snälla ungdomar. Nya kollegor och en vänlig atmosfär. Alla är så snälla. Jag gillar verkligen att vara här, och hoppas att jag kan vara till nytta och ge dem kunskap som kommer till användning ute i arbetslivet så småningom.

Det är drygt tolv mil till Ädelfors, så jag veckopendlar. Eftersom jag inte kan köra bil än har maken fått skjutsa mig, och ska också hämta mig på fredag. Han är snäll, han. Men det innebär att jag är kvar på skolan, där jag bor på ett gästhem, även när jag har en ledig dag under veckan.

Mitt schema är väldigt varierat. En vecka kan det vara fyra dagars jobb, en annan vecka bara en dag. Det är alltså bara deltid men jag är tjänstledig på heltid från tidningen under tiden jag jobbar här. Jag är glad åt de extra lediga dagarna. Det är bara till drygt mitten av mars plus några enstaka dagar i maj och juni. Där emellan är eleverna på praktik. Om jag ska fortsätta till hösten återstår att se.

I socialsvängen och på prärien

Nu när jag är sjukskriven och inte läser recensionsböcker längre har jag läst två gamla böcker.

1978 skrev Aino Trosell sin debutbok ”Socialsvängen”. Den handlar om socialarbetare, de som beslutar om vilken hjälp de hjälpsökande ska få, eller de som inte söker hjälp men tvingas till socialbyrån. Det är en roman men temat är svårigheten att ge den rätta hjälpen, som huvudpersonen Elisabeth ser det. Hon engagerar sig djupt för de nödställda och känner sig otillräcklig. Hon tycker att kollegornas attityder är nedlåtande mot de svaga och att många saknar förståelse. På socialbyrån ska man inte se orsakerna, bara symptomen. Till slut ger hon upp.

Aino Trosell skildrar till stor del sina egna erfarenheter tror jag. Hon hade tidigare arbetat som socialassistent i Göteborg men lämnade den karriären för att bli svetsare på varv. Numera är hon författare på heltid sedan många år. Det är en väldigt bra debutbok.

Jonathan Raban är en engelskfödd amerikansk författare som skriver reportageböcker om resor och samhället. Den jag läst nu heter ”Bad land”, utgiven 1995. Där undersöker han prärien i östra Montana, dess människor och moderna historia. Han beskriver hur det gick till när den amerikanska staten lurade människor att bli nybyggare här kring förra sekelskiftet, på mark som knappast var odlingsbar men som utmålades med löften om guld och gröna skogar. Bakom detta låg krav från järnvägsbolagen som vill ha folk utmed banan för att få lönsamhet genom passagerare och gods. Men folk kom och bosatte sig här på statssubventionerad mark, höll ut några år, ibland i mer än en generation, och skapade nya samhällen. Här är det verklig glesbygd, med många kilometer mellan gårdarna än idag. Som utgångspunkt har han sin gode vän Mike Wollstons farfar, en av nybyggarna, men som så småningom gav upp de fruktlösa försöken.

Det är ingen glorifierad bild av prärien och dess folk som han ger oss. Dels visar han på det cyniska utnyttjandet av människor som strävade efter att förbättra sina egna och kommande generationers liv genom att bruka nytt land. Dels visar han hur den här miljön idag till stor del är en grogrund för ärkekonservativa och traditionsbundna republikaner.

Det jag bäst kan förstå genom den här boken är nog den fortsatta emigrationen inom landet Amerika, till vilket så många av våra förfäder satte sitt hopp. De som kom först fick den bästa jorden, i Minnesota och trakterna där omkring. De som kom senare och de som ville vidare lockades bort till nyodlingsjordarna västerut. USA är ett intressant land. Läs och begrunda.

Andra bloggar om: Aino Trosell, Jonathan Raban, Montana, prärien

Våra vita hjortar

Här i trakten finns en stam med vita hjortar sedan många år tillbaka. I eftermiddag hade vi en av dem i trädgården, ihop med en vanlig brun hjort. De har kommit många gånger i vinter och ätit av fågelmaten , men idag var första gången jag hade kameran inom räckhåll när vi såg dem från fönstret. Det började nästan skymma och de är tagna på bara 1/10-dels sekund. Ta med blixt genom fönstret går ju inte.

En av de första dagarna efter att vi flyttat hit för snart två år sedan frågade en granne om vi sett de vita hjortarna än. Efter några veckor såg vi dem en kväll, när vi stannade vid brevlådan. Då passerade en familj med två stora vita hjortar och två små en bit bort på vägen, i billyktornas sken. Det var magiskt att se.

Sedan dess har jag sett dem ett par gånger till, innan de här två började komma till vår trädgård sedan snön lagt sig. Vad jag vet är de vita hjortarna fredade, jägarna skjuter dem inte. Om det finns en hel familj, eller fler i en flock, i år vet jag inte.

Jag har alltid trott att det är albinohjortar, men nu när jag såg den här i dagsljus så undrar jag. Den är ju ganska gulbeige egentligen. Kan det vara albinohjortar?

De här två har hållit ihop hela vintern. När de ätit färdigt pulsade de iväg i snön.

Tillägg den 19 februari: Här finns en förklaring. (Artikel i Västerviks-Tidningen)

Nytt år i skogen

På årets första dag brukar jag gå ut och fotografera världen omkring mig. I år blev det inte så, med det blidväder vi hade igår och temperaturer kring nollan. Alldeles för stor risk för halka för min smak och mitt ben.

Men hösten var fin, och jag längtar ut i skogen igen. Idag gick jag igenom en del bilder jag tog i höstas, och gladde mig åt den kommande hösten i år.

Jag har alltid med mig mobilen i fickan när jag går i skogen, och med tanke på benbrottet hemma i trädgården i november, är det nog klokt även om jag aldrig råkat ur för något i skogen. Mobilen har ju en helt OK kamera och jag kunde inte låta bli att föreviga en del av all den vackra svamp jag såg i höstas. En skogspromenad varje morgon ger bra kondition och hälsa.

Fler höstskogsbilder finns på mitt Flickr.