maj 2011 – Tankarnas hotell

Tomater i år igen

Nu är tomaterna utplanterade.

Vi har ju en fin södervägg där de brukar växa bra så jag hoppas de ska ta sig i år också. Enda problemet är att det är blåsigt där, eftersom vi bor uppe på ett berg. Men jag har förankrat dem väl med stödpinnar och snören.

Det är sju plantor. Oftast brukar jag ha flera av samma sort men i år tog jag sju olika. Jag har köpt plantorna, inte drivit upp dem själv.

Det är:
Elin, en vanlig röd tomat.
Aranca, tomaterna kommer i klasar.
Santasian, tomaterna är som röda miniplommon.
Alboney, en bifftomat.
Gualdino, en gul tomatsort.
Gardeners delight, Körsbärstomat med ganska stora tomater.
Dansk export, den vanligaste tomaten av alla tror jag. Detta är den enda av de här sorterna som jag haft förut.

Nu har vi en kompost

I söndags satte vi ihop vår nya varmkompost. Vi delar den med grannarna, alltså en kompost på tre hushåll. Det är en varmkompost och jag räknar med att det både ska minska mängden hushållssopor och ge oss fin jord framöver.

Vi har köpt den av kommunen och den heter Biokub.

Först fick vi sätta ihop gallret som ska vara botten av komposten. Lite pusslande så var det klart.

Väggarna består av plastplankor som man staplar på varandra. Som en knuttimrad stuga. I botten lade vi en decimeter med kvistar och sedan gräsklipp och jord. Sedan har vi fyllt på med matrester.

Svart och fin står den nu i ett hörn i trädgården. Jag hoppas att det ska fungera och att vi gör rätt så att vi får fin mull till hösten. Det är länge sedan jag hade varmkompost.

En vanlig kompost, eller snarare en hög med trädgårdsavfall, har vi sedan tidigare i en annan kant av trädgården men där är det mest snigelbarnkammare nu.Â Jag tror att jag tagit hundra mördarsniglar hittills den här veckan. Usch vad äckliga de är.

Desto trevligare är det med krukväxterna i köksfönstret. Flera av dem ska planteras ut och pelargonerna ska stå på trappan i sommar. Det är gräslök, basilika, koriander, timjan, chili och rosmarin i krukorna. Alla tål nog inte att vara ute, kanske senare när sommarvärmen kommer.

I måndags fick jag hem min nya Ipad. Den är fin.

Grönt under odlingstäcket

I dag har jag köpt sju tomatplantor: Elin, Gardeners Delight, Dansk Export, Santasian, Alboney, Aranca, Gualdino. En av varje sort. Annars brukar jag oftast bara ha Dansk Export och några körsbärstomater, men i år vill jag prova lite nytt.

Dessutom blev det en timjan och en rosmarin, som får ersätta de gamla döda som jag fått ta bort.

I går vek jag undan odlingsduken på grönsakslandet och kikade. Och där växer minsann både lök och dill.

Två rader rödlök har redan kommit upp. Det är den jag satte på Valborg, alltså för drygt två veckor sedan.

Dillen växer. Jorden är ganska torr på sina ställen, men det är ytligt.

Årets första potatis har visat sig. Nio av de tio första jag satte har nu kommit upp. Kanske kan det bli ett kok till midsommar om en dryg månad.

Även persiljan har kommit upp ur jorden. Den får växa lite till under odlingsduken.

Jordgubbarna har också börjat blomma nu, så några bär ska det nog bli i sommar.

Stockholmshelg

Veckan började i Bohuslän och avslutades i Stockholm. I fredags följde vi svärmor Helene till hennes sista vila.

Lördagen blev en dag med familjen i Stockholm. Besök på sönernas arbetsplatser och en fin fika på Ljunggrens på Götgatan (tror jag det var). Vi hann också ta en titt på hur Slussen ska se ut i framtiden.

Yngste sonen odlar tomater, bönor och paprika på kolonilott. Plantorna står i ett litet behändigt hopfällbart växthus av plast. Ett sådant vill jag ha också, det känns lagom stort. Vädret var strålande med skarp sol och jag hade bara mobilen med mig så tyvärr blev bilden därefter.

På äldste sonens kontor på Götgatan imponerades jag av tre saker:

1. I stället för tapeter eller panel är det packar av tidskrifter som väggbeklädnad. Här jobbar man bland annat med tidningsdesign.

2. Färgkoordinerade toaletter.

3. Skärmsläckaren som är en klocka där byggjobbare bygger siffrorna.

Jag tror att det här kontoret ligger i en före detta fabrikslokal av något slag. Kan huset ha varit från förra sekelskiftet kanske?

Desto äldre är huset på Brännkyrkagatan där yngste sonen jobbar:

Det har en fin gammal innergård.

Nästan halvmetertjocka väggar.

Och här har vi Stockholms framtid: Slussen år 2020. Modellen finns utställd vid Slussen. Intressant att se hur det kan komma att bli. Det blir säkert fint med mötesplatser vid vattnet men kanske inte så kul med en byggarbetsplats här i sju-åtta år.

Grått är vackert

Tänk att grått kan vara så vackert. En grå badplats en grå kväll i slutet av våren. Badplatsen i Mollösund är förstås ett klippbad men har ett stort fint gammalt trädäck, nött av vind och vatten.

De grå klipporna, gråberget, urberget, är det granit? Bohuslän är väl känt för sin granit tror jag. Men jag kan inte skilja sten från sten, utom kalksten som är lätt att känna igen.

Här ute på klipporna i havsbandet är det inte det släta grå berget utan mer urgröpt, med spår av åratals nötning av det salta vattnet. Eller har det varit så här hela tiden?

Vackert är det. Oerhört vackert.

Och mitt i allt det grå har små rosa blommor slagit ut i en liten skreva.

Överallt i Mollösund finns det bänkar att sätta sig på. En enkel planka eller en parksoffa. Ute på badplatsen är den förståsÂ grå.

Ute på Käringön

Varför är Käringön så känd? Jag vet inte. Kanske beror det på Evert Taube? Idag har jag i alla fall varit där, för första gången i livet. Två av eleverna skulle dit för att göra reportage om sjöräddningen.

Käringön ligger långt ute i havsbandet och färjan dit från Hälleviksstrand tog ungefär 20 minuter. Det är många hus på Käringön och det ser ut ungefär som i fiskelägena på land.

Dagen har varit riktigt julihet och stillastående och det var skönt med lite fartvind på färjan.

Precis som i Mollösund är det många som reparerar sina hus. Jag undrar hur han tagit sig dit? Krupit på taket förmodligen.

På den lilla ön längst bort, till höger, ligger ett ensamt litet hus, utan skydd mot väder och vind.

Käringön har över hundra bofasta läser jag och jag undrar hur det är här på vintern. Den här vintern, med alla stormar och snön?

Det är nog bistert många gånger även i vår tid. Men värre var det förr, när fler gick under på sjön.

I kyrkan finns minnestavlor över de Käringöbor som drunknat till sjöss. Den siste är noterad 1966. Säkerheten är större idag i både fiske- och lastfartyg. Jag tänker på dem jag hittat under min släktforskning som också drunknat vid oväder till havs, bland andra en far och hans son från Vamlingbo på Gotland den 25 september 1827.

Den här dagen drunknade Lars Jacobsson, hans äldste son Hans och bonden Botel Christensson i Austres. Hans är bara 23 år gammal, han är sergeant och har lagt till efternamnet Laurin. När han dör är han troligen gift med den 21-åriga Anna Severinsdotter från Austres. Prästen skriver i dödboken att de: â€â€¦voro endast tillsammans i nära 2 år, levde som makar, och nu går hon ensam qvar med en lika sörjande svärmor, hvilka bägge på en gång förlorade sina jordiska nöjen. Gud hugsvale och tröste dem!”:

Alla tre drunknade begravdes i en och samma grav.

Delar av min släkt kommer från Bohuslän men längre norrut och från inlandet.

Västkusten är vacker

Mollösund ligger nästan längst ut på en klippa på Orust och är en av Bohusläns små sommaridyller. Under några dagar är jag här tillsammans med mina folkhögskoleelever på studieresa. Vi kom i eftermiddag.

Det ser precis ut som man föreställer sig ett gammalt fiskeläge här.

Det är extremt trångt mellan husen, det ena byggt alldeles intill det andra. Och pyttesmå trädgårdar. Inte så konstigt för det finns nog inte så mycket matjord på klipporna.

Just nu är vi de enda gästerna på värdshuset och sommarsäsongen har inte börjat. Men det har varit en riktigt varm sommardag idag och en fantastiskt fin kväll här, med solnedgången i väster.

På vägen hit stannade vi i Ulricehamn för att äta lunch. Jag måste tipsa om en trevlig lunchrestaurang:

Det gamla kallbadhuset är numera restaurang. Vi åt gott och njöt av utsikten över sjön.

Doris Dahlin: Skammens boning

”En sträckläsning i sorg” skriver DN:s recensent och det håller jag med om. Doris Dahlin skriver om sin uppväxt i Härnösand med fattigdom och en alkoholiserad pappa. Hon är född 1952, så det är inte så väldigt länge sedan.

Hon lär sig att alltid le med stängd mun för att inte visa sina trasiga tänder. Hon försöker le med ögonen men det går inte. Skammen står i vägen.

Familjen klarar sig tack vare mammans list och slit. Hon gömmer undan slantar längst in i skafferiet eller under en trasig mattkant, för att ha när pappan supit bort det som skulle köpas mat för eller stulit Doris veckopeng. Pappan som ljuger och förnekar och ramlar omkull på vägen. Det är mamman och mostrarna som ser till att Doris har finklänning. Mamman flätar hennes hår och stryker hårbanden släta. Hon kokar blåbärsgröt med rågmjöl till middag när pengarna tryter. Ända till Doris är vuxen bor de omodernt med utedass och vedeldning för de har inte råd att flytta till en modern lägenhet.

Doris Dahlin skriver djupt personligt och engagerande, man dras in i den lilla flickans liv, sorg och förtvivlan men framför allt hennes krampaktiga beslut att aldrig visa något utåt. Det har hennes mamma lärt henne. ”Det har de inte med att göra” säger hon. Detta förnekande och döljande präglar hela hennes liv, skammen över fattigdomen och den försupna pappan.

Det är hon, den lilla flickan, som håller ihop familjen, som ser till att avvärja katastroferna och bär allt och alla. Hon tar ansvar för att allt ska vara bra, hon som gör att mamma orkar leva.

Andra bloggar om: Doris Dahlin, Skammens boning

Fint sällskap

Nu blommar körsbärsträdet på vår gård, ett säkert tecken på att försommaren är på väg.

Vi har fått fint sällskap hemma nu: fyra hästar som ska gå på bete hos oss i sommar. Jag har stor respekt för dem och håller mig gärna på behörigt avstånd.

Det är tre bruna, varav en shetlandsponny plus en vit.

Förra stormen för några veckor sedan gick hårt åt presenningarna som är tak på våra vedskjul så de har vi bytt i helgen. På kanterna där vi hämtar veden har vi hängt vedträn som tyngder, i stället för att binda upp presenningen. Då regnar det inte in så mycket.

Några potatisar och lök är också i jorden och jag har sått en rad dill. Får se om de klarar sig från frost.

Idag har det snöat i Holsbybrunn dit jag kom i morse. Men sedan kom solen.

Ett långt liv är slut

Makens mor, min svärmor Helene, somnade in i måndags. Hon fyllde 80 år i mars och hade varit sjuk ganska länge så döden kom inte oväntat. Snarare som en lättnad, eftersom hon legat sjuk och tynat bort den sista tiden.

Hennes långa liv har tagit slut och hon får vila för alltid.

Även om det var väntat blir det förstås ändå ett trauma och en känslomässig chock. Gränsen mellan liv och död är så total även om den är så väldigt smal ibland. Ögonblicket mellan att finnas och inte finnas går så snabbt.

Jag tänker på min egen mor också, som gick bort 2009.

De var nästan jämngamla men deras liv var så oerhört olika. Helene växte upp i krigets LÃ¼beck i Tyskland, min mor i en by i mellersta Halland. I juli 1951 kom Helene till Västervik som arbetskraftsinvandrare tillsammans med sin syster och de fick arbete på Tändsticksfabriken som hade haft värvningskampanj i Tyskland. Sedan blev hon kvar här.

I tisdags hittade maken ett gammalt fotoalbum längst in i ett skåp, med fotografier från hennes ungdom i Tyskland. En ung kvinna i ett annat liv. Hon är på fest med sina väninnor och på segeltur med kompisar. Tror vi, för vi kan inte fråga henne. Vissa kan vi se att de är släktingar, det anar vi av anletsdragen. Men vilka är de andra? Är det en tidig pojkvän eller kanske en kusin? Vem är flickan med det mörka håret som är med på så många bilder? Så gärna vi skulle vilja ha svar på det.

Jag kände henne i nästan elva år. De åren har gått snabbt och hon har åldrats, blivit sjuk och till slut lämnat oss.

Det blir alltid ett tomt hål efter den som inte längre är kvar hos oss.