Makens mor, min svärmor Helene, somnade in i måndags. Hon fyllde 80 år i mars och hade varit sjuk ganska länge så döden kom inte oväntat. Snarare som en lättnad, eftersom hon legat sjuk och tynat bort den sista tiden.
Hennes långa liv har tagit slut och hon får vila för alltid.
Även om det var väntat blir det förstås ändå ett trauma och en känslomässig chock. Gränsen mellan liv och död är så total även om den är så väldigt smal ibland. Ögonblicket mellan att finnas och inte finnas går så snabbt.
Jag tänker på min egen mor också, som gick bort 2009.
De var nästan jämngamla men deras liv var så oerhört olika. Helene växte upp i krigets Lübeck i Tyskland, min mor i en by i mellersta Halland. I juli 1951 kom Helene till Västervik som arbetskraftsinvandrare tillsammans med sin syster och de fick arbete på Tändsticksfabriken som hade haft värvningskampanj i Tyskland. Sedan blev hon kvar här.
I tisdags hittade maken ett gammalt fotoalbum längst in i ett skåp, med fotografier från hennes ungdom i Tyskland. En ung kvinna i ett annat liv. Hon är på fest med sina väninnor och på segeltur med kompisar. Tror vi, för vi kan inte fråga henne. Vissa kan vi se att de är släktingar, det anar vi av anletsdragen. Men vilka är de andra? Är det en tidig pojkvän eller kanske en kusin? Vem är flickan med det mörka håret som är med på så många bilder? Så gärna vi skulle vilja ha svar på det.
Jag kände henne i nästan elva år. De åren har gått snabbt och hon har åldrats, blivit sjuk och till slut lämnat oss.
Det blir alltid ett tomt hål efter den som inte längre är kvar hos oss.