”En sträckläsning i sorg” skriver DN:s recensent och det håller jag med om. Doris Dahlin skriver om sin uppväxt i Härnösand med fattigdom och en alkoholiserad pappa. Hon är född 1952, så det är inte så väldigt länge sedan.
Hon lär sig att alltid le med stängd mun för att inte visa sina trasiga tänder. Hon försöker le med ögonen men det går inte. Skammen står i vägen.
Familjen klarar sig tack vare mammans list och slit. Hon gömmer undan slantar längst in i skafferiet eller under en trasig mattkant, för att ha när pappan supit bort det som skulle köpas mat för eller stulit Doris veckopeng. Pappan som ljuger och förnekar och ramlar omkull på vägen. Det är mamman och mostrarna som ser till att Doris har finklänning. Mamman flätar hennes hår och stryker hårbanden släta. Hon kokar blåbärsgröt med rågmjöl till middag när pengarna tryter. Ända till Doris är vuxen bor de omodernt med utedass och vedeldning för de har inte råd att flytta till en modern lägenhet.
Doris Dahlin skriver djupt personligt och engagerande, man dras in i den lilla flickans liv, sorg och förtvivlan men framför allt hennes krampaktiga beslut att aldrig visa något utåt. Det har hennes mamma lärt henne. ”Det har de inte med att göra” säger hon. Detta förnekande och döljande präglar hela hennes liv, skammen över fattigdomen och den försupna pappan.
Det är hon, den lilla flickan, som håller ihop familjen, som ser till att avvärja katastroferna och bär allt och alla. Hon tar ansvar för att allt ska vara bra, hon som gör att mamma orkar leva.
Andra bloggar om: Doris Dahlin, Skammens boning
Jag håller just nu på att läsa Erik Wijks bok som jag fick tipset om av dig, och känner att det här nog blir den som kommer att införskaffas härnäst. Som du påpekar är det inte så länge sedan detta inträffade. Dessvärre tror jag att detta fortfarande förekommer oftare än vi vill tro.
Det har du nog rätt i. Att sådant här döljs i familjer, det är ett genomgående tema i boken, och säkert vanligt än.