Månad: september 2011

Det här är en riktig mardrömshistoria och stundtals ganska obehaglig att läsa. En riktigt spännande berättelse, men slutet känns lite snopet, eller kanske lite för odramatiskt för att passa in i berättelsen i övrigt.

Marie Hermansson har skrivit ett antal mycket läsvärda romaner och kanske har jag därför väldigt höga förväntningar. Grundberättelsen är bra, men den förlorar på slutet.

Huvudperson är Daniel Brant, en svensk man mellan 30 och 40 som lever ett stillsamt liv efter sin skilsmässa. En dag får han ett brev från sin tvillingbror Max som vill att han ska besöka honom på mentalkliniken Himmelstal i en vacker alpdal i Schweiz, där Max vårdas för diffusa nervproblem.

Daniel åker dit, trots att han inte haft särskilt mycket kontakt med sin bror sedan barndomen. De har växt upp hos var sin förälder sedan de var små. Gradvis rullas barndomshistorien upp och vi får veta att Max är psykopat.

Efter några dagar hos Max övertalas Daniel att ta hans plats tillfälligt eftersom Max behöver åka till Italien för att ordna upp lite affärer, och inte kan bli utskriven än. Morgonen därpå är han borta.

När den avtalade tiden gått kommer inte Max tillbaka. Dagarna går och inget händer.

Till slut talar Daniel om för personalen på kliniken att han faktiskt inte är Max utan tvillingbrodern och att de bytt plats med varandra. Han vill åka hem.

Men ingen tror honom, och han blir inte utsläppt. Han är fånge på kliniken, som det inte går att ta sig ifrån annat än att bli utsläppt. Den omges av säkerhetszoner med elspärrar och ingen kan ta sig förbi. Daniel börjar förstå att det inte är ett vanligt sjukhus.

Ett skräckscenario, alltså. Att inte bli trodd av en diffus övermakt, att bli tagen för någon annan, och att inte kunna styra över sitt eget liv.

Andra skräckingredienser är den galne forskaren som experimenterar med människor och sätter sig över liv och död, det accepterade dödlig våldet, och den ständiga övervakningen.

Som klassisk science fiction på 50-talet.

Jag saknar det som annars är Marie Hermanssons signum: det subtila och det lätt övernaturliga som sätter fantasin i gungning. Den här historien är nästan bara obehaglig, om än välkomponerad. Men upplösningen blir nästan lite snopen, lite för enkel.