oktober 2011 – Tankarnas hotell

Vem finns på bilden?

När man släktforskar blir det många gamla fotografier att ta hand om. Men vem är det på bilden?

Det här är fotografier som min sambos pappa lämnat efter sig. Och inte en enda av dem vet vi vilka de föreställer. Så synd! Det är så vackra gamla bilder och det hade varit så intressant att veta åtminstone vilka personerna är. Idag kan vi bara gissa oss till någon enstaka.

I förra veckan träffade jag en äldre man och vi tittade på flera av hans gamla fotografier, som jag ska skriva om längre fram i ett annat sammanhang. Men han har varit så klok att han skrivit eller fäst en lapp på baksidan av varje foto med uppgifter om när det tagits och vad det föreställer. Så föredömligt bra.

Med digitala bilder idag kan man ju ge bilden ett adekvat namn och spara i ett digitalt album med lämplig text. Men där är ju frågan om vi kommer att kunna se våra nutida digitala bilder i framtiden, med framtidens datorprogram. Förhoppningsvis ska det gå.

Men egentligen vill jag uppmana alla som har fotografier som kan vara intressanta för kommande generationer att på något sätt märka dem med innehåll, innan de enda som vet och minns är borta.

Gamla bilder

Jag måste få dela med mig av ett par gamla bilder, tagna på 30-talet. Det är foton på min pappa och hans syskon. Bilderna har jag fått tag i via mina släktingar i samband med släktträffen för några veckor sedan.

Tidigare har jag aldrig sett något fotografi över huvud taget på min pappa som barn. Själv har han inga i sitt album, bara från sin vuxentid. De här fotografierna finns hos en äldre bror och en syster. Min mamma har jag sett foto på som skolbarn, och hon liknar mig i samma ålder. Men alltså inte pappa. Plötsligt blev han en annan, en mer fullödig människa. Han har ju faktiskt varit ett barn en gång. Visst är det konstigt att det känns så? Men jag blev verkligen rörd när jag såg de här bilderna.

Min pappa är pojken längst fram i vit skjorta och slips. En liten spjuver ser han ut att vara… Jag tror att han är fem år för fotot måste vara taget 1931, att döma av minstingen, min näst yngsta faster på storebrors arm. Året därpå föddes en flicka till i familjen.

Min pappa är yngst av pojkarna i familjen, tio år yngre än sin äldste bror som står bakom honom här. Pojken som har den yngsta i knäet har nu hunnit bli 92 år och var med på vår släktträff. Fantastiskt, tycker jag.

Här är syskonen några år äldre och det ser ut som om min pappa är i tioårsåldern så det bör vara taget i mitten av 30-talet. Alltså för ungefär 75 år sedan. Han sitter bakom sina storebröder på stenen, som nummer tre från höger. Flickan längst till vänster är samma som i den vita klänningen på bilden ovanför.

Stenen finns på gården där de växte upp och finns kvar fortfarande så klart, men idag är den omgiven av skog. Fast pappa hittade den när vi var där under släktträffen.

Den som släktforskar har som regel en hel del gamla bilder, och många fotografier vet man egentligen inte så mycket om. Men de man vet vilka personerna är, de blir så mycket mer värdefulla.

I augusti i år fick jag för första gången se fotografier på min farfars föräldrar, Johan Olausson och Fredrika Olofsdotter. De gifte sig i Vänersborg 1875 och vi tror att detta är deras bröllopsbild, eller kanske en förlovningsbild:

Det här fotografiet är alltså taget för minst 136 år sedan. Mäktigt, tycker jag. Johan blev gammal, 92 år, men Fredrika dog redan 1895, 50 år gammal. Då var min farfar bara åtta år. En av mina fastrar sa när vi pratade om det att ”då förstår man varför han var så huslig, han fick väl hjälpa till hemma när hans mamma hade dött”. Så var det säkert.

Jag kan känna igen vissa drag hos både mig själv, mina barn och min pappa i dem båda, de som är födda mer än hundra år före mig.

Bra berättat om arkeologi

Arkeologen Jonathan Lindström har skrivit boken ”De dödas tempel” om en utgrävning i Turinge i Södermanland på 90-talet, och vad vi kan lära oss av de fynd som gjordes då. Han är en fantastiskt bra berättare och ger verkligen historien liv och gör den begriplig, trots att det handlar om ett Sverige för nästan 4500 år sedan. Svindlande långt bort, och ändå lyfter han fram individer för våra ögon.

Det är det här jag tycker är så fascinerande, hur han resonerar sig fram till de människor som levde då och hur deras liv kan ha sett ut. Han skriver förstås att vi aldrig kan få veta, men han visar sannolikheten för sina antaganden. Och han gör det väldigt elegant och lättillgängligt.

Det här handlar om stenåldern, och ändå kommer vi människorna nära. Mycket bra gjort, tycker jag.

Min recension i VT.

Veden är staplad

September gick fort! För en månad sedan fick vi 15 kubikmeter ved levererat och nu är den inne under tak och kan torka till nästa vår eller sommar.

Den 28 augusti. Bonden vi köper veden av har tippat den på marken vid våra vedskjul.

Den 2 oktober. Borta! Nej, det är den ju inte, jag har bara staplat veden inne i vedskjulen. Alltihop. Och jag har gjort det själv. Tre helger har det tagit, en helg var vi bortresta.

Fortfarande återstår att kratta rent från småflisor och löv som samlats där veden låg.

I kartongerna innanför skottkärran ligger tändved, det vill säga stickor, pinnar, björkbark och flisor som blir när veden sågas och klyvs. Det följer med en hel del och det är bra att ha att tända med i pannan. Förmodligen får jag ta in kartongerna i källaren innan det kommer regn. Men just idag orkade jag inte göra mer.

Veden som ligger vid sidan till vänster under lastpallen ska sågas eller huggas så snart vi får tid. Det är lite gamla knotiga bitar och så en del tyre som ska huggas upp till stickor att tända med. Det gör jag längre fram.

Ja, det är ett styr med veden. Men trivsamt, fast det känns i ryggen i eftermiddag.

Nu har vi i alla fall över 30 kubikmeter ved under tak, 32-33 kubik skulle jag tro, och det ska vi klara oss på minst ett år och troligen lite längre. Det är skönt att vara rustad inför vintern, som lär bli en riktig vargavinter enligt en del.