Idag är det ett år sedan jag bröt benet, en av de mer traumatiska händelserna i mitt liv. Fotleden på höger ben gick av på tre ställen, berättade doktorn efter operationen.
Naturligtvis är det läkt sedan länge. Allt gick enligt planerna. Sex veckor med gips, på slutet kändes det riktigt bra. Sedan var det bara att börja gåträna igen, med kryckor. Först med två kryckor och sedan bara med en. Jag tror att jag behövde runt tre månader med kryckor innan jag klarade mig på egen hand.
Det jag fått jobba med är att inte halta. Det är så lätt att vänja sig vid, för att underlätta för benet som gör ont.
Så här ser det ut idag. Höger ben är tjockare än vänster och kanske beror det mest på att det är en massa metallskrot i det benet.
Numera känner jag inte av det så mycket utom när jag står och går mycket. I eftermiddag var jag ute och gick en timme på fälten här omkring och efteråt värker det i benet. Då hjälper vila i högläge, det vill säga med benet på en fotpall vid fåtöljen en stund. Samtidigt behöver jag träna att gå på ojämnt underlag, säger sjukgymnasten.
Fortfarande kan jag egentligen inte springa som förr, så det är bara att acceptera att det är så just nu. Kanske blir det bättre.
I somras gick jag med stavar en hel del för att motionera och få tillbaka konditionen igen, och gick då ganska fort, men då fick jag sådan värk i benet så det blev inte riktigt bra. Lite värk är inte så farligt, om det går över på några timmar. Men håller det i sig flera dagar är det något som är fel. Jag var förmodligen för ivrig, och får ta nya tag snart igen.
Vad ni gör, så bryt inga ben. Det gör fruktansvärt ont och tar mycket längre tid att rehabilitera sig än man tror.