Av en släktforskarkollega fick jag för ett tag sedan en fråga om jag vet var Stenbotorpet vid Helgerum låg. En anfader ska ha dött just där i mitten av 1800-talet. Då visste jag inte, men nu vet jag. Tror jag i alla fall.
Claes-Göran Petersen skriver om Stenbotorpet i Tjustbygdens årsbok 2007, det visste jag sedan tidigare. Stenbotorpet försvann i slutet av 1700-talet, det vill säga att det inte längre bodde någon där då. I boken finns också en karta som visar var det legat. Bland Lantmäteriets historiska kartor hittade jag till slut en samtida karta där Stenbo finns med. Möjligen är kartan från slutet av 1600-talet.
Med kartans hjälp gav vi oss ut i naturen och letade. Och hittade platsen där torpet en gång måste ha legat, i närheten av bokskogen som är naturreservat mellan Äskestock och Helgerum.
Vägen till Stenbotorpet är idag en traktorväg som används för att komma till gärdena i närheten, och har nyligen belagts med krossad sten. Förmodligen är det samma väg som ledde hit på 1600-talet.
Läs mer om Stenbotorpet på min sida om Västrums socken. Där skriver jag också om de sista familjerna som bodde på torpet.
Det är fascinerande med gamla byggnader och boplatser som är övergivna. Man känner historiens vingslag, även om det är ett banalt uttryck. Jag minns när jag var med dig i torpet ni hyrde när ni bodde i bostadsrätt inne i Västervik. Det var en magisk plats, ganska nära staden, men ändå så avskild och ursprunglig.
Ja, så kan det ju faktiskt kännas. Att man åtminstone inbillar sig en tidigare närvaro av dem som levt där en gång.
Framför allt är det fascinerande att fantisera om hur deras liv kan ha sett ut, hur de levde och under vilka villkor. Bara en sådan banal grej som jag ofta tänker på är hur det var i mörkret på vintern förr, utan ficklampor, gatljus och billyktor. Det var mörkt och tyst på ett helt annat sätt än idag. /Eva