1951, det är redan 60 år sedan. Då var Västervik en spirande industristad i folkhemmet Sverige. Och samtidigt en gammal kulturstad. Det var några år sedan Electrolux etablerat sin nya fabrik i stan och stadsdelen Johannesdal växt fram, med alla sina arbetarbostäder och tjänstemannavillor.
För en tid sedan fick jag i min ägo en turistbroschyr om Västervik 1951. Jättekul, tycker jag, som numera snöat in på mikrohistoria.
Broschyren ger en ögonblicksbild av Västervik vid mitten av 1900-talet. Visserligen förskönad, som alla turistbroschyrer, men ändå med en stark tidskänsla.
Här kan man läsa att i Tjustbygden finns delar av hela Sverige, slätter och skogsbygd, skärgård och jordbrukslandskap, och det håller jag verkligen med om. Det står också att Västervik ligger ”lite vid sidan av allfarvägen”, och detta är ju fortfarande ett bekymmer för utvecklingen.
Turistsevärdheterna är desamma som idag: Sta Gertruds kyrka, Båtsmansgränd, slottsruinen och museet. Men här nämns också industrierna: stenhuggerier, Electrolux, Slip-Naxos, Tannin, Strebelverken, spikfabriken med flera.
Den nya och den gamla staden visas i korniga bilder från 1950. De två bilderna längst upp till höger är från Johannesdal, den nya stadsdelen. Uppenbarligen något man var stolt över vid den här tiden, med inspiration från Vällingby, kan jag tänka. I ett av hyreshusen där bodde vi i fem år innan vi flyttade till Helgerum. Husen byggdes 1948. Johannesdalsplan är ännu inte riktigt klar, som ni ser.
Det jag gillar mest är två delar: kartorna och listan över alla butiker i stan. Dessutom finns det en lista på alla busslinjer och vart tågen går. En riktig tidsbild.
Ni som är från stan, minns ni till exempel Ultrafoto på Storgatan 32, Fenix Café på Brunnsgatan 3, Textilmagasinet på Rådhusgatan 27, Ebert Strömbergs speceriaffär på Stationsgatan 7 eller Åström och Lindhs på Torggatan 6?
Stadskartan måste vara gjord 1950 för att ha kommit med i turistbroschyren, som säkert trycktes på våren 1951. Det är många streckade gator som visar hur man tänkt sig men ännu inte byggt ut. Till exempel hela Midgård, delar av Östermalm, Björklundsgatan och Östersjövägen. Gatorna kring Fågelbäret finns inte ens inritade, de kom betydligt senare.
Kartan över Tjustbygden, som nu är Västerviks kommun, visar att E22 inte fanns vid den här tiden. För att åka till Kalmar fick man ta vägen över Hjorted. Idag skär vägen tvärs igenom landskapet här.
En annan intressant tidsbild, men betydligt äldre, får man i boken ”Västervik förr och nu” av L. G. T. Tidander. Han skrev den 1891 men 1915 gavs den ut i ny upplaga, nu med ett tillägg som handlar om Västervik 1891-1915, skrivet av Paul Lundin. För ett tag sedan hittade jag den på Hjorteds antikvariat, tillsammans med en del annan äldre litteratur.
Tidander skriver om Västerviks historia, från forntiden och framåt. Danskarnas härjningståg, Stegeholm, Bo Jonsson Grip med mera. Intressant förstås, och jag undrar var han fått all detaljkunskap från. Troligen mycket från Sivers Västervikshistoria.
Mest intressant är faktiskt tillägget av Paul Lundin. Han skriver om tiden kring förra sekelskiftet, om industrins framväxt, den offentliga verksamheten med stadsfullmäktige och drätselkammare, om invånarantalet , sjukhusen och mycket annat. Industrialismen har förändrat samhället och det känns mer modernt. Detta är en liten bit samhällshistoria som hjälper till att förklara vår egen tid. För släktforskare är sådana här böcker extra intressanta eftersom man kan sätta in sina egna forskningsresultat i ett samtida sammanhang.
Vilken fin berättelse om Västervik förr och nu, Eva!
Min koppling till Västervik, förutom, att jag har en hel del släktingar där idag, där min farfar, urmakaren Thure Martin Åsberg, Hultsfred, är den gemensamma nämnaren, kan sammanfattas i några få punkter:
1) Min far reste under några år under 30talet som posttjänsteman i postkupén på den smalspåriga järnvägssträckan Västervik – Hultsfred.
2) Min äldre syster föddes i Västervik år 1934. Jag och min yngre syster föddes i bostaden i Hultsfred några år senare.
Kent Åsberg