januari 2012 – Tankarnas hotell

Tack!

Trots att jag avböjt avtackning blev det uppvaktning ändå av arbetskamraterna på sista eftermiddagsfikan på jobbet. Det är vår redaktionsmamma Ingrid som ombesörjt detta och handlat presenter som mina arbetskamrater skramlat till. Stort tack, alla! Och särskilt tack till Ingrid!

Min fotografkollega Anders var påpasslig och lånade min mobil och tog några bilder. Sådan multikapacitet hade inte jag igår.

Av arbetskamraterna fick jag en fin löpare i precis de rätta färgerna för vårt hem. Ingrid visste, hon har varit hos oss några gånger. Till detta en handduk med strömmingstryck av Birgitta Färdig, och jag uppskattar verkligen detta motiv.Â Handduken ska jag använda som bakduk, och kommer att tänka på er alla varje gång jag bakar bröd eller bullar.

Ingrid har också valt blommorna, och hon vet att jag gillar pelargoner. Jag minns inte nu vad den här sorten heter, så det måste jag fråga om. De är otroligt vackra. Hon gav mig också ett skott, det som står i den gröna muggen till vänster. I eftermiddag har jag planterat det.

Nu har jag fått ett riktigt fint pelargonfönster i köket och jag hoppas kunna vårda de nya pelargonerna så att jag har dem kvar länge.

Tack, arbetskamrater!

Nya djärva mål

Nu har jag slutat mitt arbete på Västerviks-Tidningen. Jag började där den 1 september 1994. För mer än 17 år sedan. Nu blir jag frilans igen. Det var jag också när jag blev anställd där. Men så här länge hade jag inte tänkt att stanna där. Ett halvt yrkesliv nästan.

Det är verkligen med en konstig känsla jag åkte hem ikväll. Jag vet att jag kommer att sakna arbetskamraterna. Det är ju människorna som är viktiga. Men det är också väldigt roligt att se framåt mot nya djärva mål.

Undervisning på journalistlinjen på Ädelfors folkhögskola ska jag fortsätta med, och i övrigt frilansa som skribent. Några projekt har jag på gång och hoppas på mer. Det är spännande, tycker jag, att få börja med något nytt och ännu okänt, inte bara det som jag är van vid.

Nu ska jag i alla fall inte arbeta heltid, eller mer än heltid som jag gjort i 25 år ungefär. Det finns så mycket mer i livet jag vill hinna med också. Föreningsuppdrag, trädgården, läsa böcker, varva ner lite efter en rad riktigt hektiska år på tidningen.

Än har jag inte riktigt landat i detta, att jag faktiskt inte ska gå till VT och jobba mer. Innan jag gick hem ikväll lämnade jag in mitt nyckelkort och plockade ur det sista ur skrivbordslådorna. Det har varit så mycket praktiskt att ordna med de sista dagarna, och säkert har jag glömt något.

Nu börjar i alla fall en ny fas i mitt liv.

Surdegsfrallor

I morse bakade jag de här frallorna till frukost:

De blev verkligen goda. Hembakt till frukost rekommenderas.

Sedan säkert 20 år tillbaka brukar jag göra så här på helgerna. Sätter en deg på kvällen som får jäsa i kylskåpet över natten och bakar ut på morgonen. De får jäsa på plåten medan ugnen blir varm, 20-30 minuter.

Eftersom jag hållit på så länge har jag inget recept, utan jag gör på känn. I dagens bröd ingår ungefär det här:

1 paket jäst
3 dl vatten
2 dl surdeg
1 matsked brödsirap
1 tesked salt
2-3 matskedar fibrex
0,5 dl torkad frukt och solroskärnor
1 näve havre med quinoa (det går bra med andra fibervarianter också, t ex havrekli, vetegroddar mm)
3-4 dl dinkelmjöl
vetemjöl tills degen är färdig

Grädda frallorna i 250 grader i 15-18 minuter.

Vart tog kjolen vägen?

Igår kollade jag i några affärer i Västervik efter en kjol. En vanlig enkel rak vinterkjol i ylle eller möjligen jeanstyg. Men det finns inga. I stort sett inte. Det finns rad på rad med toppar, skjortor, tunikor, blusar och tröjor. Och jeans och andra långbyxor. Men nästan inga kjolar.

Är det ingen som använder kjol längre?

Jo, det tror jag, för det ser man ju på stan. Eller är det bara klänning nu för tiden?

Klänning har jag nästan aldrig haft några, men vet inte riktigt varför. Det är ju väldigt snyggt. Kanske känns det för fint för mig i de flesta sammanhang. Kjol däremot, det gillar jag, och har ofta på sommaren.

Nu fick jag lust att ha kjol även i vinter, men gick bet på att hitta någon. Åtminstone en sådan som jag vill ha. En rak kjol som går ner till knäna. Inga volanger eller andra konstigheter, möjligen ett par fickor. Det finns en del, men då är det antingen alldeles för korta kjolar för en medelålders tant som jag, eller festkjolor i glansiga tyger och med rysch-pysch.

Nu har jag i stället beställt två kjoltyger på nätet, från www.tyg.se.

Tyget till vänster är ull och polyester, till höger är tweed, vilket också är ull och polyester.

Det är tydligen en tysk firma och jag har aldrig handlat där förut så jag har ingen aning om hur detta blir. Bra förhoppningsvis.

Högt vatten

Just nu är det extremt högt vatten i Östersjön. Fast värre var det igår.

Långt där ute ligger bryggan i Landviken. Med normalt vattenstånd är det vattenfritt fram till bryggan, ungefär dit där vassen växer. Här är en grusplan och alldeles före flytbryggan finns ett betongfundament som flytbryggan är ansluten till. Det syns inte alls nu.

Träden vid sidan om grusplanen står nu i vatten, eller snarare i is, en bra bit upp på stammarna.

Igår morse var vattenståndet som högst. Enligt SMHI var det ungefär 9 dm över normalvattenstånd vid den närmaste mätstationen, som är Oskarshamn. Bara några mil bort, så det stämmer nog bra här också. Sedan dess har det sjunkit till ungefär en halvmeter idag. Men isen ligger kvar på den höga nivån eftersom det fortfarande är minusgrader.

När vi var nere vid bryggan i eftermiddag hörde vi hur det dånade under isen ibland, förmodligen när vattnet sjönk och det blev sättningar i isen.

Strandängen nedanför slottet var vattensjuk igår och frös till is. I vanliga fall ser man inte vatten här, det börjar ute vid vassen.

Vid gamla bränneriet är det öppet vatten eftersom det rinner ner här från Gölpa längre upp i vattensystemet. Här ser man att vattnet igår gick ända upp till grunden på huset, där det ligger is kvar.

Grannen i det gula huset berättade att det är 20 år sedan det var så här högt vatten förra gången. Han har bott där länge och har ett märke på sin tomt hur högt vattnet gått. Den gången var det betydligt mer.

Här ser man att isen ligger en bit ovanför vattnet. Bilden tog jag vid tvåtiden i eftermiddag, sedan dess har det nog sjunkit undan ännu mer.

Kanske är det bra för Östersjön att vi får in så mycket nytt vatten från Nordsjön när det stormar västliga vindar som det gjort i vinter. Och det borde bli saltare eftersom vi har bräckt vatten här. På västkusten är ju vattnet mycket saltare.

Gammal landsväg

Det här är ingen gammal landsväg utan ganska ny. Det ser du på att den går genom berg som sprängts och att den är ganska rak. Vägen byggdes i slutet av 1960-talet och är alltså inte ens 50 år gammal. Det är vägen till Äskestock och Östra Skälö. Långa backar i ett vackert landskap för här är det många bergknallar.

Tidigare gick en gammal landsväg en bit in i skogen här.

Nu finns den kvar som fornlämningar i skogen. Den här backen gå ner mot den nya vägen som korsar den gamla på några ställen till. Den nya är rak, den gamla var krokig.

Läs mer om den gamla vägen mellan Helgerum och Äskestock på min sida om Västrums socken.

Från vägen i skogen gick jag ner till Landviken och vände. Vackert men kallt idag.

Det blåste rejält i vassen och även om det var någon plusgrad på termometern var det bitande kallt i luften.
Andra bloggar om: Västrum, Äskestock

Om arbetets mening

För ett par år sedan kom den ut, men det är först nu som jag läst Yarden av Kristian Lundberg. Den är bra. Mycket bra.

Han skriver om sitt dåvarande arbete som hamnarbetare på ett bemanningsföretag i Malmö. Det handlar om arbetets mening och värde, eller snarare brist på mening och värde. Om bristen på pengar och hur han som, efter många år som författare, blir tvungen att återgå till kroppsarbetet igen.

Det handlar också om hans uppväxt med en psykiskt sjuk mor, en far som lämnar familjen och till och med vänder sig ifrån den. När Kristian som ung råkar möta sin far på restaurangen där han (Kristian) arbetar, vill inte hans far kännas vid honom.

Det handlar om ungdomsåren med missbruk, skolproblem och andra svårigheter.

Naturligtvis blir jag gripen av hans berättelse, något annat vore omöjligt. Yarden känns sann och äkta. Han iakttar och reflekterar, beskriver sin verklighet, och gör det under tiden det händer. Han skriver varje dag, för att inte tappa skrivandet förstår jag. Det är en mycket viktig berättelse om dagens arbete.

Halvvägs in i boken läser jag om honom, om hur han för några år sedan recenserade en bok som aldrig kommit ut. Det kostade honom hans uppdrag och förtroende i media, och han har plötsligt ingen inkomst längre. Inga pengar, inget jobb. Det är därför han blir hamnarbetare, en situation han alltså själv försatt sig i.

Det stör mig att han gjort detta. Ljugit. Jag kan inte förstå det. Det är bara så totalt förbjudet att göra så, i min värld.

Nu funderar jag på om jag skulle hyllat Yarden ännu mer, eftersom denna kunskap känns som smolk i bägaren. Kan jag lita på honom den här gången? Fast egentligen spelar det ju ingen roll. Yarden är en berättelse som formellt sett inte gör anspråk på att vara sann. Men det tror jag att den är, och den står för sig själv. Den är mycket läsvärd.

Andra bloggar om: Yarden, Kristian Lundberg

2012

Så här ser min värld ut på årets första dag.

Utsikt från vardagsrummets fönster när jag nyss vaknat. Efter en kall natt med -8 grader låg frosten kvar och världen var vit och vacker.

Några timmar senare var det plusgrader och frosten har försvunnit. Nu är det som en vanlig grå höstdag igen för det har börjat regna, ändå är det ju egentligen vinter.

I grannens rabatt har en del blommor tittat fram mellan höstlöven under de varma dagar vi haft i december. Jag tror att det kan vara gullvivor. Jag undrar hur de klarat kylan i natt.

Nattgammal is låg på vattenpölarna i morse. Eller var det kanske is från igår, då var det också kallt.

Frosten är vacker. Jag gick ut utan vantar i morse, jag tänkte bara ta en sväng runt huset. Men det blev förstås en stund med kameran (dvs mobilen) och till slut frös jag så mycket om fingrarna att jag inte längre kunde fotografera.

Så här på årets första dag så funderar man ju på vad det nya året ska föra med sig. Förbättringar på olika sätt, så klart. Och kanske någon överraskning. En förbättring jag hoppas på är att jag ska bli av med värken och smärtan i högerbenet, som jag bröt av i november 2010. Fortfarande, efter mer än ett år, gör det ganska ont ibland och jag har lätt för halta för att parera smärtan.

Vi bor ju i en kulturbygd och många gånger har jag tänkt på dem som funnits här före mig, och hur deras liv sett ut.

En av dem är Anna Cederflycht, som härskade över Helgerum under början av 1700-talet. Hennes far hade köpt Helgerums egendom och hon övertog den efter hans död 1726. Hon var en mycket driftig och duglig kvinna och det finns många historier om henne. 1752 dog hon, 68 år gammal och mycket rik. Hennes släkting Christopher Cederbaum ärvde Helgerum och det var han som lät bygga slottet. Anna bodde alltså inte där.

Exakt var hon bodde vet inte jag, men på en gammal karta i Manne HofrÃ©ns bok om Helgerum framgår att gården låg på andra sidan vägen här. Troligen var det en karolinergård. Den var kringbyggd, med hus på tre sidor och öppet ut mot viken.

Jag står på den nuvarande lagårdsbacken (de gamla ladugårdarna är rivna numera) och tittar åt vänster. Där jag står var gårdsplanen på Anna Cederflychts gård, om jag tolkat kartan rätt. Hon måste ha sett ungefär detsamma som jag ser här, förutom de närmaste träden och hästvagnen som står parkerad. Skogen i bakgrunden är på andra sidan viken, och det var förmodligen skog där då också.

Mer åt höger, men från samma plats ungefär. Logen till höger är inte så gammal, troligen från någon gång på 1900-talet. Nedanför logen ligger viken och man anar vattnet. På andra sidan växer skogen.

Under logens tak står en del gamla grejer kvar.

Det finns många lämningar av tidigare boende här.

Vid grannens hus, men utanför tomten, finns rester kvar av en byggnad: betonggrunden och balkar av något slag. Kanske har det varit ett mindre uthus.

Där Anna Cederflychts gård låg fanns det på 1800- och 1900-talet flera ladugårdar. Jag tror att de revs huvudsakligen på 80- och 90-talet. Här finns en del mänskliga artefakter kvar från rivningarna.

Sådant här betraktar vi förstås som skräp egentligen, men jag tycker att det är ganska vackert. Och det får mig verkligen att fundera på hur livet såg ut här för 50-100 år sedan. Eller för 300 år sedan.Â Sådant är spännande.