februari 2012 – Tankarnas hotell

Kurs om kurs

Hur lär man ut på bästa sätt? Det vet ju pedagogerna men inte jag, som inte läst pedagogik. Men när jag lär mina elever så försöker jag tänka hur jag själv vill att en lärare ska vara. Oftast är jag mer handledare än lärare, och det är nog det som passar mig bäst.

I helgen var jag på en kurs för kursledare i släktforskning. Kursen ordnades av Svenska Släktforskarförbundet för personer som själva är kurs- och cirkelledare i ämnet, både inom släktforskningsföreningar och i studieförbunden. Intresset för släktforskning växer och efterfrågan på kurser verkar öka. Och jag gillar verkligen att undervisa och vara handledare så jag räknar med att gå in som cirkelledare framöver. Dessutom ska jag hålla en veckokurs i släktforskning på Ädelfors i sommar – om det blir tillräckligt många sökande.

I vår läser jag B-kursen i släktforskning på Mittuniversitetet på distans. A-kursen var väldigt bra, och det är B-kursen också. Jag har tänkt att plocka en hel del ur A-kursens kursplan till sommarens kurs, för att det är precis det man behöver för att lära sig. Det ska fungera som en vägledning in i egen forskning.

Kursen för kursledare i helgen gav mer av det andra: hur man gör. Hur man lägger upp kurser, vad man ska ha med, hur man förhåller sig som kursledare gentemot eleverna med mera. Släktforskningsförbundet vill förstås höja, eller kanske snarare säkerställa, kvaliteten på det som lärs ut. Och det är bra tycker jag. Det handlar ju om arkivforskning i mikrohistoria och ska man kunna dela sin forskning med andra så är det självklart att den måste vara korrekt och kontrollerbar. Det är nog det senare som är det största problemet, att många missar att notera var de hittat sina resultat. Det finns många historier om att man hittar anor till gamla kungar och ner till vikingatid, men det är nog i stort sett alltid önsketänkande. För den vanlige släktforskaren tar det slut på 1600-talet, när kyrkböckerna började föras. Bra nog, tycker jag.

Andra bloggar om: släktforskning

Första kjolen är klar

För ett tag sedan köpte jag kjoltyg på nätet. Nu är den första kjolen sydd:

Jag är nöjd. Det var precis sådan här kjol jag ville ha. Rak och enkel. Hade jag varit en smal person hade kjolen också blivit smal.

Något jag funderade mycket på var hur lång jag skulle göra den. Nedanför knäet? Ovanför? Nej. Mitt på knäet? Det blev det senaste. Jag ser ju inte det själv, bara andra som ser, så det spelar väl inte så stor roll, så länge den inte är för kort.

Jag började med det svåraste tyget. Det är så glesvävt så det trådade sig i kanterna hela tiden och det var jättesvårt att ta upp sömmen när det blev fel. Dessutom är det ju rutigt så man måste mönsterpassa för att det ska bli snyggt. Det andra kanske är lite lättare att sy i.

En tabbe gjorde jag: knäppningen. Ovanför sprundet där bak är det en dragkedja, och sedan en knapp med en hyska (ögla av ett svart band) att knäppa med. Men jag satte den åt fel håll så att det blev bakvänt att knäppa. Men det får gå, jag orkar inte göra om.

Till nästa kjol måste jag köpa tråd och dragkedja, jag har inte det hemma. Kanske blir den inte klar förrän nästa vinter, men det gör inte så mycket för det är inte ofta jag går i kjol.Â Men det är kul att sy någon gång ibland.

Andra bloggar om: sömnad, sy, kläder

Raggarliv

Det fanns de som svimmade i biosalongen på grund av de realistiska scenerna när filmen visades i Stockholm. Det här var 1960 och filmaren Kit Colfach i Västervik ville få ungdomar att inte vara så vårdslösa i trafiken. Därför gjorde han filmen ”Susanne” som nu blivit en kultfilm om dåtidens raggarliv. Den spelades in 1959.

Filmens huvudperson är tonårsflickan Susanne, spelad av Susanne Ulfsäter.

Nu har jag sett filmen igen, och till och med två gånger på raken den här gången. Första gången var i slutet av 90-talet, för när den kom på bio var jag för liten för sådant här. Filmen finns numera på dvd och då ingår ett kommentarsspår där Susanne Ulfsäter kommenterar filmen tillsammans med sin dotter Lotten Sundgren som är filmjournalist. Kommentarerna gjordes för ett par år sedan, så de ser på den i dagens ljus.

Historien är så här: Susanne är en ung skötsam flicka i en fin familj, men hennes föräldrar har inte så mycket tid för henne. Så träffar hon raggaren Olle och efter en festkväll krockar de i hög fart med en bil en tidig sommarmorgon. Den andre föraren dör och både Susanne och Olle skadas svårt. Olle som kör bilen har druckit, han kör i ganska hög fart och de har inga bilbälten.

De realistiska scenerna, som vi idag nog inte reagerar lika mycket inför, är närbilder på de skadade ungdomarna och den döde i bilen, men också riktiga operationsbilder från sjukhuset och ganska utdragna scener, så man kommer inte undan.

Så här ser det ut efter olyckan. Susanne ligger medvetslös på grusvägen. Olle hukar bakom henne med svåra smärtor. Det visar sig sedan att han bland annat spräckt mjälten. I den svarta PV:n sitter den döde mannen. Där står Susannes kompis Bibbi och hennes pojkvän, som kommit till olycksplatsen. Ungdomarnas bil är den röda till höger. Snart springer Bibbi till huset i bakgrunden och ringer efter hjälp. Huset är den ena flygeln på Nygård strax utanför Västervik, på vägen mot Vassbäck och Ytterhult. Husen finns kvar och på höger sida går infarten till Vassbäcks odlingar idag.

Bilderna från filmen här har jag tagit på min skärm nu. Jag hoppas att jag inte bryter mot någon upphovsrättslag. Filmen är ganska kornig, men lite bättre än så här när man ser den i dvd-spelaren.

Båda ungdomarna tillfrisknarÂ men det tar sin tid. Susanne har fått skallskador och efter olyckan får hon en personlighetsförändring så att hon i stället blir utagerande och promiskuös. Nu börjar hon leva raggarliv på allvar, med alkohol, sex och rock ’n roll, och snart blir hon med barn med Olle. Efter ett misslyckat abortförsök gifter de sig och hon föder barnet. Men hon är olycklig och hatar sitt nya instängda liv. Det tar nästan en ände med förskräckelse men vänder till slut.

Kit Colfach var läkare, kirurg på Västerviks sjukhus, och ville verkligen nå fram med sitt budskap för att slippa få in så många trafikskadade ungdomar på sjukhuset och rädda dras liv. Med all sannolikhet lyckades han också. Filmen fick väldigt stor uppmärksamhet, och med rätta. Läs i Västerviks-Tidningen om premiären i mars 1960. På bloggen The StarChief kan man läsa i tidningen Se om filmpremiären.

Idag är det framför allt en film som är sevärd för att den visar både ungdomslivet precis som det var då, för drygt 50 år sedan, och Västervik med omgivningar. Jag, som kom hit 1981, har ju aldrig sett detta annat än på enstaka bilder. Det är många fina stadsscener i filmen:

Susanne och hennes kompis har tagit aktersnurran till stan för att köpa tidning och glass i Fiskarehamnen. Där sitter Olle på en bänk med raggarbrudarna och när Susanne inte får igång snurran kommer han för att hjälpa till. Idag är promenadstråket här utbyggt med en träbrygga, men bänkarna finns kvar (fast nya förstås). Två av husen i bakgrunden är rivna sedan länge.Â Huset längst till höger har varit tullkammare.

Här går Bibbi och Susanne på en av de mindre gatorna ner mot Gamlebyviken, kanske Fabriksgatan eller Skolgatan.

Västervik sommaren 1959, Olle och Susanne i den röda bilen. Men vilken gata är detta? Kanske Strömsgatan?

Den här röda och vita Volvo Amazonen har jag sett på nära håll flera gånger. Den ägs av Olle Blomberg i Västervik och han är med och staterar som raggare i filmen, en stilig ung man med svart mustasch. Olle var jag arbetskamrat med några år innan han gick i pension från VT/Ekblads i slutet av 90-talet. Så vitt jag vet har han kvar bilen fortfarande, den gör han sig knappast av med. Han köpte den som ny i slutet av 50-talet och han har berättat att han senare fick dispens att använda ljuset på taket, när det blivit förbjudet, eftersom den ingår i bilen som är helt i originalskick.

Ja, det är en riktig nostalgikick att se den här filmen. Och väldigt roligt att höra Susanne Ulfsäter själv berätta om hur det gick till. I Västervik berättas ju en del historier om den här filmen och vad som hände runt inspelningen, och allt är nog inte sant.

2005 kom det en intressant bok om raggarlivet, och där filmen ”Susanne” är en viktig del. Boken skrev jag om i VTÂ då, och här.

Andra bloggar om: raggare, Västervik, Susanne

Baptisterna i Marby

Nu i vår har Mittuniversitetet ordnat en fortsättning på släktforskningskursen jag läste hösten 2010. Det är lika intressant med denna som den förra.

Idag har jag hållit på hela dagen med den första inlämningsuppgiften. Den är samma för alla kursdeltagare. Sedan kommer en större examensuppgift där var och en gör sin egen forskning efter eget val. Men nu ska vi tillsammans kartlägga de människor som flyttade från Dalarna i slutet av 1850-talet till Hallens och Marby socknar i Jämtland. Många av dem var baptister och i Jämtland bildade de den första baptistförsamlingen i Marby 1857.

De var en grupp på ungefär 30 vuxna och en hel del barn som gjorde den här flytten de sista åren på 1850-talet. Några få av dem finns redan dokumenterade av släktforskare.Till exempel här.

I vår uppgift ska vi gå igenom kyrkoarkiven, ta fram var de kom ifrån, var de bosatte sig i Jämtland och vilka de var. Sedan ska vi följa en av dem och kartlägga den personen. Utöver kyrkböckerna ska vi använda oss av sockenstämmoprotokoll, bouppteckningar och gamla kartor.

Sådant här är jättespännande och intressant tycker jag. Nästan lika roligt som att forska om min egen släkt, men framför allt att få lära mig mer. Arkivletandet är så fängslande och ibland kan man fynda. Till exempel en liten anteckning som visar något av den här människans karaktär eller särskilda levnadsbetingelser.

Kvinnan jag följer från vaggan till graven heter Karin Larsdotter. Hon föddes 1824 i Våmhus och dog 1900 i Hallen. Jag har funderat mycket på hennes liv de här dagarna, och det kändes riktigt sorgligt när jag till slut nådde fram till hennes död.

Dessutom är det intressant med den tidiga frikyrkohistorien. 1858 avskaffades konventikelplakatet och det blev tillåtet att bekänna sig till en annan tro än Svenska kyrkans. Men det tog uppenbarligen lång tid för prästerna att acceptera detta, det tycker jag mig se i uppgifterna om hennes liv.

Vinterved

-20 i morse när jag gick upp och +17 inne. Nu går det åt mycket ved för att hålla kylan ute. När vi väl eldat får vi snart upp värmen, och solen hjälper till också. Men vi måste underhålla värmen och elda flera gånger om dagen i pannan. Annars eldar vi normalt morgon och kväll under vintern. Fast vi har ju inte haft några normala vintrar sedan vi flyttade hit för tre år sedan. Men ligger temperaturen runt nollan eller strax under räcker det med morgon- och kvällseldning.

Det gäller att ha flyt i vedhanteringen när det går åt så mycket.

Två gånger om året köper vi ett lass på 15 kubikmeter ved. Det lämpas ut på gården och sedan staplar vi det i våra vedskjul. Där ligger det och torkar tills det ska användas.

Näste steg i processen är att köra in veden i pannrummet. Det är särskilt viktigt på vintern, för att man helst inte ska elda med kall och fuktig ved. Dessutom är det ju bekvämare att ha veden till hands i pannrummet tidiga morgnar och sena kvällar.

Lastpallen är min bästa vän. När vi flyttat hit byggde vi två vedbås av lastpallar vid ena väggen i pannrummet. Där staplar viÂ veden:

Bilden är tagen i befintligt ljus med mobilen så den är ganska kornig. Bredvid vedbåsen står kartonger med björkved och stickor. Stickor har vi för att tända med. Björkveden tar vi in här för att ha torr ved till kakelugnarna. Båsen är nog rakare än de ser ut på bilden, på grund av perspektivet. Men lite bågnar de.

Jag vet inte hur mycket ved som går in i båsen, men kanske är det en kubikmeter tillsammans.

För att fylla ett bås går det åt fem sådana här lass ved på pulkan, eller fyra lass med skottkärra. När det är så här kallt går det inte att köra med skottkärran för gummit i däcket fryser och blir stelt. Så det är jättebra med pulkan, som jag fått av en arbetskamrat. Med pulkan är det också lättare att komma intill källartrappan. Det tar ungefär en halvtimme att fylla ett bås med ved.

Två fulla bås med ved räcker 8-10 dagar när det är så här kallt.

Niceville

Kathryn Stockett har lyckats skriva en riktig feel-good-bok om ett förfärligt ämne, nämligen rasismen i den amerikanska södern. I boken ”Niceville” berättar hon om svarta hembiträden i vita hem i Jackson, Missisippi. Och det är en riktigt trevlig och varm berättelse, trots att den visar så mycket grymhet. Men hon lyckas förmedla hopp och framtidstro i en egentligen mycket dyster och nedbrytande miljö.

Den utspelar sig 1962-64. Det är medborgarrättsrörelsens stora år. Martin Luther King håller sitt välkända tal och president Kennedy mördas. I Jackson arbetar de svarta hembiträdena på som vanligt hos sina vita arbetsgivare. Skiljelinjerna mellan svarta och vita är knivskarpa, och alla vet sin plats. I ett otal beskrivna detaljer förstår vi hur begränsande vardagslivet är för de svarta, hur förnedrade de blir av de vita, och vilken brist på respekt de visas.

I Jackson bor Skeeter, en ung kvinna som flyttat hem igen efter några år på universitetet. Hon vill bli journalist och författare och på krokiga vägar bestämmer hon sig för att skriva de svarta hembiträdenas historia. Tack vare två kvinnor, Abileen och Minny, som är hembiträden hos hennes barndomsvänner, får hon till slut ihop sin bok där flera svarta hembiträden berättar om sina liv. Det är ett farligt uppdrag hon gett sig själv, men framför allt farligt för de svarta kvinnorna. De lever i en tid när lynchningar fortfarande händer och där de vita har en absolut makt över de svartas liv.

Frågan är hur mycket som har förändrats på de 50 år som gått sedan dess. En hel del förstås, men gamla kulturmönster finns säkert kvar på många sätt.
Andra bloggar om: Niceville

Sitter hemma och skriver

Bara andra dagen som frilans än, och det är full fart. Det känns bra. Igår gjorde jag min första intervju som frilans och fler kommer. Mer är på gång. Det artar sig väl, tycker jag.

Som egenföretagare har man ju alltid en viss oro för vad som väntar runt hörnet, och det skapar ju en viss stress. Men för mig är tillvaron ändå mycket lugnare och mer harmonisk nu än när jag jobbade heltid som anställd. Jag känner verkligen att jag kan välja själv hur mycket jag vill jobba, och det är viktigt för mig. Det är ju inte så lätt att göra som anställd, att säga till chefen att ”den här veckan vill jag bara jobba två dagar”, det fungerar ju inte så bra. Det enda som händer nu är att jag får mindre pengar i plånboken, men det är ju ett val jag gör i så fall.

Sedan hoppas jag förstås att det håller i sig någorlunda och att jag verkligen kan försörja mig som frilans i längden. Jag trivs jättebra med att sitta hemma och skriva, som jag gjort idag.

Periodvis har snön vräkt ner. En stund på eftermiddagen var det uppehåll i snöfallet och då hade vi en fin solnedgång: