Den här veckan har jag läst två böcker, som är så vitt skilda de kan vara, och de går inte att ge en gemensam bild av dem.
Den amerikanske författaren Austin Wright skrev ”Tony & Susan” för snart 20 år sedan, och den fick bra kritik när den kom ut men glömdes sedan bort. Nu har den getts ut igen, blivit riktigt hajpad och ska kanske bli film också om jag minns rätt. Det är en väldigt speciell historia och den börjar riktigt bra.
Den utspelar sig i början av 90-talet, före internet och mobiltelefoner. Susan är en medelålders lärare och delvis hemmafru, gift med hjärtkirurgen Arnold. De träffades tjugo år tidigare när hon var gift med Edward som hon då skildes ifrån. Nu har Susan ett stabilt familjeliv med tre tonårsbarn, hus, katt och en vänsterprasslande make. En dag får hon ett paket som innehåller ett manus till en thriller, skriven av hennes förre make Edward. Susan blir mycket förvånad för de har inte haft kontakt på väldigt länge. Hon har fått manuset för att han vill att hon ska ge ett omdöme om ifall boken håller för att ges ut. När de var gifta för länge sedan försökte han bli författare men lyckades inte.
I takt med att Susan läser tänker hon tillbaka på deras gamla liv tillsammans och vi får veta vad som hänt dem. Hon undrar mycket över varför just hon fått manuset, om han har en särskild mening med det. Boken handlar om en ordinär familj på väg till sitt sommarhus i Maine. På vägen råkar de ut för gangsters som kidnappar och dödar mamman och dottern i familjen. Tony är pappan, en matematikprofessor vid ett universitet i Pennsylvania. Den berättelsen är en berättelse i berättelsen. Boken vi läser idag har alltså två parallella historier.
Det är skickligt gjort och riktigt bra, och dessutom mycket spännande. Åtminstone i två tredjedelar av boken. Den sista tredjedelen tappar lite greppet och slutar med en sorts antiklimax. Det blir lite transportsträckor på slutet, och obesvarade frågor som hänger kvar. Jag tycker inte den förtjänar allt det beröm den fått. 
Nästa bok är Kjell Johanssons avslutande fjärde del om Midsommarkransen, med titeln ”Det var inte jag”. De tidigare heter ”Huset vid Flon”, ”Sjön utan namn” och ”Rummet under golvet”. Man bör nog ha läst dem för att verkligen ta till sig denna.
Nu handlar det om Eva, systern i familjen i huset vid Flon. Det är ungefär nutid och hon lever först ensam. Hon är lärare på KomVux och väntar på Axel, sin fars avlägsne släkting som hon träffat och blivit förälskad i. Han ska ta sig loss från sina släktingar ute i skogen och komma till henne i Stockholm. Hennes bror Ejnar säger till henne att det kommer aldrig att ske. Eva har psykiska problem och har varit sjukskriven för detta.
Men plötsligt en dag kommer han och de inrättar ett liv tillsammans. Tills han en dag lämnar henne igen. Men kanske har han aldrig varit hos henne alls, kanske är allt bara hennes egen fantasi? Så tror jag att författaren tänkt sig att vi ska tolka berättelsen.
Eva har tidigare begärt ut sin akt från barnavårdsnämnden, för att få veta varför Ejnar sattes på fosterhem när de var barn. En del svar finns i akten men inte alla. Hon grubblar mycket över detta, och kanske ger det henne en viss klarhet.
Jag tycker om den här boken, mycket för att jag läst de tidigare och denna nu knyter ihop historien om Midsommarkransen. Bor man där ger den förstås väldigt mycket mer. Boken ger mig en känsla av melankoli och livssorg, och jag undrar förstås hur mycket av detta som hänger ihop med Kjell Johanssons eget liv.
Andra bloggar om: Tony&Susan, Austin Wright, Kjell Johansson, Midsommarkransen