Månad: oktober 2012

Sven

Mina barns farfar Sven lämnade livet förra helgen. Idag har vi följt honom till hans sista vila. Vi är alla tacksamma för att han fick ett långt och ytterst levande liv i så många år, ända till sitt hastiga och oväntade slut.

Jag är tacksam, djupt tacksam, för att jag fick lära känna honom under en viktig period i mitt liv. Han var min andra svärfar. Min första svärfar gick bort långt i förtid, redan i 60-årsåldern. Sven blev nästan 88 år. Min nuvarande svärfar hann jag inte lära känna särskilt väl eftersom han avled i hög ålder ett år efter att jag träffat min sambo.

Sven var en på många sätt speciell människa, inte lik någon annan. Klurig, och kunde fixa det mesta. Noggrann och eftertänksam.  Omtänksam. Uppfinningsrik. Och så farfar.


Äldste sonen med farfar en dag för sådär 25 år sedan.

Under åren som jag var gift med mina barns far umgicks vi med deras farfar och farmor ganska ofta, och vi firade alltid jul ihop. Efter skilsmässan på 90-talet träffade jag dem inte mer än några få gånger, och det är nu ett antal år sedan jag talade med Sven i telefon. Nu känner jag förstås att jag borde gjort mer för att hålla kontakten. Men nu är hans liv slut, och inget av detta kan ändras.

Björnhuvud och Kapelludden

Här i trakten i Västrums socken finns så väldigt mycket intressant att berätta om. Jag är ofta ute och traskar i omgivningarna och letar efter spåren av gångna tider.

till Kapelludden
På väg till Kapelludden i midsommargrönskan.

I somras var jag vid midsommar ute med en granne och en bekant och gick till Björnhuvud och Kapelludden, men sedan skulle jag ut på en resa direkt efter så dokumentationen kom av sig. Nu är det gjort. På min andra sida om Västrum skriver jag nu om denna plats.

Mer kommer. Nästa dokumentatisonprojekt är Skafte backe, välkänt här i Västrum.

Björnhuvud är en gammal ödegård som ligger söder om Västrum, i utkanten av socknen ner mot Blankaholm. En bit därifrån ligger Kapelludden, där Västrums första kapell fanns fram till 1600-talet. Man får gå genom kohagar och ängar för att komma dit. Det är väl värt promenaden dit.

Idag finns det bara rester kvar från husgrunderna där den gamla gården från 1600-talet låg. Troligen övergavs den någon gång på 1930-talet. Läs mer om Björnhuvud och Kapelludden.

björnhuvud
Vägen, eller snarare stigen, mellan Björnhuvud och Kapelludden, går utmed vattnet. Det är så vackert här.

Andra bloggar om: ,

Tre historiska romaner

En serie romaner som berättar mycket om bondelivet på 1600-talet är Albert Olssons tre romaner om den halländske bonden Tore Gudmarsson i Haverdal. Böckerna handlar om hans liv från vaggan till graven, under större delen av 1600-talet. Titlarna på de tre böckerna är Sand, Gränsland och Tore Gudmarsson.

Vi får följa honom redan från hans fars tid innan Tore föds, till hans efterlevande strax efter att han dött på sin ålders höst. Däremellan är hans liv kantat av dramatiska händelser. Inte bara för att han bor i ett gränsland som när han föds är danskt och sedan blir svenskt. Den omställningen är en svår process för både bönder och herrar, och det är en tid med flera krig. I krigen är det småfolket som blir illa åtgånget, då som nu.

Tore Gudmarsson är en i grunden god man, som vill väl och värnar om de sina. Men han är också stursk och modig, och livet är kantat av många konflikter när han inte vill ge sig, varken för överheten eller byabönderna.

Författaren Albert Olsson skrev en lång rad böcker under sin levnad. Han levde åren 1904-1994 och var lärare i Harplinge utanför Halmstad. Han var känd för att vara mycket väl påläst i historia, och det märker man i de här böckerna. Allt han berättar här känns trovärdigt och riktigt, och det är uppenbart att han besitter stor kunskap i det historiska bondelivet och gränsbygdslivet.

De tre böckerna skrevs under krigstiden 1940-45, och kan också ses som ett inlägg om krigets grymheter.

De är mycket fängslande och spännande och ger en livlig bild av dåtidens samhälle. Det är riktigt bra läsning, han kan verkligen ge historien liv och själ.

Böckerna finns att låna på bibliotek och går att få tag på via antikvariat, till exempel på Bokbörsen på internet. Här finns Albert Olssonsällskapet.

Andra bloggar om: ,

Skördesäsong

Nu vill jag ha trattkantareller och svart trumpetsvamp. Men någon trumpetsvamp har vi inte hittat alls i år och ytterst lite trattkantareller. Var är de? Är de bara sena? Det brukar finnas gott om dem i skogen.

Lite har jag hittat och dem torkar jag:

torkning

Jag har lagt trattkantarellerna på ett myggfönster som i sin tur ligger på en torkställning för tvätt. Så får de ligga tills de är torra. Bredvid håller jag på att torka kryddor inför vintern. Det är timjan och rosmarin, som jag haft färska i krukor utomhus i sommar. Nu har jag klippt dem och skördat kryddorna. Kanske borde jag repa av rosmarinen från kvistarna innan de torkas. Ska man göra det?

Kryddkrukorna ska jag ta in i köket över vintern. Har jag tur klarar de sig bra, men det är inte varje vinter de överlevt, så det är bra att ha de torkade kryddorna också.

Idag var jag i skogen i ett par timmar och kom hem med bara drygt en halvliter trattkantareller och en liter vanliga gula kantareller. Vi hittar förvånansvärt många av dem fortfarande. Kanske är allting bara försenat.

Andra bloggar om: , , ,