Mina barns farfar Sven lämnade livet förra helgen. Idag har vi följt honom till hans sista vila. Vi är alla tacksamma för att han fick ett långt och ytterst levande liv i så många år, ända till sitt hastiga och oväntade slut.
Jag är tacksam, djupt tacksam, för att jag fick lära känna honom under en viktig period i mitt liv. Han var min andra svärfar. Min första svärfar gick bort långt i förtid, redan i 60-årsåldern. Sven blev nästan 88 år. Min nuvarande svärfar hann jag inte lära känna särskilt väl eftersom han avled i hög ålder ett år efter att jag träffat min sambo.
Sven var en på många sätt speciell människa, inte lik någon annan. Klurig, och kunde fixa det mesta. Noggrann och eftertänksam. Omtänksam. Uppfinningsrik. Och så farfar.
Äldste sonen med farfar en dag för sådär 25 år sedan.
Under åren som jag var gift med mina barns far umgicks vi med deras farfar och farmor ganska ofta, och vi firade alltid jul ihop. Efter skilsmässan på 90-talet träffade jag dem inte mer än några få gånger, och det är nu ett antal år sedan jag talade med Sven i telefon. Nu känner jag förstås att jag borde gjort mer för att hålla kontakten. Men nu är hans liv slut, och inget av detta kan ändras.