Hugger ved

ved

Idag har jag huggit ved i ett par timmar. En trevlig sysselsättning, som jag verkligen gillar.

I pannan kan vi elda med ganska stora vedträn så den veden behöver vi sällan hugga, även om det händer. Björkveden sparar vi till eldning i kakelugnarna och då ska det inte vara så stora vedträn, utan lite mer som de här. Dessutom hugger jag några i mindre pinnar för att ha som tändved.

Vi köper kapad och klyvd ved i 15 kubikmeter åt gången, som regel två gånger per år. Det är blandved och brukar innehålla en hel del björkved. Den sorterar jag undan för att ha till kakelugnseldningen, och vi har en ganska stor hög med björkved nu. En del av den veden behöver alltså huggas.

ved

Resultatet av en del av dagens vedhuggning blev detta. Stora björkvedträn med knaggar i, det vill säga med avhuggna grenfästen, är ibland för svåra att klyva så de får gå i pannan. Jag gör alltid ett försök först, och ofta går det att ”skala av” någon bit eller två, men själva knaggen är svår att hugga sig igenom. Ingen idé att försöka för mycket, då riskerar jag bara att hugga snett och hugga mig i foten i stället. Det har varit nära ett par gånger, så numera är jag ganska försiktig.

ved

Vi gillar att elda i kakelugnarna, så det går åt en del björkved. För att få upp värmen ordentligt i kakelugnen, så att den är riktigt varm men inte överhettad, tror jag att det går åt ungefär en halv sådan här vanlig vedkorg med björkved, eller lite drygt.

För att björkveden ska vara riktigt torr och fin får den först ligga och torka i vedskjulet minst ett halvår, ofta längre. Fortlöpande tar jag in björkved som mellanlagras i pannrummet, för att vara helt torr när vi ska elda med den. Där brukar vi har fyra-fem banankartonger med björkved stående, och därifrån tar vi upp veden i lägenheten. Det som jag har huggit idag kommer vi inte att elda med förrän om några veckor, med den här logistiken.

Efter björkveden högg jag lite tyre. Tyre är vedträn av fur som är väldigt rika på kåda. De dryper av kåda. Det gyllenbruna i pinnarna är kådan i träet. Kåda brinner väldigt bra så tyre använder man som tändved. Det ska vara pinnar, inte hela vedträn, då blir det för mycket och kan säkert få pannan att explodera, för det flammar upp rejält. Tyrepinnarna på bilden kommer från ett enda vedträ och vi har massor av tyrevedträn. Alldeles för mycket, jag vet inte hur vi ska göra av med dem. Det räcker med en tyrepinne för att tända upp en brasa i pannan eller i kakelugnen.

Skafte backe

Sjön Hjältemaren ligger i Skaftet. Det är en från början liten sjö som dämts upp och gjorts mycket större för ungefär hundra år sedan. Bredvid sjön gick den gamla landsvägen på 1700-talet, ungefär där dagens landsväg går men betydligt lägre. Vägen från Helgerum kommer upp på berget vid sidan om sjön. Här låg Skafte backe.

Skafte backe

Skafte backe är en riktigt brant backe. Idag är det en infart till en fastighet men på 1700-talet var detta landsvägen. Bakom ett hus uppe i backen finns rester kvar av den gamla landsvägen.

Bilderna är från i våras, nu ligger det snö här.

Det var i Skafte backe någon i början av 1730-talet som Anna Cederflycht på Helgerum blev så osams med maken att hon klev ur vagnen i ilska och lovade att aldrig se honom mer. Det löftet höll hon.

Läs mer om Skafte backe och Anna Cederflycht på min sida om Västrums socken.

 

 

Släktforskaren

För ett tag sedan skaffade jag en egen blogg till släktforskningen, Släktforskarens blogg. Den kopplar jag i sin tur ihop med min släktforskningssajt Släktforskaren där jag skriver om släktforskning. Jag håller också på med att skriva en skrivhandledning för släktforskare, för att inspirera och hjälpa igång den som släktforskar att skriva sin släktberättelse. Den ska heta Skriv för din släkt! och har sin grund i en skrivarcirkel jag hållit i vinter. Förhoppningsvis blir det fler sådana studiecirklar. En distanskurs har jag tänkt att sätta ihop också, när handledningen är klar.

Det är mycket nu. Mycket släktforskning i alla fall, det som är det roligaste jag vet.

Och i dagarna har jag fått kontakt med avlägsna amerikanska släktingar till min mor. Spännande!

Den sista vilan

Svante. Hasse. Lennart. Och nu Bertil. Leden av gamla kollegor tunnas ut. Under de senaste sju-åtta åren har vi följt fyra avlidna redaktionsmedlemmar till sin sista vila.

Det är sorgligt, men samtidigt fint att vi människor skapat oss en sådan kultur att vi vid en ceremoni kan ta farväl av en avliden. En begravning är ett avslut, en viktig del i processen när en person lämnat jordelivet. Ett samhälle som inte tar hand om sina döda är ingen civilisation, har jag läst.

Ju äldre jag blir, ju fler begravningar blir det. Det är naturligt. Vi ska alla dö.

Idag, i kyrkan, tänkte jag också på de tidigare döda och de tomrum de lämnar efter sig. Svante och alla hans historier, som fortfarande berättas på redaktionen. Hasse och hans stadsreportage, som lever än i en bok. Lennart, med alla planer som tog ett abrupt slut en augustidag. Och nu Bertil som fått ro efter sin sjukdomstid. Människor som jag arbetat tillsammans med på Västerviks-Tidningens redaktion, år efter år, på gott och på ont. Som det är i vardagslivet på ett jobb. Men det blir aldrig så igen.