Vilken bra bok hon skrivit, Kristina Sandberg! ”Att föda ett barn” är första delen i en planerad trilogi, del två heter ”Sörja för de sina” och har redan kommit ut. Den ska jag snart läsa också.
Det som gör att boken är så bra är både hennes språkliga stil och ämnet. Hon skriver inifrån huvudpersonen Maj, det är hela tiden henne vi följer och man nästan hör hennes tankar så som författaren berättar. Kristina Sandberg tränger verkligen in i hennes känslor och vänder dem ut och in för oss. Det är en alldeles egen stil och mycket bra gjort.
Maj är hemmafru, och det här är en kvinna som inte har några ambitioner att egentligen vara något annat heller. Året är 1938 i Örnsköldsvik, det är sommar och den 20-åriga servitrisen Maj följer med sin väninna med pojkvän på en blindträff med Tomas. Egentligen är det Erik hon vill ha, han som finns hemma i Östersund. Men Maj blir med barn med Tomas, andra gången de träffas, och sedan gifter de sig. Som man gjorde då. Tomas är betydligt äldre, och är frånskild. Han är fabrikör Berglund, yngste sonen i en stor syskonskara som driver en skinnfabrik tillsammans.
Det är svårt för Maj att vara gift och fångad i ett mönster där hon både gör sitt bästa men ändå inte riktigt passar in. Men ger upp, det gör hon inte.
Läs om Maj!
Det är uppenbart att Kristina Sandberg är väl påläst om den tiden vid krigsutbrottet, hur man levde då. Kläder, mat, hushållet med mera. Jag tror att det var så det var.
Hej!
Vad roligt att läsa dina ord kring Kristinas Sandbergs bok – jag kan bara hålla med! Jag är i full färd med att läsa ”Sörja för de sina” och den började jag på direkt efter att ha avslutat ”Att föda ett barn” och nog är det speciellt att få följa Maj i Kristinas skrivarhantverk – det är som att tala med en mycket god vän där samtalet fortsätter där man sist var även om det gått en lång tid sedan man sågs.
Vänliga hälsningar! Anita
Hej Anita! Tack för din kommentar!
Ja, du har rätt, böcker kan bli som vänner. Och på något sätt är det ju en kommunikation med författaren även om den inte är direkt utan via boken.
Igår kväll började jag på ”Sörja för de sina” och är lika betagen av den. Jag är tacksam att det finns sådana berättare som Kristina Sandberg.
/Eva