mars 2013 – Tankarnas hotell

Industrialiseringens och folkhemmets tid

Som släktforskare blir man nästan automatiskt intresserad av historia. För mig är det kanske tvärtom, att släktforskningen har kommit ur historieintresset. Det är så intressant att få veta vad som hänt före mig, hur samhället och livsvillkoren sett ut.

Igår skrev jag klart hemtentan i en distanskurs i historia. Kursen heter ”Från bonde- till tjänstesamhälle” och ges av Luleå Tekniska Universitet. Den handlar framför allt om industrialiseringen och folkhemmet, en epok som förändrade hela samhället och gjorde det fattiga Sverige till ett rikt land.

Det handlar om det här:

(Bild från www.eskilstuna.se)

Och det här:

(Bild från www.fib.se)

Det jag lärt mig är framför allt varför. Varför industrialiseringen tog fart i mitten och slutet av 1800-talet. Varför de sociala reformerna genomfördes som gav oss välfärd och full sysselsättning. Och hur det påverkade vardagslivet, arbetslivet och människornas beteendemönster.

Det var till stor del utvecklingen inom jordbruket som låg till grund för industrialiseringen, i kombination med den tekniska utvecklingen. Jordbruket utvecklades och upplevde tillväxt under en följd av år, efterfrågan på konsumtionsvaror ökade och det blev lönsamt med fabrikstillverkning. Och så snurrade det på, enkelt uttryckt.

Sedan kom arbetarrörelsen och andra folkrörelser, med ny politik och nya krav.

1900-talet är ju min egen tid, det är nutidshistoria. Men även om jag växt upp i folkhemmet så vet jag ju inte allt om det. Jag kan se effekterna av det, men har tills nu inte haft alla sammanhangen klart för mig.

Kursen hjälpte mig också att minnas, att komma ihåg min egen historia. Till exempel det här med skolan. Mina första år i skolan var precis i skarven mellan det gamla och det nya. Jag gick två år i småskolan, och skulle sedan gått över till folkskolan om allt fortsatt som förr. Men då infördes grundskolan i Falkenberg, den kommun där jag växte upp. Nu vet jag mer om varför, vad som var tanken bakom grundskolan, att det skulle vara en skola där alla hade samma förutsättningar och tillgång till utbildning oavsett om man var fattig eller rik.

I det gamla systemet gick man antingen i folkskola till och med årskurs sju, eller kanske åtta. Eller så gick man på realskolan ett par år ytterligare. De där åren kunde vara avgörande om man kom från ett fattigt hem. För förr skulle man ut och jobba direkt efter skolan och alla föräldrar hade inte råd att försörja sina barn ytterligare några år.

Det kanske låter som 1800-talet men så här var det långt in på 1900-talet.

Och idag kan jag läsa på universitet på distans så mycket jag vill. Och förkovra mig. Det är jag tacksam för.

Nu letar jag efter någon annan distanskurs i historia att läsa till hösten. Kanske blir det grundkurs, jag har inte bestämt mig än.

Andra bloggar om: historia, folkhemmet, industrialisering

Fint till påsk

Gillar du inte heller att städa? Vem gör egentligen det? Fast varför inte, det blir ju fint efteråt. Själv känner jag att det tar för mycket tid från annat jag hellre vill göra, även om det så klart är nödvändigt med en viss regelbunden städning.

Idag har jag gjort fint till påsk. Dammsugit och våttorkat golven, blankat diskbänken, skurat ur handfatet i badrummet och städat toaletten och sådant där.

Diskbänken är nu blank och fin, tills vi lagar mat igen.

Gulrutig påskduk på köksbordet känns ju helt rätt, tycker jag. Men något påskpynt blir det inte, jag är inte någon som pyntar hemma till helgerna. Byter inte ens till påskgardiner.

Det såptorkade golvet i köket har nu fått en alldeles ny trasmatta. Den kommer från min f d svärmor. Hon har inte vävt den själv men jag misstänker att det är någon annan släkting som vävt den, eller någon bekant, för hemvävd är den. När vi tog hand om alla grejer i deras hus nyss så fanns det en låda med klippta trasmattor, så hon lämnade nog till någon som vävde. Fint är det i alla fall att ha i vårt kök. Kanske är det rester från klänningar och gardiner från 40- och 50-talet i mattan.

I lägenheten där vi bor är mycket kvar från 50-talet. Till exempel alla köksskåpen. Den olivgröna färgen är från senare år men på insidan av skåpdörrarna finns målningen kvar från 1959, det har vi fått veta av dem som bodde här då.Â Och det var förmodligen trägolv på den tiden. Givetvis är kyl, spis och diskmaskin nyare.

Huset är byggt 1918 och innanför de här skåpen finns murstocken och här stod vedspisen förut. Men en stor renovering gjordes 1959, vid ett generationsskifte.

Sidenband och finare snören

I helgen har vi tagit hand om lösöret i huset där mina före detta svärföräldrar bodde. Barnens farmor gick bort redan 1996 och deras farfar i höstas.Â Nu ska allt i huset rensas upp och vi har hjälpts åt. Jag har tömt min tidigare svärmors garderober. Och långt upp på en hylla stod den här lådan. Det är så rörande. Ett annat liv, långt borta från nu.

Hennes garnkorg stod kvar i sovrummet. Några nystan stoppgarn i en korg med trasigt handtag.

Fat, krukor, byttor och hinkar i växthuset. Ända till i höstas fyllde alla saker en funktion och hade ett värde. Idag är det bara skräp.

Så är det väl med det mesta i våra hem nu för tiden. Alla de där prylarna vi använder dagligdags och vant oss vid. Men för någon annan har de inget värde.

Vi har naturligtvis tagit hand om en hel del, både det som kan vara till nytta och det som enbart väcker minnen. Men det finns ju en gräns för hur mycket ägodelar vi kan samla på oss.

Jag inser i alla fall att jag ska rensa ut mycket mer i mitt eget hem innan jag dör, vilket jag förhoppningsvis hinner.

Levande historia

Han gör det så bra, Jonathan Lindström, när han skriver om historiska epoker. Förra gången läste jag om yngre stenåldern, nu handlar det om yngre bronsåldern i boken Bronsåldersmordet. Den kom ut redan 2010, men blev ett bokreafynd för mig i år.

Boken har fått mängder av lovord och jag instämmer helt i hyllningskören. Det som gör hans bok så bra är att han lyckas göra historien levande, faktiskt så att man förstår att det är en tid av mänskligt liv, inte bara teoretisk kunskap. Visserligen är det mycket som fortfarande är ovisst, och vi kommer aldrig att veta hur människor tänkte och kände då. Men genom Jonathan Lindströms text kan vi tränga mycket djupare än normalt i det historiska materialet. Han ger sig inte förrän han har vridit och vänt på alla aspekter och möjligheter.

Det handlar om Granhammarsmannen, ett skelett från 800-talet f Kr som hittades i Granhammar utanför Stockholm 1953. Mannen blev dödad av flera yxhugg och hamnade på botten av en havsvik som så småningom grundade upp och blev ett gärde på Granhammars egendom. Då låg skelettet redan djupt begravt i leran. Av de faktiska lämningarna, bland annat ett antal arbetsredskap, och andra omständigheter kring fyndet har Jonathan Lindström byggt en särdeles intressant och spännande historia. Nästan som en deckare. Till och med slutet är överraskande.

Andra bloggar om: Jonathan Lindström, Bronsåldersmordet

Vägen vid Gölpasjön

Det blåste isiga vindar när vi promenerade bort förbi Gölpasjön i eftermiddag. Här går vägen mellan berget och sjön och vi kom att diskutera en fundering jag haft på hur gammal den här vägen är. Jag har trott att den byggdes tidigast när slottet byggdes, och kanske ännu senare. Men den är äldre än så.

Den här kartan är från 1787 och slottet är ganska nybyggt, lite längre ner utmed Helgerumsån. Här går en tydligt utprickad väg utmed sjön och den följer berget ungefär som idag. Men jag har hittat kartor från 1600-talet med den här vägen inprickad. Läs mer om det på min Västrumsida.

Det är sådant här jag går och funderar på härute. Det är ett gammalt kulturlandskap vi bor i och här har folk bott väldigt långt tillbaka i historien. Tjustbygden har ju till exempel många fornlämningar från bronsåldern, men om det fanns folk i Helgerumstrakten så tidigt vet jag inte.

Framför allt är det väldigt intressant att försöka ta reda på mer om historien här där vi befinner oss.

Nästa avsnitt på min Västrumsida ska handla om Skogshyddan i Skaftet.

Fyra år i Helgerum

Det bästa med att bo på landet är att man slipper vara i stan. Här har vi tystnad och mörker, skogen inpå knuten och kan gå i stövlar även om det inte regnar.

Idag har vi bott här i fyra år. Innan dess bodde vi i stan.

Så här ser det ut här hemma idag. När vi flyttade in var det lite mindre snö, men vintrarna därefter har vi haft desto mer.

Ibland känns det ju jobbigt med vinterväglaget, särskilt när det är så halt och mycket snömodd som i år. Annars är det mesta bra med att bo på landet. Vi odlar potatis, grönsaker och lite bär. När det är varmt fikar vi å baksidan och tittar ut över havsviken. Och så får jag hugga ved så mycket jag vill.

Ikväll firar vi med att tända i kakelugnen. Fast det gör vi de flesta vinterkvällar.

Jag tror att vi stannar ett tag till.